Dagens sanning

Anja Gatu skriver väldigt bra i dagens Sydsvenskan om MFF och dess problem. Klockrent, faktiskt.
Det är lätt att skylla på tränare när det går dåligt, men problemet har i flera år varit betydligt större än så.
Både Hasse Borg och Bengt Madsen har något i kroppsspråket som ger mig kalla kårar.

Ögon, öron och händer

Min goda vän Lönia är på väg mot två års arbete under UNAIS på Västbanken. Kanske inget ställe man fluffar bort till sådär på solsemester, men jag funderar allvarligt på att hälsa på henne i april/maj nästa år. Jag tror inte att man alls ska ha en åsikt i den förmodligen helt avgörande konflikten i världspolitiken innan man varit där, innan man sett, innan man pratat och lyssnat. Saken har säkert nästan lika många sidor som invånare och antagligen präglar rädslan dem alla, medan hopplösheten och maktlösheten är palestiniernas lott.

Lönia är, förutom en god vän och fastän det kanske är lätt att tro så växer den sorten inte på träd, en högst beundransvärd människa. Vi sitter så många och tycker, så många och babblar och vältrar oss i självgodhet - så få gör något, så få påverkar, så få bryr sig på riktigt. Lönia bryr sig. Hon är där.
Varför jag plötsligt kallar henne Lönia igen har jag faktiskt ingen aning om.

Fas 2

Limoncellon är nu inne i fas 2.
Vätskan har efter en dryg vecka
blivit vackert citrongul och
ska nu stå och gosa in sig i
sockerlag ännu en vecka framöver.
Sedan
kylning.
Slutligen
njutning.

Hösten räddad

Jag är en enkel människa, blir glad av materiella ting och god mat. Imorgon spatserar jag ner medelst lapp i handen och hämtar ut en låda lördagsgodis med Sopranos (säsong 6, del 1), Sommaren med Monika (Bergman), Spellbound (Hitchcock), Mannen från Mallorca (Widerberg), Det sjunde inseglet (Bergman), alla avsnitt av brittiska The Office, Mord i sinnet (säsong 2 och 3) och Seinfeld (säsong 7). Höstkvällarna torde därmed vara räddade.

Himmelsblå svacka

Skrattretande, skrev Anja Gatu. Jag vet inte. Men första halvlek var onekligen inte bra och MFF har inte imponerat på riktigt sedan första matchen mot Elfsborg. Av princip gillar jag inte ständiga ifrågasättanden av lagets tränare så fort det får emot - det är ändå spelarna som ska göra det, bara spelarna som kan skapa den rörelse som krävs för att få ett vägvinnande spel - men Sören Åkeby hänger löst nu. Han har haft ett och ett halvt år på sig med Sveriges, kanske efter Elfborgs, bästa trupp och det fungerar fortfarande inte.
Under sommaren kommer sannolikt något att hända, Hasse Borg skulle aldrig låta andra lag presentera spektakulära nyförvärv utan att kontra själv (vilket alltså säger en hel del om hur MFF försökt lösa sina problem sedan Zlatan-miljonerna trillade in).
Järdler kommer att försvinna, det är synd. Han har aldrig riktigt fått chansen och har stor potential. Höiland kommer väl att försvinna och det är bra. Han ville aldrig tillbaka till MFF och sådana spelare kan man inte ha i truppen.
Det är väldigt oroande att spelare som inte platsar i startelvan direkt går ut och kräver att bli sålda. En bra tränare måste kunna motivera även dem vid sidan om, annars kan vi aldrig få en stark och bred trupp - ett måste för att vinna guld.
Det ska bli spännande att se vad som händer i sommar, jag har svårt att tro att Åkeby sitter kvar. Han har trots allt bara ett halvår kvar på kontraktet och bör vara hyfsat billig att lösa.
Min dröm är givetvis Hasse Backe.
Men det är nog bara till att glömma.
Och någonstans måste man ändå konstatera att MFF bara har sex poäng upp till serieledaren Elfsborg med mer än halva säsongen kvar att spela.
Kris är det inte.
Men lite oroande.

