Medvind

Det hade förstås kunnat skrivas mer poetiskt, men hursomhelst är segrar som den MFF tog mot Halmstad ikväll, med avgörande på övertid efter ha tappat en ledning bara minuter från slutet, den kanske största förändringen om man jämför årets lag mot de senaste säsongernas. Att aldrig tappa tron på sitt spel, att mala sönder motståndet trots mindre lyckade matchinledningar (underläge i tre av sex matcher) - är en styrka som i all sin enkelhet glädjer en stukad supporter till de mest himmelska höjder.
Himmelska höjder.
Det där var en formulering min pappa hade varit stolt över.

En helg på landet

Himlen var klarblå. Gräsmattan grön, men yvig och i behov av klippning. Tystnaden gick att ta på, det var som en morgon i gryningen i Malmö - innan allt vaknar och börjar föra liv. Men mitt på eftermiddagen. Några fåglar kvittrade långt borta och jag försökte se vad det var för art innan jag insåg att jag ju inte kan skilja en gök från en kråka, så det var ganska meningslöst.

Efter lite slammer på logen kom grillen ut och det luktade kol och tändvätska, det luktade rök och marinad. Årets första. Alltid den bästa. En krämig potatisgratäng till och sallad med avocado och fetaost, livet blir nog inte så mycket bättre. Eller ja, möjligen om man hade en flaska bra rödvin till.

På kvällen sprakade kaminen igen och dörren till det varma rummet fick stängas för natten, kaffet doftade och på tv:n rullade det sista avsnittet av Krig och Hågkomst, där Pug äntligen fick sin Pamela. Det blev en tidig kväll, lantluft är sövande.

Jag vaknade av att solen sken stark i gliporna vid mörkergardinernas kanter, daggen låg kvar i gräset utanför. Det var fortfarande tyst, men när jag öppnade dörren hörde jag att fåglarnas kvittrande fått sällskap av ett bi som flög mellan blommorna i backen utanför köket.

Trots att varje besök i Tjörnarp borde innebära mer stress än hemmavid, med långa listor av sådant som måste göras, måste göras nu eller väldigt snart och när det är gjort finns det en lista med sådant som måste göras så fort allt annat är avklarat - det finns liksom ingen ände - och trots att jag varje gång lämnar vårt älskade sommarhus med känslan av att jag kunde hunnit med mer, borde hunnit med mer, så är det ändå friden och lugnet som jag älskar mest. Och skönheten, som jag aldrig tycks vänja mig vid.

Slingrande grusvägar och hagar med betande kor och hästar, faluröda trästugor, taggtråd mellan mossbevuxna träpinnar, skogspartier med hav av vitsippor, bäckar som porlar, stenrösen, frukträd, utemöbler under trädkronornas skuggor.

Inte sådär väldigt svårt att fästa sig vid.

Allsvensk fotboll precis överallt

Publiksnittet har sjunkit, men my god vad mycket det skrivs om allsvenskan och MFF i år. Under lång tid fick man hålla till godo med Himmelriket - där krönikorna faktiskt ofta höll hög klass. Men med det nya medieklimatet och nätsatsningar även hos de institutioner som fram tills för några månader sedan ännu såg på internet som en fluga (läs: Skånska Dagbladet) så finns det nu ett överflöd av kanaler att hålla koll på.
Sådant är aldrig bra för min arbetsmoral.
Förutom Sydsvenskans webbsatsning Ut i det blå, med nyheter och små inlägg som inte fått plats i tidningen, så bloggar Anders Andersson numera för Skånskan, Måns Renntun för Metro Stadion, Kaveh & Jon etablerade sin MFF-blogg redan ifjol. Lägg därtill gamle Arbetet-profilen Ole Törner på Skånskan. Om man dessutom räknar in Johan Orrenius, Patrick Ekwall och Henrik Rydström bland de läsvärda - och det gör man ju - så finns det en del att vila ögonen på.
Självklart får man inte heller glömma bort Mattias Thylander (nu i TFF), vars syster jag spelade i samma lag som och vars gitarr kompade en lagsång vi uppträdde med på någon damsektionsdag. Mina tidiga tonår flashar snabbt förbi ögonen precis nu och det finns helt klart ett och annat värt att berätta om den tiden.
Men det får bli en annan gång.
För tillfället nöjer jag mig med att med ögonen fyllda av de tårar tillbakahållet skratt lockar fram, försöka dölja för mina kollegor att jag för tillfället inte är fullt koncentrerad.

Aprilstress - jo, det är vedertaget

Ja, vad händer egentligen? MFF spelar oavgjort, min söta och på alla sätt älskvärda brorsdotter har inlett sitt andra levnadsår, släktmöbler har forslats från kusin till Tjörnarp, jag har ätit varma mackor med champinjonstuvning i ugnen för första gången sedan jag var liten och Kjerstin brukade ställa fram det tillsammans med varm choklad när vi kom hem efter en fotbollsmatch någonstans på den skånska landsbygden.
April är på många sätt en liten paus i verkligheten.
Då och då slänger den fram några solstrålar som får allt att kännas närmare, men oftast handlar den om en väntan på det som komma skall.
I Tjörnarp är det en stund kvar till våren. Jorden är alltför blöt för att gräva, gräset går inte att klippa och jag sitter med näsan långt ner i odlingsbibeln och spinner den ena storslagna planen efter den andra, mina drömmar sommarhus byggs upp framför mina ögon - men jag börjar inse att det kommer att ta många år att förverkliga, om ens någonsin. Första prioritering blir i alla fall att göra om odlingsplätten och gräva en djupbädd - och sedan dela upp den i fyra delar. Dessutom ska en växtkompost ordnas till och fler rabarberplantor sättas, plus ytterligare en buske med amerikanska blåbär. Växter och grönsaker som ska stå runt själva odlingsbädden (vi ska ha sparris, men sparris tar flera år så det får vänta, men sparris är å andra sidan kanske det godaste som finns med bara lite smält smör och grovsalt) får bli ett projekt för 2009.
Någonstans i den raden av planer finns för övrigt det som bäst brukar sammanfatta mina april-månader.
Stress.
Så mycket att göra, så lite tid.
Och vetskapen om att det man inte hinner med får vänta ett helt år.

I want a peace... Respeck.

Jag är inte så förtjust i att lägga ut youtube-grejor på bloggen, men den här ungerska hit-låten (obs! inte ironi!) kan jag bara inte låta bli att förmedla. Lägg märke till texten, bilen, duvan - äsch, hela grejen är helt briljant! Yee c'mon. Bizznizz.

Rapport från en avstickare

Trots min långa och mycket heta kärleksaffär med den västra flygeln i Vita Huset, som förvisso handlade mer om Jed Bartlet, Toby Ziegler, C.J. Cregg - och Aaron Sorkin, trodde jag kanske inte att jag skulle bli förälskad i denna, om man undantar maktfaktorn, så anonyma stad. Framför allt hade jag inte alls föreställt mig att den skulle vara så vacker som den i själva verket är.
Washington har absolut ingenting gemensamt med New York, som är ett pulserande dansgolv jämfört med huvudstadens mer sofistikerade valssteg. Ändå trollbands jag på nästan samma (kanske inte lika knockande) sätt under de få timmar jag tillbringade där.
Det går för det första nämligen inte att räkna bort maktfaktorn. De flesta av världens länder har representanter i staden, liksom samtliga av de inhemska staterna. Här tas beslut som påverkar en hel värld - och de tas av eller med hjälp av människor jag kanske sprungit förbi på gatan. I byggnader jag just passerat. Det är otroligt fascinerande och mäktigt.
Sedan är Washington rent arkitektoniskt väldigt vackert. Inga moderna skyskrapor stör bilden, gamla fina hus blandas i stället med pampiga institutionsbyggnader - och många grönområden som ger huvudstaden en oväntad touch av småstad. Med hundratals blommande körsbärsträd i ett valv ovanför huvudet under promenaden från Capitol Hill via George Washington Memorial till Vita Huset kändes skönheten minst sagt rätt bländande.
Vi var ute vid Arlington också, denna gigantiska begravningsplats för militära (från samtliga krig USA varit inblandat i - det är rätt många), ämbetsmän och deras familjer. Där ligger fler än 245 000 människor, en ändlös samling vita gravstenar i de enorma gräsmattorna. I den blå himlen kvittrade fåglarna, i övrigt var det tyst och precis framför den eviga eld och sten som märker ut John F. Kennedys sista vila tog en gammal kvinna sin makes hand och kramade den hårt.
Själv tänkte jag en stund på detta land och dess korta men på många sätt mäktiga historia.
Det finns mycket att kritisera dem för, amerikanerna - och nästan lika mycket att göra narr av.
Men det vilar någonstans en stolthet som jag ibland kan bli avundsjuk på eller om inte annat fascineras av.
Alla dessa känslor, alla stora gester blandat med små detaljer, är kanske vad som gör Washington till den överväldigande upplevelse det är.

Iväg igen

Har packat den lättaste väskan ever inför en resa och bereder mig i ögonblicket som bäst för en kort och intensiv färd till Washington. Tillbaka söndag morgon.
Ser jag Bush gå över gatan lovar jag att spotta tre gånger.
So long!

Fruktolism

En sådan här makapär, IKEAs genialiska äppelklyftare, är på många sätt helt avgörande för om jag äter frukt eller inte. Clementiner kan jag visserligen leva med, men eftersom min perfektionisthjärna omöjligen kan tillåta mig att börja äta innan allt det vita skräpet pillats bort så tar det en evighet innan jag är färdig. Bananer är också okej, men bara om de är liksom gröngula i skalet. De tillhör dock inte favoriterna, under min karriär som fotbollsspelare (det var förvisso ett par sekel sedan) åt vi bananer före och efter varje träning och match, kanske blev det för mycket. Om man alltså exkluderar alla bär och så, som trots allt bara finns under en kort men intensiv period på sommaren - så återstår äpplen och päron.
Men jag kan inte bita i skal. Jag är livrädd för att ta en tugga in i kärnhuset.
Äppelklyftaren är således som gjord för mig!
Enkel att använda, man får perfekta klyftor och kärnhuset separerat - vilken briljans, vilken intelligens - vilken livboj för de kallsupande!
IKEA, alltså. De kan sina saker.

