Rapport från en avstickare

Trots min långa och mycket heta kärleksaffär med den västra flygeln i Vita Huset, som förvisso handlade mer om Jed Bartlet, Toby Ziegler, C.J. Cregg - och Aaron Sorkin, trodde jag kanske inte att jag skulle bli förälskad i denna, om man undantar maktfaktorn, så anonyma stad. Framför allt hade jag inte alls föreställt mig att den skulle vara så vacker som den i själva verket är.
Washington har absolut ingenting gemensamt med New York, som är ett pulserande dansgolv jämfört med huvudstadens mer sofistikerade valssteg. Ändå trollbands jag på nästan samma (kanske inte lika knockande) sätt under de få timmar jag tillbringade där.
Det går för det första nämligen inte att räkna bort maktfaktorn. De flesta av världens länder har representanter i staden, liksom samtliga av de inhemska staterna. Här tas beslut som påverkar en hel värld - och de tas av eller med hjälp av människor jag kanske sprungit förbi på gatan. I byggnader jag just passerat. Det är otroligt fascinerande och mäktigt.
Sedan är Washington rent arkitektoniskt väldigt vackert. Inga moderna skyskrapor stör bilden, gamla fina hus blandas i stället med pampiga institutionsbyggnader - och många grönområden som ger huvudstaden en oväntad touch av småstad. Med hundratals blommande körsbärsträd i ett valv ovanför huvudet under promenaden från Capitol Hill via George Washington Memorial till Vita Huset kändes skönheten minst sagt rätt bländande.
Vi var ute vid Arlington också, denna gigantiska begravningsplats för militära (från samtliga krig USA varit inblandat i - det är rätt många), ämbetsmän och deras familjer. Där ligger fler än 245 000 människor, en ändlös samling vita gravstenar i de enorma gräsmattorna. I den blå himlen kvittrade fåglarna, i övrigt var det tyst och precis framför den eviga eld och sten som märker ut John F. Kennedys sista vila tog en gammal kvinna sin makes hand och kramade den hårt.
Själv tänkte jag en stund på detta land och dess korta men på många sätt mäktiga historia.
Det finns mycket att kritisera dem för, amerikanerna - och nästan lika mycket att göra narr av.
Men det vilar någonstans en stolthet som jag ibland kan bli avundsjuk på eller om inte annat fascineras av.
Alla dessa känslor, alla stora gester blandat med små detaljer, är kanske vad som gör Washington till den överväldigande upplevelse det är.