Framgång är att minnas

Min gamla tränare och senare lagledare Vante har den senaste veckan gästbloggat på damfotboll.com.
Vante har alltid fattat precis grejen.
Även för de största spelare, även för dem som spelat stora mästerskap och skrivit in sig i historieböckerna - så är det människorna, kommentarerna och vardagsminnena som till slut summerar alla timmar man lagt ner för att komma någonstans. Guldmedaljer och hyllningar är vad man strävar efter och gläds åt i stunden. Personkemin essensen när man sedan ser tillbaka.
Eftersom Vante inte bara fattat grejen utan också är stor humorist och numera prisbelönt (barnboks)författare har hon hela veckan underhållit bloggens läsare med minnesanteckningar från förr och det är ibland så roligt att jag gråter.
Jag känner mig alldeles fylld av kärlek.
Även de som inte varit med bör läsa.

Jag har bara... regn hos mig

Hårda vindar och regn, det är ju precis vad man önskar sig till midsommar. Tomaterna har fått tas ner för stormförvaring på balkongen och inte ens Elvis vill blöta ner sina tassar, han stannar inne.
Men midsommar är det och sillen är klar, matjessilltårtan och bröden står och väntar på hungriga kranskullor, snapsen är silad, snart bär det iväg till Österlen. Min vän Lina, som är svårt beroende av danska väderrapporter, är helt säker på att det kommer att klarna upp under eftermiddagen. Fan tro't. Själv tänker jag alldeles oavsett lyssna på Olle Adolphssons Trubbel - en svenskare och snyggare visa står icke att finna under denna vår enda hedniska högtid.

Glad midsommar!

Snapsrapport

Chilisnapsen blev grymt lyckad och kan bli en följeslagare. Gräslök och peppar var... intressant. Och god. Behöver fler smaksmuttar för att riktigt bestämma mig. Citrussnapsen med stjärnanis tyckte jag blev sådär, anisen tar över för mycket (och är inte en av mina favoriter). Citron och vanilj: lite söt, vaniljen känns inte helt naturlig i sammanhanget. Vi får se vad resten av snapsdrickarna säger på midsommarafton!

Sill, igen

I pauserna gick jag ut på balkongen och Elton John fyllde hela Malmöluften, han är still standing vad jag förstår - men i övrigt var det tyst, katterna höll sig på sin kant och ugnen som bakade midsommarens rågbröd gjorde köket olidligt varmt.
Fyra sorters sill blev det till slut; gamla kära Brantevik (som jag älskar, alltså verkligen passionerat älskar), trotjänaren löjromsgravad som var den första jag någonsin försökte mig på, lingonsill och en helt ny; het honungssill, med sambal oelek, tabasco, honung, vitlök och lime. När min make tar sin första smakbit av den kommer han att fria en gång till, det säger jag er. Ty det är ett mästerverk och inget annat.

Sillstrypar'n

Efter en utmärkt middag på Krankajen 22 med jobbet (jag valde självklart tapas; gambas i chili och vitlök, grönmusslor i chili och vitlök, piquillos med vitlöksfärskost och osttallrik) en kväll där hamnen visade sig från sin allra bästa sida med klarblå himmel och total vindstillhet gick jag hem och drog av skinnet på de knappa två kilo sillfiléer jag ska skapa något gott av till midsommar.
Att dra av skinnet på sillfiléer är kanske det mest rofyllda jag vet.

Neeeeej!

Min svarta solglasögon, som jag (bokstavligen) älskat sönder och samman sedan jag köpte dem i New York, har nu sett sitt sista ljus. En spricka i plasten, irreparabelt! Min sorg är djup, min självkänsla knäckt. Jag känner mig ensam och övergiven.

Skinksallad

Såg ett recept på skinksallad i Sydsvenskan i söndags och mindes den röra min mamma brukade köpa på Malmborgs som jag älskade. Så den fick jag testa. Grundreceptet fattas starkare lök än gräslök, jag tycker det behövs men hade bara purjolök hemma så jag tog några tag på den vita sidan, finnes möjlighet skulle jag förstås föredra salladslök eller möjligen rödlök. I övrigt:

200 g kokt skinka
0,5 dl majonnäs
1 dl creme fraiche
2-3 msk pressad citron (men jag tog betydligt mer!)
Salt och nymalen peppar
1 knippa gräslök
(och så då hackad salladslök eller rödlök)

Mixa alltsammans så att det ändå förblir grovhackat men väl inmojjat.
Och var inte rädd för att använda pepparkvarnen, som min käre make brukar säga.

Supergott på grov macka!

Sommarprojekt, del 2

Citronsnaps med stjärnanis, citron- och vaniljsnaps och limoncello.