Fetto

Jag vet inte, men ibland kan man inte reagera med annat än ett gapskratt. Som till exempel om man ger sig på att mäta sin midja efter en oroväckande resultatlös shoppingrunda i London (det berodde alltså inte på utbudet), antecknar resultatet och med spänning går in på nätet för att se hur man ligger till i statistiken. Vi behöver inte gå in på några siffror, men det kan väl avslöjas att det är en bra bit ner till "normal" nivå - den som inte är hälsofarlig.
Verkligen uppmuntrande.
Nå, i morse var jag i alla fall, inspirerad av Anna, ute och gick en halvtimme innan frukost - en rutin jag tänker hänga fast vid (så länge det nu varar).
Det måste faktiskt hända någonting nu.
Annars får jag börja handla på mammavdelningarna.

PS. Självklart har jag förvärvat en bok för inspiration. Det är alltid steg 1. DS.

Premiär

Himlen är blå, luften är ljummen - och snart springer MFF in på Stadions gräsmatta igen.
Det kommer inte att bli skönspel, tempot kommer att verka vara i slow motion efter att ha hängt framför Premier League och Champions League hela vintern - men det är match, det är allsvenskan och det sker på Malmö Stadion.
Och jag vet redan att mina ögon kommer att tåras när de spelar hymnen.
Man vänjer sig banne mig aldrig.

Apostlagärning

Två gånger på tjugo minuter och inom en radie av 150 meter blev jag idag stoppad av utsända från katolska kyrkan. Ungdomar. Som glatt, nästan lite spralligt, undrade om jag hade tid i ett par minuter och sedan påstod att Kristus älskar alla.
Alltså, det hela tedde sig lite märkligt. För det första trodde jag inte katoliker sprang omkring och försökte värva medlemmar på gatorna, sådan mission torde väl vara förbehållen frikyrkliga eller andra... eh, ja, galningar - eller åtminstone extremister.

För det andra var det verkligen inga tränade apostlar det här. Fnittrade nervöst och hade liksom ingen ingång direkt, bara pang på - nu har det varit påsk och Kristus älskar alla.

Det är ju inte så att kärlek är något negativt - inte heller Kristus eviga hängivenhet, men man undrar ju vad de ville uppnå. Hur denna gärning liksom startade. Jag ser framför mig en stämningsfull högmässa som slutade med att prästen utropade - gå nu mina barn, sprid Jesus kärlek till världen, sprid hans budskap, led människan in i Guds famn!
På latin eller så. Något har ju hänt på den där gudstjänsten i alla fall.

Mikael Wiehes slagdänga från sjuttiotalet verkar plötsligt lika aktuell som någonsin:

Och när vår präst från konfirmationen
står och pekar i det blå
Och ingen fattar om han visar vägen
eller känner vilket håll vinden blåser på

Söndag

Förrätt: stekt halloumiost överringlad av olivolja med hackad chili som fått stå och dra i ett par timmar och pressad citron.

Middag: helt underbar indisk kycklinggryta med kardemumma, nejlika, kanel, färsk ingefära, lök, chili, koriander, paprika, gurkmeja, spiskummin, garam masala, lagerblad, passerade tomater, senapsfrön och kokosmjölk.

Äntligen i miniväxthusen: persilja (krusbladig och slätbladig), ruccola, tomat, rosmarin, koriander, basilika och gräslök. Plus krasse, till vilken jag köpt ett specialkärl som jag är mycket nyfiken på.

Experiment: kattgräs, som ska vara näringsrikt och bra för missarnas matsmältning. Har aldrig testat det förut, men nu står det och gror i klädkammarens varma mörker.

Oförbätterlig

Det räcker ju med att titta på ett enda avsnitt av Hemma hos Jamie Oliver för att börja dregla efter hans kokbok med samma namn. Men, nu har jag en gång för alla lovat mig själv att icke köpa några nya kokböcker förrän jag lagat minst hälften av de recept jag bläddrat mig fram till i den dignande skatt jag redan besitter.

Alltså, det gick väl sådär med det löftet.

Nu har jag beställt boken i alla fall och ve den som kritiserar min svaghet! Jag vill äta och jag vill äta gott, med säsongens bästa råvaror - man kan banne mig ha värre laster.

Notera dock gärna att jag undvek att också beställa någon av följande dyrgripar, som ligger på önskelistan:

Mario Batali: The Babbo Cookbook
Claes Britton: Meze hos Halv Grek Plus Turk
Jan Hedh: Bröd
Kinna & Märtha Jonsson: I mormors berså - fem generationers bröd, bakverk och tårtor

Oro

Solen har förvisso varit framme idag och om man undantar den fortfarande bitande kylan är det kanske våren som nu skymtat fram igen. Men, mars är mars och april är april. Ingen av dem är att lita på.

Anders Anderssons brutna skenben gör mig lite nedstämd precis när premiärnerverna började sättas i rullning, men det är ändå en västanfläkt i jämförelse med den oro och det medlidande jag bär på för den allra närmaste vän vars mammas hälsa just nu svävar i ovisshet.
Ibland är livet bara inte rättvist. Och vetskapen att man inte kan göra något åt saken den kanske allra mest nedslående av känslor.

Hemåt

Slutet på Arthur & George närmar sig.
Londonkylan har ännu inte lämnat märgen.
Visst låter det som om det vore dags för ett bad ikväll?

London

Vi hade en diger lista med oss och när tidsoptimisten får hålla i trådarna verkar inget för svårt att hinna med. Men det blev det. Såklart. Av misstag upptäckte vi inte förrän det var försent att Borough Market bara har öppet fredagar och lördagar så till min stora sorg kom vi aldrig dit. Nästa gång blir det punkt nummer ett på min lista. Camden och gamla kära Vinyl Bar stod med på agendan varje kväll, men det hann vi inte med det heller. Vi kom inte till Jerusalem Tavern, där jag sett framemot en grapefruktöl. När vi passerade Old bank of England och Ye olde cheshire cheese var det påskstängt. Den turkiska restaurangen som jag tidigare med mycket stor behållning besökt med min bror måste ha slagit igen, för vi gick tvärgata upp och tvärgata ner vid Islington High Street för att hitta den - utan lycka.
Men vi såg en del förstås.
Vi åt en del.
Och vi drack en del.
På många väldigt bra ställen.
Inledningskvällen satte liksom ribban från början. Det fantastiska Wenlock Arms, på Wenlock Road inte alls långt från Islington, hade gjort sunkigheten till konst och fulländat sin personlighet. Vi drack en väldigt god mild ale och en nästan lika god best bitter, lyssnade halvt om halvt på ett rätt svängigt gladjazzband bestående av tre gubbar i sjuttiofemårsåldern som spelat där sedan andra världskriget - och blev antastade av ett par äldre män med ben skakigare än spaghetti och andedräkter som skulle få en nydinerad katt att skämmas. De var från Newcastle. Vad det nu kan tänkas ha med saken att göra.
Wenlock Arms visade sig vara svårslaget. Men jag njöt mycket av Mats Olssons fotbollskrönikor till en London Pride på The Ship i Soho, glömde snart bort den lite fuktiga känslan på The Pillars of Hercules i samma område (men sörjde lite det faktum att DJ Wheeliebag vände skivor enbart på onsdagar), såg Premier League-fotboll i sällskap av ett par Guinness och en lokal full av Chelsea-supporters på The Elgin i Notting Hill, drack en superb cappuccino till de första kapitlen av Julian Barnes Arthur & George på Tea & Coffee Plant på Portobello Road, avrundade ett par kvällar på det i vänkretsen klassiska Obar i hörnet Wardour Street och Brewer Street, drack en mycket god Fuller's ESB tillsammans med gentlemännen på The Star Tavern på välbeställda lilla Belgrave Mews West en liten bit från Harrod's och njöt en superb bitter från Hogs Back Brewery i Chelsea, på väldigt trevliga och gemytliga Anglesea Arms.
Men bäst kanske, tillsammans med Wenlock Arms, var mojiton på coola Cuba Libre & Bar Havana en bit upp på Upper Street i Islington. Perfekt blandad och muddlad, i en lagom stimmig lokal med små träbord och kubanska blås i högtalarna.
Så var det förstås det där med maten också. Köttbuffé på brasilianska Rodizio Rico på Upper Street var med tanke på den hunger som byggts upp ett lyckodrag och libanesisk meze med fantastiska bönröror, lamm och andra smårätter också det på Upper Street var både upplyftande och inspirerande. Kyckling Tandoori på Prithi halvvägs nedför den livfulla Brick Lane brann så mycket i munnen att jag fick badda med kylbalsam i flera dagar, men den var precis så mustig, vacker och fantastiskt god som vällagad indisk mat kan vara.
Men det bästa återstår ännu.
Sista kvällen hade vi bokat bord på Racine, en fransk restaurang på Brompton Road i Chelsea - och det var den mest fantastiska rökta ål, helt befriad från det fett som när det blir för mycket tar över både känsla och smak från denna så välsmakande fisk. Huvudrätten bestod av en perfekt stekt nötköttsbit (det stod alltså vilken sort på menyn, men på franska så...), hemmagjorda pommes frites, lite syrlig sallad och en underbar, hemlagad bearnaisesås som vi bad dem att fylla på flera gånger. Ett smakrikt Cotes du Rhône i nästan runda glas till det och ja, sjunde himlen låter kanske som en schlagervinnare - men det var ärligt talat inte långt därifrån.
London är en levande stad som utan besvär låter sin historia blåsa fritt med snön i nacken - och det är dynamiken mellan gammalt och nytt, mellan de olika områdena och dess befolkning, som får den att kännas så tilltalande. London har inte Barcelonas skönhet eller New Yorks överväldigande känsla, men den platsar absolut på min topp tre-lista över de bästa städerna jag besökt i världen. Det var fjärde gången jag var där nu och fortfarande har jag inte gått på samma ställe en enda gång (eh ja, förutom Obar då) eller rört mig i samma kvarter. Man ska då komma ihåg att vår måstelista inte ens bockades av till hälften.
Men det var nog första gången jag var i London utan att se skymten av Big Ben.
Ni förstår, vi hade inte riktigt vägarna förbi.