Tårar

Jag är en sucker för lyckliga slut. Trots att jag nästan varje dag föredrar Barcelona gentemot Real Madrid ryser jag när Santiago Bernabéu viftar med sina silverprogram och jag gråter när David Beckham springer in och mottar publikens jubel efter att äntligen ha bärgat guldet i sin sista match för klubben.
Idrott när den är som vackrast.

Sommarprojekt, del 1

Äpple- och kanellikör, gräslök- och pepparsnaps och chilisnaps.

Söndagsmiddag

Griskött och potatis

Jag var så vansinnigt sugen på fläskkött. Ändå, såklart, stod jag på Hemköp och tittade på rostbiffen men kunde till slut inte låta bli att slå en kik mot grishyllan och fastnade för fjärilskotletterna, inte bara för namnet (men visst är det fint?) utan för att kotlett är så genuint, så husmannigt på husmannens allra bästa vis.
Fjärilskotlett med potatismos smaksatt med västerbottenost och gräslök, en kall sås och sallad med grund i egenodlad plocksallat - ännu en fin torsdagskväll till handlingarna.

Sommarpratare

Årets sommarpratare är utsedda. Själv kan jag tänka mig att lyssna närmare på:

Juni
23 Ulf Lundell - musiker, författare, konstnär
27 Helle Klein - politisk chefredaktör, prästseminarie-studerande
29 Jessika Gedin – skribent, spanare i P1

Juli
4 Filip Hammar – programledare, journalistoch
Fredrik Wikingsson - programledare, journalist
6 Per ”Plura” Jonsson - artist, musiker, bloggare
10 Åsa Linderborg - historiker, kulturskribent, författare
11 Sture Linnér - diplomat, professor, författare
22 Erland Josephson - skådespelare, författare

Augusti
3 Mona Sahlin – partiordförande (s)
9 Magdi Abdelhadi – utrikeskommentator BBC
13 Susanna Alakoski - författare
15 Sliva Cigerxwin - rådgivare Kurdistans regionala regering

Di rige di kan

Jag har en mycket god vän som snart varit anställd på sitt företag i två år, men jobbat effektiv tid i tre månader. Det var planerat att hon åter skulle få hugga i efter lång ledighet på måndag, men hon har nu fått det uppskjutet (av arbetsgivaren) till hösten. Min vän skickade i glädjerus genast ett brev till företaget där hon bad om tjänstledigt till våren...

Hon är min idol.

För att komma åtminstone nära min väns klass har jag nu därför tagit ut ytterligare semester och bokat en resa till Barcelona. Tio dagar i början av september parkerar jag mig på El Xampanyet, störande moment undanbedes.

Följder och verkan

Som en direkt följd av nedanstående inlägg fluffade jag rakt in på adlibris och beställde Anthony Bourdains Kitchen confidential och Bill Bufords Hett, kompletterat med Maria Svelands Bitterfittan (som alltså inte har med något annat att göra).
Det ska nog bli en bra sommar det här - om bara pollentjafset lägger sig och måsarna slutar attackera våra katter stup i kvarten.

För övrigt bör var man läsa Andreas Ekströms intervju med Anthony Bourdain i Sydsvenskan 2005.

Matgalningar

Ägnade gårdagskvällen helt och hållet (med paus för House, givetvis) åt att läsa matbloggar jag inte tidigare gett någon uppmärksamhet. Både Mat och politik och Kanonmat är fantastiska utsvävningar i såväl vardagliga som galna projekt (båda har torkat griskind, bara en sådan sak). Jag känner mig ytterst inspirerad!

Love you live

Efter en på det hela taget lysande vår börjar det sina i konsertbrunnen. Men två spelningar jag inte tänker missa är givetvis Mavis Staples på KB de 11 juli och Nick Lowe i samma lokal den 26 oktober. Ses där.

Seinfeld

Elaines två bästa repliker någonsin:

- Maybe the dingo ate your baby!

... och:

- STEEEELLLLA!

Sammanhangen får ni hålla koll på själva.

Sill, åh vad jag älskar sill

Midsommarsillen är under full planering. Självklart gör jag som vanligt min matjestårta och den löjromsgravade, men i övrigt blir det Brantevik, lingon och het honungssill.
Från julen strykes därmed röd chilisill, grön chilisill och senapssill (men i gengäld är honungssillen helt ny och Branteviken tillbaka från vintervila).
Lite variation får vi väl ha.