Glad påsk

Kort vecka, stressigt värre, 40-årsfirande och de logiska sviterna av detta.
Det är hårt att vara jag.
Jobbigt.
Nu åker jag till London.
So long!

Äsch

Arrrrgh. Arsenal möter Liverpool i kvartsfinalen - mina två favoritlag! Damn. Nu hoppas jag på Fenerbahce, Barcelona, United/Roma (oviktigt) - och Liverpool.
Lyssna till ditt hjärta, sjöng ju Friends i melodifestivalen redan 2001...

En skrämmande verklighet

Mycket i Alexandramannen är skrämmande läsning och när Sydsvenskans recensent Karin Rebas avslutar med att hon vill "sätta boken i handen på varenda tonårsförälder, grundskollärare och socialsekreterare" så är det för att boken, orden, upplevelserna i barnens perspektiv är så genomsyrade av vuxenvärldens svek. Det tekniska gapet och det bristande intresset från alla de mött som skulle kunnat hjälpa dem - har varit det mest nedslående av allt.

Ett annat svek är den könssyn vi, medvetet eller omedvetet, förmedlar till vår barn. Ungdomarna hänger på porrigt.se, på snyggast.se och liknande sidor, lägger upp bilder på sig själva och blir bedömda i kommentarer och gästböcker. Redan från början är det klart vad som skiljer killar och tjejer för att få höga poäng; flickorna ska vara avklädda.

M. var ett av Alexandramannens offer och berättar om sina upplevelser utan större trauma, men med perspektiv:

– Egentligen är det helt sjukt vad man håller på med. Ta sajten Snyggast, där måste vi tjejer klä av oss för att få komplimanger. Det gör inte killarna, de slänger in vilka foton som helst. Och vi tjejer ska vara så där för att killarna tycker det är snyggt, men de vill inte vara tillsammans med en sån tjej. De vill nog ha en mer seriös tjej. Men de tycker om att titta på det. Och på något sätt går vi ju med på det, en som inte är sminkad, avklädd och poserar, hon blir heller inte etta på topplistan.

Att det är killarnas önskemål som styr tycker M. att hon fått lära sig från början. Det gäller inte bara att tjejer ska visa upp sig, vara fräscha och sminkade i skolan, utan också när det gäller sexet. För M. själv har det från allra första början blivit på killarnas villkor. Så var det när hon förlorade oskulden, så var det när hon träffade Atheer Al Suhairy (Alexandramannen, min anm.). Så har det också varit när hon träffat andra killar under den perioden. Också dem fick hon kontakt med på internet, men hon fick inga pengar av dem.

– De ville ha sex och jag visste att det var bara att acceptera. Sex för mig har alltid varit en händelse som ska gå över snabbt.

Hemma hos kompisarna har de tittat en hel del på porrfilm och porr på internet. Det gör alla, säger hon. Det är där M. lärt sig hur sex går till. Att det är killen som ska njuta, att det är hans utlösning som räknas, att tjejer ska posera, stöna och stånka. Att det är självklart att suga av och ha analsex.

– Jag lärde mig tekniskt, men förstod inte att sex skulle vara något mellan två människor som tycker om varandra. Det har jag förstått först senare, när jag träffade min pojkvän och blev kär första gången.

M. är idag 18 år gammal. Hon fick kontakt med Alexandramannen när hon var tolv år och hade sex mot betalning med honom minst fem gånger enligt dom i både tingsrätt och hovrätt.
Detta var världen hon levde i.
Detta var hennes självklarhet.
Hon är knappast ensam.

Mer läsning

Så trillade den ner genom brevlådan då, första numret av magasinet Filter. Bakom magasinet, som med intervjuer och reportage om de kommande månadernas händelser vill stå som motpol till den förmodade framtid där papperstidningar och tidskrifter får vika sig för den gratisläsande internetskummande framtiden.
Jag tror personligen att idén är rätt, att i samma andetag som vissa medier (framför allt kvällstidningar men helt klart också morgontidningar och månadsskrifter som inte finner ny och yngre publik; Allers-kategorin) får det väldigt svårt och måste anpassa sig till en ny verklighet, så kommer det att finnas ett behov av djuplodande texter i nygamla format. Filter kan bli en sådan motpol. Återstår att se om den håller måttet.

Som om det, tillsammans med bokreans digra inköp och övriga prenumerationstidningar, inte vore nog på läshyllan - så var jag helt enkelt tvungen att ta en svängom till bokhandeln för att fylla på lagren inför Londonresan. Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år, Mats Olssons En pinne i skogen och Katia Wagners skrämmande men hyllade Alexandramannen skiner nu glatt ikapp med solen.

Jag kan knappt bärga mig.

I schlagerlågornas sken

Det drar ju ihop sig till schlagerfinal, en tilldragelse som i vanliga fall skulle uppta min fulla koncentration och uppmärksamhet såhär ett par dagar innan. Men i år tycker jag faktiskt det varit rent ut sagt för tradigt. Ett fåtal okej schlagerlåtar gör ingen sommar och tramslåtar som slå-mig-i-huvudet-Frida, unken skåpmat som Nordman eller falsettgnällande kylskåpsfigurer som bröderna Rongedal är kryddor lika heta som Aromat.

I år står jag över.

Och drömmer mig bort till svunna, härliga Eurovisionstider med en liten lista på de fem bästa internationella vinnarna genom tiderna:

1. France Gall - Poupée de cire, poupée de san (Luxemburg, 1965)
2. Séverine - Un banc, un arbre, une rue (Monaco, 1971)
3. Abba – Waterloo (Sverige, 1974)
4. Sandie Shaw - Puppet on a string (England, 1967)
5. Milk & Honey – Hallelujah (Israel, 1979)

Ibland är det allt som behövs

Öh, dålig dag. Bilen sönder, garderoben tunn, tiden knapp, jobbet rörigt, solen skymd, huvudet trött.
Men det är Inter-Liverpool ikväll.
Så det ska nog gå.

Sorg

Johnny Castle är döende!
Och en hel värld av sjuttiotalistkvinnor sörjer.

Just put your pickle on everybody's plate college boy
and leave the hard stuff to me.

Step one

Idag tog min brorsdotter sina allra första steg.
Jag blir alldeles varm i hjärtat.

Mästarcupen

Suverän match igår, Arsenal spelade precis den typen av fotboll alla drömmer om; tekniskt och tempofyllt med rörelse hela tiden och massor av spelare i varje anfall. Vi som heller aldrig varit särskilt förtjusta i Milan (med undantag av Nesta och Maldini förstås) kunde luta oss tillbaka och sippa på en kopp kaffe med stor förtjusning.
Ikväll Real Madrid-Roma och om en vecka Inter-Liverpool.
Vårarna med Champions league-slutspel är på sitt sätt den allra bästa tiden.
Fotboll som den konstart den då och då kan vara.

Överkurs

Lämnade in bilen, som körts av far och sedan son innan dottern tog över, på oljeservice och fick två frågor ingen någonsin borde förvänta sig att jag (eller någon i min familj) kan svara på:

- Är motorn sexcylindrig?
- Är kamremmen bytt?

Alltså, jag har hört talas om motor och ordet kamrem har nog flugit förbi ett par gånger också, men i övrigt sträcker sig min kunskap om bilar till att öppna dörren, trycka ner kopplingen, sätta i nyckeln, vrida om och be till gud att bilen startar.

Det är, å andra sidan, en kunskap som gått i arv i generationer.

Väldigt internt (sorry), men briljant!

Mailkonversation mellan två nunnevänner:

Om någon av er känner för en öl eller en bit mat är ni välkomna till S:t Gertrud den 19 mars. Inget inträde och de börjar spela vid åtta.

Trevligt, käkar gärna en bit mat. Tänkte dessutom ta ledigt på torsdagen då jag bara jobbar halv dag.

Yeah, jag är också ledig – man kan väl inte gå hem tidigt när ens älskade fyller 40 heller!

Det är å andra sidan helt klart bättre att gå hem tidigt än att gå hemifrån och sova någon annanstans när ens älskade fyller 40...

Matmedvetenhet

Läste i Sydsvenskan att trendspanarna nu konstaterat att matmedvetenhet - att kvalitet snarare än pris kommer att styra våra livsmedelsinköp - är på stark frammarsch. Det är ju utan tvekan en känsla som varit rätt tydlig, även om det sannolikt, som vanligt när man försöker summera en epok eller tecken i tiden, rör sig om medelklassens åsikter och prioriteringar. Oavsett vilket är det förstås en positiv trend, förmodligen helt nödvändig.

Expressen hade idag en artikel om en undersökning av butikskedjornas fiskdiskar som Greenpeace gjort, där det visar sig att knappt en enda av våra största kedjor får godkänt i fallet utrotningshotad fisk. Generellt tror jag folk är mer medvetna om kvalitet på kött och hela glada-grisar-grejen - än fisk. I artikeln finns en lista på fisk man inte bör köpa, själv tänker jag skriva ut den och spara den.

Man ska nämligen, helt ärligt, inte leka med naturen.
Även om det låter klyschigt så är det faktiskt det enda i denna konstruerade värld vi inte har råd att förlora.

Bye bye

Det har börjat ringa en del försäljare från England i sådana där typiska investera-nu-och-få-fyrahundra-procents-säker-avkastning-samtal.
Man blir lite trött på det efter ett tag. Jag har slutat gå i klinch med dem - och till chefens stora glädje kopplar jag inte in dem till honom heller. Mitt senaste samtal utvecklade sig typ såhär:

halvautomatisk kvinnoröst
- Good afternoon, do you speak english?

jag
- No, I don't. I'm sorry.

halvautomatisk kvinnoröst
- Is there anyone who does?

jag
- I'm afraid not, sorry.

halvautomatisk kvinnoröst, nu med viss tvekan:
- Okey... Bye bye.

Så ska slipstenen dras!

Bokrea på riktigt

Alltså, Hamrelius vet hur man hanterar en bokrea. Inte bara det vanliga, utvalda sortimentet - utan 40% på allt.
En förmögenhet skulle kunna spenderas därinne och vore det inte för att jag var där på arbetstid så hade det sannolikt blivit så också, nu fick jag sikta in mig på romaner (både inbundna och pocket).

Well well, några fynd blev det i alla fall:

Truman Capote: Med kallt blod
Doris Lessing: Den femte sanningen
Martin Bengtsson: I skuggan av San Siro
Ian McEwan: Lördag
Paul Auster: Resor i skriptoriet

Olof Lagercrantz: August Strindberg

James Lee Burke: Släktvapnet
Val McDermid: Andras plåga
Johan Theorin: Skumtimmen

Film och så

Äntligen en skjuts uppåt i bioåret. Igår There will be blood, idag Sweeney Todd - en fyra och en trea. Tim Burton är ju som vanligt en mästare på stämning, bilder, nerv och miljöer - men sorry, en film som sjunger sig igenom i princip alla repliker kommer till slut att få mig att vrida mig i fåtöljen. Med eller utan Johnny Depp.

Inspirerad av besöken var jag så tvungen att fluffa rakt in på discshop för att beställa lite filmer:

Sleepy hollow (Tim Burton), En studie i brott (Alfred Hitchcock), Holiday (Nancy Meyers), La vie en rose (Oliver Dahan), Elizabeth (Shekhar Kapur), Seven (David Fincher) och - en film jag inte tänkt på sedan jag var typ tolv och älskade sekvensen när Rob Lowe tränar upp sig för comeback - Youngblood (Peter Markle)!

För alla smaker, som synes.

Längtan tillbaka

Surfade runt efter info i jobbet och hamnade på en blogg av någon som semestrade i New York och även om deras resa var en helt annan än vår, även om knappt några intryck eller upplevelser var gemensamma - så greps jag än en gång av denna längtan, detta grepp om hjärtat som jag inte verkar kunna göra mig fri ifrån.
Det går verkligen inte en dag utan att jag tänker på det.
Jag har tjatat om det, jag vet, men jag kan verkligen inte sluta längta tillbaka.
Läste min egen reserapport.
Det blev bara värre.

Läs, din toka, läs

Det ligger väldigt många böcker i min önskelista nu som jag är grymt sugen på att läsa. Och köpa, förstås.
Alltså, väldigt många.
Väldigt sugen.
Men jag lyckades stoppa mig själv genom att med tvång se bilden av mitt nattduksbord framför mig och högen av olästa böcker som ligger och dammar.
Måste läsa av.
Nu.

Att planera är a och o

Jag är en sucker för förrätter på restaurang. Hemma lagar vi inte det särskilt ofta (man skulle kunna fråga sig varför och det gör vi också), men jag skulle varje dag i veckan hellre äta förrätt än efterrätt. Lite ost och dessertvin, däremot - så blir kampen jämnare.
I alla fall.
Om mer än en månad ska jag träffa några gamla arbetskamrater för middag på Svea och mitt förrättsminne från den enda gången jag ätit där tidigare var så starkt att jag omedelbart efter att restaurang hade valts kastade mig in på hemsidan för att reka.
Mitt minne svek mig inte.

Heta kandidater i dagens läge:
gubbröra på kavring, varm getost med honung & rödbetscrudité, blandad grönsallad i senapsmarinad med Västerbottenost & tomat, inlagd sill med kavring, Västerbottenost, creme fraiche & lök eller carpaccio på biff med ruccola, parmesan, rostade pinjekärnor & tryffelmarinad.

Va?! Svea, baby!

Ett nedslag i krogstaden

Middagen på Plockepinn förtjänar förstås en närmare presentation. Äntligen ett tapasställe som har vett att dra ner på portionerna och istället ta mindre betalt per rätt, jag har länge retat mig på taktiken att göra för mycket av det och prissätta runt 70:-, det är inte så tapas ska fungera.

Så:
• kronärtskocka med marinerade örter och citron
• getostfylld piquilla
• rödbetssallad med fetaost och pinjenötter
• färskostfylld quesadilla med koriander och jalapeño
• grillat lamm med harissa-bbq och yoghurt
• halstrad pilgrimsmussla med fänkål och vanilj
• tunt skivad oxfilé med parmesancrème

250 spänn någonting och till detta ett riktigt gott sydafrikanskt vin (som jag givetvis glömt namnet på), följt av italienskt dessertvin med en fin bit ost och så en fräsch, lagom syrad cosmopolitan och utmärkt Irish coffee.

Klass!

Glödhet tv-soffa

En fantastisk tapasmiddag på Plockepinn och muddlade hallondrinkar tillsammans med sladdrigt tjejsnack var anledningen till en helg till större delen tillbringad i soffan. Inte så aktivt, kanske. Men å andra sidan gavs det tillfälle att ta igen en massa tv-serier jag missat under veckorna; Damages, Party animals och Tudors är härmed genomgångna och ikapp.
Bra serier, allihop. Riktigt bra, faktiskt.

Om läsning och minnen som bleknar eller klarnar

Det är konstigt, vissa böcker kan man en tid efter att man läst dem bara inte redogöra för varför de var så bra. Ett par är uppenbara, jag minns fortfarande mina aldrig sinande tårar när jag läste Mustafa Cans Tätt intill dagarna och kommer ihåg ett par särskilt starka sekvenser. Andra bleknar något medan månaderna går, trots att jag med bestämdhet vill hävda att de var väldigt väldigt bra när jag läste dem; Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära är ett sådant exempel.
Andra bokminnen får givetvis en gratis skjuts uppåt tack vare miljön de lästes i; att ligga i sängen på 105:e gatan i New York med Ben Watts Patient i handen är förstås ett fotografi att hänga upp på vilken vägg som helst, även om Ben Watt stått sig utmärkt även utan den draghjälpen.
Sedan finns det alltså en kategori böcker med en grundkänsla som dröjer sig kvar och nästan blir starkare ju längre tid som går sedan man avslutade läsningen. Ett par av dem läste jag med - knappast skepsis förstås, men inte heller övertygad om att det var det mästerverk jag med tiden kommit att betrakta dem som. Joan Didions Lagt kort är absolut en sådan bok.
Så finns den kategorin som bleknar i takt med att man själv ändrar skepnad på sin personlighet, eller i alla fall putsar till den lite. Jag minns att jag var fullständigt hänförd när jag läst Björn Ranelids Tusen kvinnor och en sorg, så tagen av en bok har jag nog aldrig blivit varken förr eller senare (kanske förr, i tonåren fanns liksom inga nyanser). Men jag skulle aldrig läsa om den, det vågar jag inte. Jag tror inte att den plats jag befinner mig på nu skulle passa som miljö för den boken - åtminstone inte under en andra läsning.
Hm, jag tror jag måste göra en lista på de bästa böcker jag läst! En lista för att samla mina tankar lite. Jo.
Återkommer.

Torftigare bioklimat

Det var, helt ärligt, bättre förr.
Min älskade slickar sig om munnen nu när jag för en gångs skull tar denna mening i min mun. Helt allmänt var det faktiskt mycket sällan bättre förr, förutom att man själv möjligtvis hade mer framtid och mindre historia och lika sannolikt aningen mer energi och en knivsudd mindre cynism - men det har ju inte med saken att göra.
Bioklimatet i Malmö, däremot, var utan tvekan bättre förr.
Det var inte så himla länge sedan.
Men bättre var det.
Sedan Triangelfilm gick i konkurs och drog både Spegeln och Biopalatset med sig i fallet har ingenting varit sig likt. Även om Spegeln nu är tillbaka i ny form når inte utbudet riktigt upp i samma klass som tidigare och Filmstaden (eller SF) har som väntat knappast kunnat eller velat axla den mantel av kvalitetsfilm som Triangelfilm var stadens garant för.
Utbudet har helt enkelt blivit fattigt.
Det är inte längre så mycket bättre att bo i Sveriges tredje största stad, det finns inte mer att välja på än i en mindre landsortsstad på valfri plats i riket.
En följd bland många har blivit att filmer som inte är kassakor sällan visas mer än i ett par veckor, om ens det. Vill man vara säker på att inte missa något bra gäller det att vara ordentligt på hugget, en förlorad vecka blir sannolikt en förlorad upplevelse.
Så när nu både I'm not there, There will be blood, In the valley of Elah, Sweeney Todd, Utlämnad och Lust, caution är uppe samtidigt och med No country for old men i faggorna är det inte utan att en viss panik börjar sprida sig i kroppen. Bara måsten. Ingen tid.
Det blir till att bänka sig i salongen varje kväll i nästa vecka.
Mycket längre har jag nog inte på mig.

Nu igen

Men jämna mellanrum slås jag av det obestridliga faktum att jag lyssnar alldeles för lite på Warren Zevon.
Det får nog bli bättring på den fronten.
Igen.

Gradvall

Det är lätt att glömma mellan varven, men Jan Gradvall bevisar gång efter annan att han är en av Sveriges bästa och mest engagerande populärkultursjournalister. Från bokrencensioner över allmänna krönikor till samtidsfenomen så är Gradvall precis, med ett rent men levande språk och hans referenser är breda men aldrig svåra att förstå. Texterna lämnar en aldrig oberörd, ofta har man en ny skiva på tallriken eller en bok, film eller tv-box på önskelistan.
Precis så ska kulturjournalistik fungera.
Inspirera och diskutera, ett uppdrag som ibland ter sig så självklart att det bland de stora drakarna lätt glöms bort.