Det ska ta sin tid

Jag älskar för övrigt projekt som tar lite tid. Som likörerna till exempel. I månader ska de stå och mogna fram sin smak, ibland får man vända lite på dem och titta lite vördnadsfullt, men inte öppna, inte smaka - bara gå och vända och titta.
Vackra blir de också, när de är färdiga.

Projekt

Jag har ju alltid lika stora planer för sommarens (liksom för julens, of course) mat och dryck. I år har jag bestämt föresatt mig att, förutom den traditionella gurkinläggningen, försöka:

- koka sylt (här tänkte jag dock ta farmor till hjälp, bättre läromästare kan man inte få).
- sätta fem sorters likörer: blåbär (får köpa, bären i Tjörnarp räcker inte - än), krusbär (egna), italiensk limoncello, äpple & kanel och en kärnlikör där man blandar ihop alla kärnor som man spottat ut under sommaren (persikor, körsbär... vad som).
- sätta fyra sorters snaps: citrus, vinbär (egna), gräslök & peppar och vanilj & citron. Jag hade så himla gärna velat testa min gode vän Örjans porsrecept också, men jag vet inte var man få tag på pors. Tips mottages gärna (inte typ "vid insjöar", mer exakt eller en butik tack).
- göra vinbärsgelé.
- göra flädersaft.

Det ska väl inte vara omöjligt?

Dagens i-landsproblem

Sagt av min älskade med ett stön efter att han just langat in en bit överbliven rabarberpaj med vaniljvisp.
- Ååååh. Nu är jag mätt igen. Vi är alltid så mätta!
Sedan klappade han sig om magen och sträckte ut på soffan.

Söndagsmiddag

När katten är borta jobbar råttan häcken av sig

Alltmedan min make ägnat sin dag åt spel och dobbel har jag efter avslutat träningspass bakat två bröd, gjort gubbröra, organiserat om skivorna, skurit sallad och gjort dressing, sorterat recept, jobbat en stund och bakat en rabarberpaj - samtidigt som jag sprungit och tittat på tennisfinalen i Paris med jämna mellanrum.
Shit alltså, jag hade varit en god hustru på femtiotalet också!

Vätskebrist

Puh, en timmes tennis i stekande sol tär. Hårt. Trots en högst irriterande ringrost som i vanlig ordning märktes mest på serve och backhand var jag helt slut efter bara en kvart.
Det är ingen ordning på torpet, alltså.

Söndagsmys

Har en finfin dag planerad imorgon. Bagelfrukost med pastrami och Ugglarpskorv, kaffe och juice (jag älskar verkligen apelsinjuice), en timmes grustennis med Sara, brödbak (testar nytt nu, ett rågbröd), finalen i Franska Öppna framför tv:n, gubbröra på nybakat bröd, makens fläskfilégryta med dijon och till efterrätt rabarberpaj.
Det är nästan så att jag är sugen på att gå och lägga mig redan nu så att det kan bli imorgon fortare.
Som ett barn på lillejulafton.

Hoppas nu på Madrid

Usch, jublade när Barcelona gjorde 1-1 och gick upp i serieledning, särskilt som vår favorit Messi gjorde det.
Men med handen.
Som Maradona.
Tänk om de får ligaguldet på ett fuskmål?

Bänkad

Imorgon klockan tre gör jag comeback. I tennis. Framför tv:n.
Rafael Nadal möter Roger Federer i final på Roland Garros och det var länge sedan jag såg framemot en tennismatch som jag nu ser framemot denna.

Självömkande

Jag hatar pollen. Jag hatar att nysa, hatar att snyta mig femtioelva gånger, hatar att överdosera de där tabletterna som ändå inte hjälper ett dugg när det är som värst, hatar att svullna upp i hela huvudet, hatar att inte kunna ha fönstret öppet på natten, hatar att inte kunna röra mig som jag vill. Varje år sitter vi där i februari och längtar efter sommaren och glömmer bort att det är detta vi får. Pollen. Jag hatar pollen.

Nationaldag i Tjörnarp

Köplust

Jag fick precis en helt oförklarlig men icke desto mindre oemoståndlig önskan att köpa en soda streamer. En espressobryggare. Seinfeld- och Sopranosboxar. Och en ny kyl.
Märkligt.