Helgen

I Tjörnarp, just nu

Köszönöm

En av mina allra käraste vänner och följeslagare i de mest galna ögonblicken hittills i livet - vi lär få tillfälle att återkomma till detta -
bor ju numera i Budapest.
I min strävan att på grund av bristande ledighetskonto så gott det går utnyttja vårens röda dagar blir det således första maj-demonstration
- i Budapest!
Min kärlek till token som numera är bosatt där ska jag förklara en annan gång.
Utförligt.
Om än censurerat.
Men med både London och Budapest inbokade under våren ser framtiden i alla fall aningen mer ljusnande ut.

Jag dör

Ååååh, jag tänker inte ens börja fräsa över det förutsägbara, trista, överreklamerade som är alla hjärtans dag - men just när man trodde man sett allt (någon som minns Kär och galen med Lotta Engberg?) så dyker nya fjanterier upp.

Läste i tidningen idag om en tjej som friat till sin sambo när han skulle besiktiga bilen - istället för den vanliga textremsan som rullar förbi kom ett:

Magnus vill du bli min för eternity?

Alltså, jag vet inte var jag ska börja.
Men mitt svar hade blivit ett rungande nej.
NEJ!

Spegel spegel

Om en dryg månad ska vi på bröllop. Bröllop är lika med stress.
S-t-r-e-s-s. Tokstress.
Och är det någon därute som ännu inte gift sig och tror att det aldrig blir stressigare än att själv stå brud - forgetaboutit. Ens eget bröllop planerar man i månader, man vet precis vad som ska hända, vad man ska ha på sig, hur musiken kommer att låta, vilken mat man ska stoppa i sig - och man känner varenda kotte som är på festen.
Plus, förstås, att man får stå i centrum en hel dag.
Gotta love it.
Att vara gäst på ett bröllop, däremot, är själva essensen av stress. Vilken typ av fest ska man hamna på; blir det pardans, tal, vals, högstämmigt, casual, meny, buffé, bordsplacering, okända människor överallt - och, det självklart stressigaste av allt; vad ska man ha på sig?

Okej, vi kan vara överens om klänning.

Men.

1. Vilken typ av klänning beror helt på vilken typ av bröllop. I det här fallet står det ingenting om klädkod på inbjudan, men kanske kan man dra någon form av slutsats av att det är en borgerlig, privat vigsel och gästerna bara är bjudna på festen?
2. Bröllopet är den 29 mars - vårvinter. En klänning som inte är för somrig, alltså. Men vårmodet har ännu inte kommit till butikerna och vinterkollektionen är utgallrad. Var handla?
3. Inte ens med den starkaste av karaktärer och bestämdaste av föresatser kommer den putande magen att försvinna på en och en halv månad (att jag saknar karaktär i alla former omöjliggör förstås till och med drömmen om det) - ett faktum som klänningen såklart måste dölja i största möjliga mån.

Välkommen till sex veckor av sömnlösa nätter.

Och då har vi ändå bara kommit till klänningen. Sedan kommer något att ha utanpå, skor, smycken och frisyr...

Bröllop. Stress.
Stress. Bröllop.

Jag borde aldrig blivit äldre än tjugo.

Plötsligt

Ordet död. Så definitivt.
Så gripande.
Jag fick ett mail från min gamla kollega, som kort och gott sade Tråkiga nyheter här på Sydsvenskan, P Melin är död.
Död.
Det är som om sorgen, medkänslan för de anhöriga, inte går att värja sig ifrån.
Jag kände inte Peter Melin, men hyste den största respekt och förtroende för honom som chefredaktör för den tidning som var så stor del av mitt liv.
Men det är inte det viktiga.
Det chockartade förloppet, de snabba beskeden, känslan av hur plötsligt vi kan gå från ingenting till ingenting - inga bekymmer till totalt mörker.
Är skrämmande.
Och mest skrämmande av allt är kanske att vi en stund känner tomhet, kanske chock, men livet går vidare och det finns inte mycket att göra, medan livet för familjen, för vännerna, för dem som älskade honom - aldrig blir detsamma.
Jag är tacksam så länge jag slipper uppleva den sortens sorg.
Den går aldrig över, riktigt.
Den dröjer sig obönhörligt kvar.

Lugn

Inga falska toner, inga ungdomar som passerar förbi balkongen nattetid, ingen Radio Rix från lägenheten intill, ingen telefon som ringer, inga dörrar som slår, inga avgaser, inga gråa fasader, inga måsten.
Bara kompakt kvällsmörker. Snödroppar i gräsmattan.
Tystnad, sånär som på en knastrande grusväg.
På fredag åker jag, utrustad med odlingsbibel, block, penna, varma kläder och en kasse full av mat till landet, friheten och Tjörnarp.
Min älskade har redan gett sig iväg.
Jag längtar.

Just when I thought I was out...

Vaknade aningen piggare i morse efter den förbannade förkylningen, men banne mig om inte slemmet tagit en gruvlig revansch. Kan inte fokusera blicken på skärmen, huvudet dunkar, jag snyter ut ingenting eftersom motståndet är alltför kompakt och ögonlocken envisas med att svida.
Märkligt hur man förlorar både inspiration och lust för lite bacillers skull.

Snörvel

Efter en retligt däckad lördag med hela kontorets samlade veckobaciller i kroppen och solstrålar blott på avstånd blev söndagen trots allt en med uppiggande vårväder, en promenad i stan och första stora cappuccinon på Brunos hittills enda utebord.
Middag hos pappa i går.
Fika med mamma i dag.
Panerad och friterad ost med råstekt potatis och tartarsås (vad man i Tjeckien kallar smazeny syr) till middag.
Och ett gäng vaniljbullar i ugnen.
Det vore väl kanske ändå synd att klaga (fastän jag rätt gärna vill, med rethosta och slemdunkande huvud).

5

Fem år.
Går tydligen otroligt fort.
Den 6 februari 2003 gick jag tillsammans med Anna och Glenn bakom scenen på Restaurang Smak på Konsthallen för att prata med någon i bandet - men själv jag kom förstås att prata mer med den svartklädde sångaren med lockigt hår, svart mössa och skäggstubb.
Innan jag visste ordet av sjöng han If you see her say hello i mitt öra och kvällen blev sen, natten blev sen och Glenn fick till slut handgripligen kastas ut ur min lägenhet sedan han somnat på soffan mitt i Original Harmony Ridge Creekdippers andra skiva.
Två katter, en flytt, ett bröllop, massor av resor och tusentals gemensamma minnen som får det att vattnas i munnen senare - så sitter vi här.
I varsin fåtölj.
Hemma.
Kärleksfullt påminnande varandra om åren bakom oss.
Tiden går verkligen fort ibland.

Mediokert

Darjeeling limited, Försoning, Charlie Wilson's war...
Stark trea, stark trea, helt vanlig trea.

Bioåret har börjat bra mängdmässigt, men inte riktigt kvalitetsmässigt.
Länge sedan jag såg tre helt-okej-men-inget-jag-går-och-tänker-på-filmer i rad.
Nästa vecka: Lust, caution.

Hoppas på bättre lycka då.

Gårdagen

(ber om ursäkt för klart sämre bildkvalitet än bakresultat)

Och det varde ljus. En stund.

Tittar på bilder från en av företagets nya lägenheter där solen lyser in genom fönstret och det räcker för att vårkänslorna ska väckas till liv, räcker för att se långa promenader framför mig, första koppen kaffe på caféernas uteserveringar, de första, sakta växande knopparna på träden - jag känner den klara luften, doften av jord...
Farligt att känna så redan i början av februari, baksmällan är stenhård.
Men nästa helg blir det Tjörnarp, sådden måste planeras.
Längtar.

Tjohej

Åh, vad svårt det är att koncentrera sig på det man ska med hundra middagsförslag studsande i huvudet, funderingar över vårsådden, lista på måste-göras och en diskret jakt på bra restauranger och pubar i London framför skärmen.

Vilken härlig dag (ba ba pa pa)!

Vi bor på landet...

Det blev inga kokböcker (men däremot receptpärmar). Fastnade helt i en nyupptäckt, helt underbar blogg som jag läste med vad min älskade passionerat beskrev som ett fånigt men drömmande leende. Min nya vän har också en butik där hon säljer grejor man kan behöva i köket - och skriver ut lite recept.
I'm in love.

Som en dröm

Inspirerad av ny gryta (och ny frityrmaskin!) tänker jag tillbringa hela kvällen i soffan medelst kokböcker och senare numret av Elle Mat & Vin framför mig, en katt vid vardera sidan och många långa drömmar om framtida köksstunder i huvudet...
Kvällens middag?
Fixar maken.
Det blir pannbiff med lök.

Världens åttonde underverk

So long

Resa och hotell bokade - London 21-25 mars!
Med ålderns rätt valde vi bort ytterområden, kackerlacksrisk, toast-med-konstgjord-marmelad-frukost och heltäckningsmattor som luktar kräk.
Är man trettio så är man, för tusan!

Livskvalitet #763

Ungersk gryta på kalvkött med mycket paprika och lök puttrar på spisen, första försöket av recepten från Jens Linders Långkok.

Leverans av tre lådor Louny (en mörk och två ljusa), avnjutes om någon timme tillsammans med topinka; tjeckisk liten rätt bestående av pumpernickel som steks i olja och kläds med grönmögelost som får smälta i ugnen, färsk chili och cayennepeppar.

En flaska Ripasso på luftning.

Ingredienser inhandlade för morgondagens fastlagsbullbak.

Ibland är det banne mig inget fel på blåsiga dagar i februari...

Förbannade vinter

Det är dagar som dessa, när solen skiner men blåsten är lite för kall, luften lite för spetsig - för att det ska bli njutningsfullt, som man känner sig som mest besviken.
Men det är onekligen något som väcks inuti en i alla fall.
Längtan efter våren.

Fredag. Natt.

Jobbar som jag aldrig trodde att jag skulle jobba. Långa kvällar, papper med hem, kvällstimmar framför datorn. Tokigt. Oväntat. Men kul.

Bokcirkel ikväll och varken Elfriede Jelineks Lust eller Neil Strauss Spelet verkade särskilt populära, var och en med sina brister - men med tanke på Jelineks Nobelpris får man väl ändå säga att det magplasket smärtade mer. Ordorgier för ordorgiernas egen skull, sex i hundra former (ingen av dem särskilt berörande) - och ångest ingen riktigt kan relatera till eftersom få når igenom bokstavsmassan. Att ingen av oss gav högre betyg än 2+ (övriga 1+, 1+ och 2-) säger antagligen mest av allt. Jag, vi, som i hela livet retat oss på dem som automatiskt avfärdar Nobelpristagare som något ointressant blott på grund av just de kvalifikationer som gett dem priset måste snöpligt i detta fall vackert kapitulera.
Elfriede Jelninek berörde mig inte ett dugg.

Dags nu att istället fila på en alla tiders bästa Eurovision-lista.
Återkommer med resultatet inom kort.

Mörkerflykt

Imorgon bokar jag biljett till London.
En påskresa.
Jag ser sjukt mycket framemot det.

Wes is Wes

Årets biobåt har lagt ut, första stopp: Wes Andersons The Darjeeling Limited. En typiskt Wes Anderson-film; snyggt filmad, skruvade (men mänskliga) karaktärer, lätt blasé i sitt minspel, underhållande - men knappast gripande eller djuplodande. Tre plus av fem är mitt spontana omdöme.
Men det kändes i alla fall härligt att vara tillbaka i salongen, det var länge sedan sist.

Bara helt kort

Kan vi inte allihop i det här landet en gång för alla komma överens om att det heter ytterligare, inte ytterliggare.
Så behöver inte jag irritera mig mer på det.

Läs förresten, apropå något helt annat, Niklas Orrenius intervju med Pär Ström. Det är den värd.

Avslöjande

Om presenterna säger något om åldern på den firade kan det vara så att jag inte längre är tjugo (vilket jag ju inte är så det är väl passande):

biljetter till Aida (Malmö Opera i maj), Doris Lessing: Om katter, trerätters fantastisk middag med vin på Doc Italiano, presentkort på Seating Concept, dubbel uppsättning bestick från Anders Petter, nyutgåvan av Tore Wretmans Husmanskost (med illustrationer av Slas), stor mortel i sten, bok om vin och passande recept till olika sorter, ring från en lokal designer och en tapas-receptbok.

Den listan går inte att fly ifrån.

Till dem som förstår

Jag inser att det här är otroligt internt, men som hyllning till nunnehumor och allt vi varit med om så bjuder jag på det.

Nuns and the city

Någon lustigkurre undrade om trettioårsfirandet alldeles tagit kål på en stackars åldring som jag.
Detta bör dementeras.
Jag är fräsch som en nyponros.

Däremot tillfälligtvis på tok för beroende av sista säsongen av Sex and the city från den nyinköpta boxen att jag då inte har tid att tänka på något annat.

Det är märkligt det här med Sex and the city.

I början var jag mycket skeptiskt, jag såg inte tjusningen. Men eftersom alla pratade om den och det trots allt var en serie med rollkaraktärer som konsumerade stora mängder cosmopolitan - så kunde jag inte låta bli att sugas in.

Utan tvekan blir Sex and the city bättre och bättre, sista säsongen är överlägset den bästa.

Jag skrattar och minns tillbaka om vartannat. Tänker på våra nunneresor och ler åt irrfärder och tårgasattacker längs Amsterdams gator, åt bussturer runt (och runt) kvarteret i Prag, åt röken som pyrde ut genom dörrspringan till vårt rum i London, jag ser framför mig vinprovningen som urartade i Budapest, kålhuve-sejouren på salsaklubben i Barcelona, de ständiga toalettbesöken i Berlin då Lydia trodde tampongen läckte - alla intryck blandas i huvudet och jag fylls av tacksamhet.

Jag är så otroligt glad för att jag har världens förmodligen roligaste, galnaste, mest trofasta och livsnjutande vänner - och det är kanske inte Sex and the city för New York är New York och det här är Malmö, men våra liv är å andra sidan verkliga.

Så jag har inte gått in i väggen i och med födelsedagen.
Tvärtom.
Om en gott skratt förlänger livet lär jag leva många år till.

Hjärtliga gratulationer

Bara minuter kvar innan jag går och lägger mig för sista gången som tjugonånting.
Och.
Det är inte så mycket mer med det.
Eventuella ålderkriser får snällt vänta på nästa skifte, detta steg är problemfritt. Inte så konstigt förvisso. Medelåldern är ännu på tryggt avstånd, samtidigt som det är fritt fram att njuta av vuxenhetens alla fördelar i respekt, självförtroende och insikter.
Det är ju inget ångestfyllt med det.
Alls.
Och så har jag redan fått min första present i form av ett hett tips från heta paret Snibb. Beställning är nu gjord och förväntas anlända vid dörren under söndag eftermiddag.
Värre kan man ju faktiskt ha det.
Trots ålder och annat.

Tisdag

För en stund sedan: två varv i rask takt runt Pildammarna, frisk skön luft med lite vind i ansiktet.

Nu: i soffan framför This Life +10, stor påse från Gottelisa och en flaska coca cola.

Det svänger snabbt.

Lovande serievår

Det är så lätt att vandra i sina gamla kära hjulspår. Att hellre se en repris av Seinfeld, som man i vilket fall som helst dessutom har i sin dvd-samling, än att sätta sig in i en ny serie.
Skillnad förstås om det rör sig om Aaron Sorkin.
Men det vet vi ju.
Under veckorna som gått har jag sett premiärer av Damages (TV3), Brotherhood (SVT), Californication (TV4) och Party animals (TV8).
Helt nya, oprövade, chansartade kort.
Till min glädje är jag redan fast i dem allihop. På olika sätt, med olika kvaliteter - det är faktiskt en väldig spännvidd - kommer de att bänka mig i soffan vecka ut och vecka in under våren.
Jag finner en viss trygghet i det.
Som en chans att klara sig genom vintermörkret.

Rofyllt (men energiskt)

Vaknade igår morse och gratulerade mig själv till den första hela helg utan minsta antydan till bakma på ett rätt bra tag. Vet inte vad mer som finns att säga om det.
Men två och en halv timme på IKEA med halva Skånes befolkning (som snart medelålders, rutinerade möbelshoppare inbillade vi oss att en lördag mitt i januari skulle vara lugn som en hemmamatch mot Ljungskile 1997, men det verkar då rakt inte som att medelskåningen varit särskilt givmild med klapparna i år), julen utstädad, hela lägenheten dammad, dammsugad och moppad, hyllor målade, chokladkaka bakad för fika med föräldrar under söndagseftermiddagen, gräslök omplanterad, bok utläst och blommor duschade får väl ändå anses som en ganska aktiv helg...
Toppad med en lördagsmiddag i soffan bestående av helstekt oxfilé från nötleveransen (kniven gleeeed igenom), den bästa potatisgratängen jag smakat (tricket är att koka potatisen i mjölken och grädden en liten stund innan man ställer in den i ugnen, så att stärkelsen binder och gratängen bli krämigare) - och ugnsbakade rotfrukter med smulad fetaost.
Jodånämensåatt.
En liten Svensson sitter det visst på ena axeln trots allt.

Tid

Kungamordet, Lust, Spelet, Gomorra, På Chesil Beach, Arthur & George, Flyga drake - så många böcker ligger på min hylla i vars värld jag längtar efter att få kasta mig in. Men först måste jag duscha. Och jobba. Äta. Och jobba igen, för min andra uppdragsgivare. Sedan är det Studio 60 och det vill jag förstås inte missa.
Det är svårare än man kan tro att få tid till det man helst vill.
Speciellt precis i de ögonblick man önskar det mest.

Konstgjord andning

2008. Nytt liv, nya planer. Jag aktar mig noga för att upprätta alltför många löften det här året men antagligen kommer jag inte att kunna motstå frestelsen att lista upp något inför min kommande 30-årsdag.
Vi lämnar det därhän så länge.

De mörka månaderna är hursomhelst här. De där man aldrig tror man ska klara sig igenom. Kalla, blåsiga, karga, tråkiga, blöta januari, februari, mars.
Bäst alltså att ladda upp med något som får en att kvickna till.

På väg med expressfart från discshop är sålunda:
Arvet (Per Fly)
Elvira Madigan (Bo Widerberg)
This Life + 10 (uppföljaren av min tv-serie nr 4 genom tiderna)
Bänken (Per Fly)
Psycho (Alfred Hitchcock)
Lust och fägring stor (Bo Widerberg)
House (säsong 1 & 2)
Sex and the city (box med alla säsonger)

Så klarar man sig i alla fall tills de första snödropparna
tar sig genom tjälen.

En lysande stjärna mindre

Jag har så länge jag kan minnas haft svårt för de där riktigt folkkära. Min mamma trodde alltid att det handlade om att jag gjorde en grej av att inte tycka som alla andra, men det var i så fall under den ungdomstid då det föll sig naturligt. Jag är äldre nu. Visare. Nu vet jag att det inte alls var så enkelt.
Tomas Ledin, Magnus Uggla, Robert Wells, Liza Marklund, Robert Gustafsson, Bingo-Berra, Peter Harrysson - är i mina ögon slätstrukna figurer som ingen annan talang har än att på något obegripligt sätt slå an en sträng hos soffpotatisarna ute i landet (Robert Gustafsson kan förvisso vara magisk men alldeles för ofta är han det inte - och kommer undan med det). Jag begriper det inte.
I idrotten är det inte riktigt samma sak eftersom knappt någon lyckas bli folkkär i vårt land utan att samtidigt vara bäst (jag lämnar Magdalena Forsberg utanför det här). Det måste man respektera dem för. Men beundran? Nja. Själv föredrar jag de stjärnor som inte tycker att livet är hoppsan hejsan och kroniska leenden. Som istället verkar ha någon sorts perspektiv. Förmåga att tänka på annat.
Kajsa Bergqvist var alltid sådan. Cool. Med distans. Hon lät aldrig medierna leka med i hennes privatliv och utstrålade alltid klokhet.
Sådana människor blir tyvärr nästan aldrig riktigt folkkära.
Vad det nu än kan betyda.