Sluta grogga, börja jogga

Som ännu ett steg närmare löpträning har jag nu specialdesignat en helt bisarr samling låtar som ska hjälpa mig att hålla reda på de intervaller jag enligt Runner's World bör följa slaviskt. I fyra veckor ska man börja med ett gå i rask takt under tio minuter (låtar: Fattig bonddräng, Idas sommarvisa, Gente di mare, Careless whisper), omväxlande jogga och gå 30 sekunder i taget i sammanlagt 15 minuter (låtar: Vi kommer att dö samtidigt du och jag, We are the world, Ramlar, Heal the world, When will I be loved) och så avsluta med fem minuters rask promenad (låt: Heal the world).
Jag vet överhuvudtaget inte hur det här gick till, mer än att jag absolut inte ville ha med sådant jag gillar på riktigt (förknippa Dylan med blodsmak i munnen? Nej tack) i blandningen. Det var hemskt vad märkligt det blev till slut.
Vad ska folk tro?

5-0...

... och i ren glädjeyra (eller ja, landskampen känns väl inte fullt så het) satte jag ut tre plantor gräslök och en planta dill i balkonglådan också. Känner mig lite skeptiskt till dillen, men går det så går det.
Vår balkong är väldigt grön nu.
Sommar!

Balkongen 6 juni

Sverige nej. Tjörnarp ja.

Imorgon är det nationaldag. Den gamla, hederliga, krystade Svenska flaggans dag. Jag vet ärligt talat inte vem som bryr sig.
Gång efter annan har jag suttit med i diskussioner eller lyssnat på samtal som alla gått ut på att det är så tråkigt att vi inte kan fira nationaldagen ordentligt (förr verkade det precis som att om man bara gjorde dagen till en helgdag skulle detta problem rättas till, men uppenbarligen var det... helt fel), varför vi bara viftar med flaggor när det är fotbollslandskamper och varför, VARFÖR, vi svenskar bara inte kan visa vår stolthet över att vara just svenskar.
Jag kunde inte bry mig mindre.
Vi har inte varit ockuperade, vi har inte hotats, inte behövt enas, inte varit tvungna att sluta leden för att överleva - det finns ingen vi-känsla, ingenting som binder samman och att försöka skapa det är ju bara tramsigt.
Jag känner mig inte direkt svensk. Jag har aldrig varit norr om Dalarna (annat än när jag spelat match, men idrottsplatser är sig rätt lika vart man än kommer) och jag har ingen som helst längtan dit heller. Dalahästar, polcirklar, ishotell - det berör mig inte ett dugg. Tio gånger av tio åker jag söderut om jag kan.
Nationalism är dessutom ett otyg. Stolthet, visst, känn det om ni vill - men nationalism är förgånget och tur är väl det. Precis som religion är det lätt att misstolka och utnyttja, en enda stor lek med elden.
Däremot älskar jag mitt Tjörnarp. Så istället för att vifta med några flaggor sätter jag mig i pappas bil imorgon för att rensa i potatislandet och varje minut får jag andas luft som är knökad av gröna blad, porlande bäckar, koblajjor, jord och gräs, hela dagen får jag titta ut över den miljö jag tycker är vackrast i världen; grusvägar, sädesfält, hagar, tusenskönor och röda stugor, överallt grönt grönt grönt.
Där finns min stolthet, där finns min plats i hjärtat.
Ungefär så långt sträcker sig min identitet.

F25 tillbaka

Efter två försmädliga förluster och en walk over (vi har därmed tappat fler poäng den här säsongen än någonsin tidigare) var F25 igår tillbaka på banan och tog en stabil seger över Gandalf på en ojämn och torr plan på Limhamnsfältet. Debuterande Anette Palm (som fick ta på sig ledartröjan i åldersligan, tre månader äldre än Lena Videkull) och Anna Karlsson gjorde vars två mål och blev något av en vitamininjektion i det tröttkörda, nedtränade, krampande laget. F25:s insats som helhet lämnar annars en del övrigt att önska, men två veckors speluppehåll, dålig plan och bristande koncentration gjorde sitt till.
För egen del tycks konditionen nu vara körd i botten.
Däremot upptäcktes vid ett snabbt hopp upp på vågen idag att vikten i alla fall börjar närma sig rekordartade nivåer...
Alltid något.