ÅRSLISTA numero tre!

Moving on till årets TV (filmlistan kommer att utebli i år):

1. Sopranos (SVT)
En av de tre bästa serierna genom tiderna avslutades helt genomgenialiskt. Hela säsongen var så otroligt tät, stämningsfull och genomfördes med fantastiskt skådespeleri. Och slutscenen. Slutscenen! Bara svart. Fantastiskt!
2. Extras (SVT)
Missade hela andra säsongen medan den gick på tv, men såg boxen i ett sträck under julen och Ricky Gervais är så bra att mungiporna spricker. Finurlig, inte alltid gapskrattsrolig humor, men smygande, eftertänksam och smart. Ibland börjar jag plötsligt skratta mitt under min cykeltur till jobbet. Högsta klass.
3. Föreställningar (SVT)
Per Flys serie i sex delar om sex olika personers perspektiv av samma händelseförlopp. Briljant genomförd idé och fantastiskt skådespeleri. Per Fly är tillsammans med Susanne Bier mina absoluta favoritdanskar - vilket i film- och tv-sammanhang inte säger lite.
4. House (TV4)
Hugh Laurie är förstås halva serien, men de som tycker handlingen är enahanda och upprepande har nog inte förstått riktigt seriens storhet. Nästan aldrig ens ett mediokert avsnitt.
5. Krönikan (SVT)
Bara två avsnitt avslutade serien i svensk TV i början av januari, men det slutade som det började - som en av de bästa danska serierna någonsin. Långsam handling, fina miljöer och - än en gång - skickliga skådespelare. Så mycket handlar förstås om just det.
6. Studio 60 on the Sunset Strip (SVT)
Snabba replikskiften, långa klipp, kritik uppåt - mycket är sig likt i Aaron Sorkin-land. Och jag tänker inte klaga. Studio 60 är helt klart ojämnare än Vita Huset någonsin var, men är i sina bästa stunder - det bästa som finns. Kärleksscenen på taket mellan Jordan och Danny är en av mina mer omhuldade stunder i år.
7. Rebus (TV4)
Vad jag förstår är böckerna bättre, men den hårdkokta deckaren från Skottland i TV-form duger utmärkt. Kriminalserie med persondjup och mänskliga nyanser är inte det allra vanligaste nurförtiden.
8. Sports night (TV4 Sport)
Aaron Sorkins första serie och väldigt bra manus, men formatet 25 minuter (det är en sitcom) och studiopublik passar mig inte. Utan (framför allt det sistnämnda) skulle Sports night komma klart högre upp.
9. Mord i sinnet (TV4)
Carol Jordan var borta, men Tony Hill står stark i vinden. Psykologisk, brittisk och väldigt mörk deckare utan blodstänk och övertydliga våldsscener - en kvalitetsserie på alla sett.
10. Anna Pihl (TV4)
Danskt, småputtrigt, välspelat. Mysigt. Då hamnar man på listan.

Bara SVT och TV4 på listan. SVT på fem av de sex främsta.
Jag antar att det säger något.
Om mig.

Direkt från köket

Förmiddagsfika:
nybakade bullar med
solrosfrön, rågkross och
linfrön (recept från
Anna & Fanny Bergenströms
Under valnötsträdet),
lagrad herrgård från
Marsvinsholm och
hemmagjord skinksallad
med gräslök och ett
stänk citron.
Än så länge har det
varit en underbar lördag.
Kanske något blåsig.

Bibliotek!

Bryskt påmind om att det inte ens är en månad kvar till nästa bokcirkelsträff jagade jag stadens bokhandlar och diverse vänner runt för att få tag på Elfriede Jelineks Lust, som vi är satta att läsa. Slut överallt. Slut på förlaget.
Det är i sådana lägen man inser vilken kulturskatt biblioteken runtom i landet är. Vilken viktig funktion de har, hur mycket kunskap, idéer, visioner och tankar som finns gömda.
Måtte inga partier någonsin i framtiden vilja nagga på det.
Hur otroligt det än må kännas.

Välkomna rutiner

Lusten att laga mat. Lusten att vara hemma.
Är tillbaka.
Och energin.
Precis innan nyår och någon dag efter kände jag mig sprängd i huvudet, orkeslös och oförmögen. Av en vanlig, tråkig förkylning. Så ynkligt.
Kanske är det så enkelt att jag bara inte riktigt klarar av att vara ledig. Den fria, oberoende människa tonåringen drömde om, var övertygad om, visade sig vara just... en dröm. Jag är beroende av rutiner. Struktur. Snart fyllda trettio är det väl lika bra att förlika sig med det.
Så med arbetsveckan (om än kort) kom energin tillbaka och lägenheten hålls nu ren, eller i alla fall undanplockad, de nya planerna för köket är satta i rullning och fler ärenden är gjorda än på hela jul- och nyårsledigheten.
Kanske inte precis vad man såg framför sig under alla de där ölstinna diskussionerna på kvarterskrogen för närmare ett decennium sedan.
Men icke desto mindre sant.
Rutiner.
Två veckor kvar till 30-strecket.

Syskonbarn...

ÅRSLISTA numero due!

Det var en väldig massa matsnack här, märker jag - låt oss lätta upp det hela med en lista! Årets bästa konserter det gångna året:

1. Lucinda Williams Vega, Köpenhamn (28 okt)
2. Lucinda Williams Radio City Music Hall, New York (23 mars)
3. Lucinda Williams KB, Malmö (4 nov)
4. Nick Lowe KB, Malmö (26 okt)
5. Kris Krisofferson KB, Malmö (12 mars)
6. Jesse Malin Bowery Ballroom, New York (19 mars)
7. Rickie Lee Jones KB, Malmö (26 april)
8. Mikael Wiehe & Ebba Forsberg Victoriateatern, Malmö (2 maj)

För att inga missförsånd ska uppstå tål det förstås att påpekas att min egen make just tack vare detta samröre icke är kvalificerad som deltagare på denna lista.

Nya förberedelser

Menyn för nyår börjar utkristallisera sig. Men ska jag avslöja den? Hm. Äsch, det blir som följer:

En bra början
västerbotten-petit choux och cava Anna de Codorníu
Förrätt
hummercocktail med tomatgelé och vitt vin Raimat Chardonnay
Soppa
svampsoppa med chèvre (samma vin)
Huvudrätt
helstekt lammfilé med risotto, kokt grön sparris och rostad paprika, rött vin Torres Celeste (Ribera del Duero)
Ost
fyra sorter (inte bestämt vilka än), hallon-, hjorton- och björnbärsmarmelad, portvin Ferreira
Dessert
mjölkchokladpannacotta, espresso eller cortado samt avec
Tolvslaget
cava Marqués de Monistrol

Belöningen för mödan

Jodå, det blev alldeles superbt alltsammans, utan tvekan värt alla ansträngningar... Allt hemmagjort (utom smöret och ölen), allt extremt välsmakande. Ingen köpt julingrediens kommer någonsin i min mun igen! Personligen var jag mest nöjd med den gravade laxen, som var perfekt saltad och bara smälte i munnen. Inklappningen med whiskey i gravningen gick igenom alldeles lagom, anades utan att ta över. Första gången jag gravade, men knappast den sista. Min mormor gör dessutom typ jordens godaste hovmästarsås, ett recept jag på stående fot krävde att få ta del av. Annars var mammas vildsvinsköttbullar otroligt goda - och sillen blir alltid bra. Jansson, förstås. Revbenen, marinerade i vitlök, chili, honung, soja och sesamolja (och förkokta med vitlök). Mammas vinbärs- och hallonsnaps. Vår egen julsnaps. Skinkan med flera hemmagjorda senapssorter, den ena starkare än den andra.
Det går faktiskt inte att välja.
Bara ett år kvar till nästa gång!

Julfixerier del 3

Efter ofrivillig paus i fredags (eller ja, det kan förstås vara en tolkningsfråga - men jag skyller givetvis allt på jobbet, en flaska champagne och min vän Lisa) så kom julearbetet igång igen igår. Mamma och jag blandade ihop sillsorter så det sprutade ur öronen; röd chili, senap, honung/lime/vitlök/grön chili, Brantevik, löjrom och stekt sill i ättika. Vid hemkomst lade jag lax i gravning och blandade ihop de sista ingredienserna i vår danska glögg (det bör nämnas efter avsmakning att den var god, men utan den speciella karaktär vår andra glögg har).
Bara en dag kvar. Det ska nog gå, det här.

Julfixerier del 2

Snart dags för den där dopparedagen har jag förstått och ikväll har det stökats vidare med sättning av den obligatoriska och vidunderligt goda julsnapsen samt kokning av kola med citron och vit choklad. Dessutom blev katterna helt galna när levern skulle skivas upp för att läggas i mjölk över natten inför pastejbakningen. Som tokar gick de omkring och jamade, sniffade och strök sig - helt förgäves. När endast matte är hemma trillar inte godsakerna från bordet (okänt ordspråk som börjar sprida sig bland de fyrbenta på Carl Gustafs väg).
Levern kom för övrigt från grisleveransen och vägde ett och ett halvt kilo! Jag, som inte gillar lever annat än i just pastejform, fick vackert slänga ett kilo rakt i slasken eftersom allt var upptinat. Det river lite i hjärtat, måste man säga. Och då pratar vi ändå om lever.

Kein Übermensch

Med make sittandes kattvakt på annan ort fram till lillejulafton och med mitt eget stök och bak i full gång finner jag det omöjligt att dessutom finna kraft, tid och inspiration att ordna till något gott till middag om kvällarna.
Det får nog bli fil och müsli (egen, of course) ett par dagar framöver.

I all ödmjukhet

... mustig soppa, ett stort glas mjölk och nybakat, ljummet, grovt bröd med ett par skivor Svarta Sara.
Mer behöver man inte.

ÅRSLISTA numero uno!

Äsch, nu har jag gett upp hoppet om att hinna läsa ännu en superb bok innan nyår, så jag släpper årslistan som en julklapp eller hett tips om detsamma för dem som ännu inte handlat klart.

Bästa läsning för i år är...

1. Joan Didion - Ett år av magiskt tänkande
2. Mustafa Can - Tätt intill dagarna
3. Bill Buford - Hett
4. Jonathan Safran Foer - Extremt högt och otroligt nära
5. Ben Watt - Patient
6. Curtis Sittenfeld - I en klass för sig
7. Eric Schlosser - Snabbmatslandet
8. Tim Adams - I huvudet på John McEnroe
9. Anna Politkovskaja - Putins Ryssland

10. Ian McEwan - Kärlekens raseri
11. Maria Sveland - Bitterfittan
12. Bodil Malmsten - För att lämna röstmeddelande tryck stjärna
13. Milan Kundera - Skrattets och glömskans bok

14. Susanna Alakoski - Svinalängorna
15. Katarina Wennstam - Smuts
16. Anthony Bourdain - Kitchen confidential
17. Johnny Cash - Johnny Cash
18. Anna Gavalda - Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans
19. Alicia Erian - Kärlekens brutala språk
20. Stig Hansén - Mikael Wiehes sång till modet

Stieg Larssons trilogiavslutning Luftslottet som sprängdes var en klar besvikelse och i efterhand står jag nog fast vid att den första boken Män som hatar kvinnor var en av de bästa svenska deckare jag läst, medan de andra två inte alls höll samma klass.

I övrigt var Jens Lapidus uppskrivna Snabba cash ingenting att rapportera hem om, den lämnade mig lika oengagerad när jag bläddrade undan sista sidan som när jag började läsa första.

Bland de första nio var det så jämnt att man får säga att dagsformen helt avgjorde. Starkare topp har jag aldrig haft under ett och samma år.

Märkligt för övrigt hur kulturupplevelserna går hand i hand. Eller vartannat steg, snarare. I år har jag knappt varit på bio alls, medan läsningen uppenbarligen berört mig gång efter annan. Ifjol var det nästan precis tvärtom.

Varför kan man aldrig hinna med allt?

Julfixerier del 1

Allt fungerar enligt schemat. Igår: vörtbröd. Idag: en ljus senap med grädde, coleman och socker som kokas ihop och en mörk på bruna senapsfrön, kaffe, coleman, whiskey och mörk sirap. Dessutom två limpor grovt bröd.
Julklapp farmor fixad.
Ni ser - en lista och allt ordnar sig till slut.

Puh

Okej, stressen har lagt sig tillfälligt.
Jag har gjort en lista.
Det hjälper alltid.
Vad som ska göras, dag för dag.
Vad som ska köpas och var.
Det är skönt att vara organiserad.

Helgen v 50

På agendan ikväll:
• Chocolate stout i biblioteket
• Fläskfilé från den halva grisen som snart spränger frysarna
• Glöggprovning av de fem olika årgångsflaskorna
• Espresso på nyinköpta favoritbönor
• Boel blå, den fantastiska mögelosten som inköptes på Bondens marknad - med portvin till

Imorgon:
• Vörtbrödsbak, glöggsättning och matplanering inför julafton
• Italienskt och svenskt julbord på Bakfickan med mina närmaste, mest älskade subbavänner och deras bihang

Detta kan omöjligt gå fel.

Jag glömmer dig aldrig

Så var det visst det där med julkort igen. Bläddrandes i högen från ifjol hamnade jag till slut på det enda kortet som hänger med från år till år, flyttas från strumpa till strumpa. Det enda som inte får något svar.
Det var det sista jag hörde från Claes.
Han var sjuk. Igen.
Vi skulle höras när han tillfrisknat, står det, men han dog några månader senare.
Claes var min mellanstadielärare och jag har egentligen ingen aning om hur han var som person, mina ögon är fortfarande barnets.
Men jag tänker på honom då och då.
Någon gång i månaden eller så.
Han var kanske den förste som pratade om moral i mitt liv. Rätt och fel förstod jag ju i den meningen att det fanns sådant jag fick göra och sådant jag inte fick göra - men Claes pratade om orsaker och följder. Han förklarade vikten av att försöka göra gott precis i en ålder när jag började förstå.
Som min lärare påverkade han mig otroligt, det sitter ord och handlingar i min ryggmärg som utan vidare efterforskning härstammar från honom.
Jag antar att jag var mottaglig.
Att vi pratade samma språk.
Jag skrev ett brev till Claes många år senare, när jag flyttat hemifrån och blivit vuxen, och berättade för honom om hans betydelse, jag berättade om mina sorger i livet, om mina drömmar och mina tankar. Han svarade. Vi tog en kopp kaffe i hans lägenhet en kväll och pratade länge.
Jag minns inte längre vad vi pratade om. Kan inte framkalla några ord eller fraser.
Men jag kan se Claes framför mig när jag vill, jag ser honom i hans vinröda tröja och gråa byxor, hans flint blänker och munnen ler. Jag kan höra hans tonläge, hans röst.
Nu var det några år sedan han dog. Jag fick höra det på omvägar.
Han hade torr humor, Claes.
Jag glömmer honom aldrig.

Hoppas

Jag hoppas att jag en dag sitter där vid mitt köksbord när jag är drygt nittio år, på god väg mot hundra, och ser tillbaka på mitt liv med samma glädje och tacksamhet som min farmor satt ikväll, efter att ha bjudit på kåldolmar med påföljande kaffe och lussekatter. Jag hoppas att mina barnbarn, om jag får några, tittar på mig med samma beundran, stolthet och kärlek som mina ögon utstrålade vid samma köksbord.
Ingen människa må vara perfekt, men det är ta mig tusan inget fel på att försöka.

Så var det jul i stugan

(Ursäkta bildkvaliteten, mobilkamera om kvällen blir inte så bra)

Att göra-listan

• Baka bröd i den nya, skinande Kenwood-maskinen.
• Köpa julklappar (ångest).
• Sätta igång med julens syltor.
• Läsa färdigt Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger, som jag ganska direkt stördes av i tonläget och redan är beredd att nedvärdera, men det ska sägas att jag inte hunnit särskilt långt och jag är kvinna nog att ändra denna uppfattning om orsak finnes. Hursomhelst är jag peppad på en massa andra böcker, men måste läsa ut den jag håller på med först, förstås. Sådan är regeln.
• Fundera starkt på årets Angels-listor.
• Lyssna på en massa skivor närmare som jag är säker på kvalificerar sig till Angels.
• Julpynta (hemmet är städat och pyntet nere från vinden, detta har högsta prioritet).
• Äta ikapp min chokladkalender, som stannat på sju.
• Räkna om ingrediensinköpen till julmaten, då antalet närvarnade minskat från tio till sex.
• Planera meny till nyår.
• Skaffa lyse till min cykel.
• Bli av med min förkylning.

Familjens nye älskling

Bondens lov

Åh, ljuva Bondens marknad! Hela mitt hjärta blir alldeles glatt efter några timmar på Drottningtorget och vänner av denna blogg har knappast missat att rådande jultider liksom kryddade till det hela lite extra denna gång. Mamma och jag sprang fram och tillbaka med olika varor till bilen; hallonnektar, hallonmarmelad, hallonglögg (alltså - hallon! Måste älskas.), äppelmust, äppelglögg, rågbröd, den fantastiska mögelosten Boel blå, ägg med gulor så mörka och vackra att man blir alldeles tårögd, rödvinbärsgelé och - självklart - den halva grisen.

Vi lade band på oss, som ni märker.
Stämningen är nämligen sådan att man inte kan passera ett stånd utan att byta några ord, smaka lite eller bara känna entusiasmen, kunskapen och stoltheten hos de producenter som deltar på marknaden.
Nu blir det ingenting förrän i maj och jag tänker sörja varenda dag som går däremellan.
Samt eventuellt äta lite griskött.

Julbak 1/12

Gammal kärlek

Min pappa påstår att den första hela mening jag uttalade var "Bosse är kung" - och jag är givetvis romantiker nog att köpa det rakt av. Jag blev därför extra glad när jag häromdagen satt med min sju månader gamla brorsdotter stånde i knäet och hon utan att blinka studsade upp och ner när jag på given signal testade med ett enkelt hoppa - om - du - älskar - Malmö - hej - hej...
I vår familj rinner himmelsblått blod, om detta råder ingen tvekan.

Bordellhärvan

Om det här är sant; om högt uppsatta, på alla sätt inflytelserika män verkligen köpt sex av minderåriga och dessutom specifikt bett om just flickor snarare än kvinnor - är det givetvis den mest motbjudande skandalen i modern svensk historia. Men, som Isobel så klokt påpekar, även om de namngivna sexköparna är oskyldiga - så kommer man inte undan avsmaken inför en utredning som sopades under mattan och mörklades av dem som hade makt nog att göra det.
Denna historia kan aldrig bli annat än smutsig.

Är det inte bjällerklang jag hör?

Julen börjar göra sig påmind, även om den icke pyntade lägenheten skrattar mig i ansiktet varje kväll när dörren slår igen bakom mig. Min enkla men ack så riktiga ursäkt för detta är ordningsstatusen på vinden samt det faktum att jullådorna står längst in i densamma.
Dock.
Julmusiken flödar i högtalarna på jobbet och när jag nu styrt upp det hela så att Celine Dions anskrämliga stämma inte längre behöver plåga mig utan listigt ersatts av Dean Martin, Etta James och Solomon Burke är det inte utan att bjällerstämningen börjar rota sig. Lördagens traditionella kakbak hos mamma med avslutande nyrimmad skinka med potatismos gjorde förstås också sitt till.
På lördag är det Bondens julmarknad och grisleverans.
Vi börjar närma oss!