Storebrors vargjakt gör mig illamående

Bara ett par ord vad det gäller hetsjakten på den idiot som sprang in på planen för att nita domaren på Parken i lördags.
Vi pratar om en man som hade druckit för mycket, vars beteende på alla sätt var oförsvarligt (alltså, dessutom, har man druckit 15-20 öl och inte minns något känns det rätt orimligt att man kan hoppa över ett staket, springa tjugo meter, bli knuffad utan att trilla och sedan jogga tillbaka igen utan problem - eller hur?).
Men är det inte lite för enkelt att skylla allt på denne ensamme man?
Danska Förbundet pratar nu om att stämma mannen på 20 miljoner kronor i uteblivna intäkter (de förutsätter alltså märkligt nog att de skulle kvalificerat sig till EM om det inte hänt, men vad jag minns så var det två minuter kvar att spela, Sverige hade straff och skulle sannolikt tagit tre poäng oavsett) och skadestånd.
Sådant blir jag bara förbannad på. Ett mäktigt och rikt förbund kräver en privatperson på 20 miljoner kronor. Det känns bara som ett äckligt sätt att gömma sig för det verkliga ansvaret.
Självklart ska mannen straffas. Självklart ska han ska bli avstängd från alla världens arenor i många år.
Men har inte säkerhetsansvariga på Parken något som helst ansvar? Är det inte det danska förbundet som ytterst ska garantera att sådant här inte händer?
Mannen som gick till attack mot domaren var inte ensam på planen under det tumultartade slutet. Ytterligare två snedseglare sprang in utan att hindras av publikvärdarna, utan att jagas, utan att snabbt föras ut.
Är det någon som på riktigt ska kritiseras för det som hände är det säkerhetsansvariga och det danska fotbollsförbundet. Då hade vi kunnat få en konstruktiv diskussion istället för den hetsjakt på enskilda syndabockar som nu utspelar sig i världens medier och lämnar en betydligt bittrare eftersmak än den bakfylla den enskilde mannen känner.
Självklart har alla ett personligt ansvar.
Men de är sällan ensamma i skulden.


Uppdatering: Sydsvenskans Daniel Sandström har skrivit ett mycket tänkvärt blogginlägg om mediernas språk och roll vid sådana här händelser.

Hatbrott med rötter i allmän intolerans

Jag hade inte läst om det. Inte så konstigt, kanske - det har hårresande nog inte skrivits många rader i tidningarna. Men idag är det en vecka sedan en man i 30-årsåldern köpte en yxa, satte sig på ett tåg från Göteborg till Stockholm, vandrade rakt in på RFSL:s kontor på Sveagatan och drämde yxan i huvudet på en kvinnlig anställd. Orsak? RFSL "sponsrar bögar".
Uppenbarligen en galen man, men lika lite som Lasermannen var isolerad från strömningarna i samhället lär denne galning vara omedveten om det, jag vill inte gå så långt som till hat - men låt oss kalla det brist på acceptans, mot homosexuella som finns idag. På samma sätt som många man talar med aldrig skulle erkänna sig som rasister (man blir väl inte rasist bara för att man är lite kritisk?) skulle etiketten homofob skrämma de flesta, trots att det i grunden är precis det allt handlar om. Ordet bög används som skällsord eller svordom, heterosexuella män (för det är framför allt män) känner sig hotade av homosexuella män och deras (ofta imaginära) närmanden, vi tror inte att homosexuella kan vara goda föräldrar. Vi litar inte riktigt på dem, helt enkelt.
Fram till 1979 betraktades homosexualitet som en mental sjukdom i Sverige. Fortfarande finns det en läskig intolerans och framför allt brist på förstående i många läger runtom i samhället.
Att någon obehindrat kan slå ner en annan människa med yxa för att hon jobbar för en organisation för sexuellt likaberättigande utan att det blir stormar i press och vid middagsborden är då i sammanhanget kanske inte speciellt märkligt.
Men har vi verkligen inte kommit längre?

Oj, har det gått ett helt sekel sedan sist?

När jag gifte mig med min älskade lovade jag honom att älska honom vad som än händer och så länge vi båda lever. Det är stora ord, hela gigantiskt stora ord men vi trodde på det, vi tror på det och det är det största löfte man kan ge en annan människa.
Däremot lovade jag honom aldrig några barn.
Och han lovade inte mig.

I fredags publicerades ett debattinlägg i Dagens Nyheter underskrivet två moderata riksdagsledamöter, tre kristdemokratiska (varav en gamle käre Alf Svensson), en centerpartistisk och dessutom före detta statsministern Thorbjörn Fälldin och före detta moderata talmannen Ingegerd Troedsson, drivandes tesen att äktenskap mellan två personer av samma kön aldrig kan tillåtas på grund av "det biologiska faktum att äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion".

Jamen, tjenare.

Låt oss för ett ögonblick bortse från det faktum att folk gladeligen skaffar barn utan att någonsin gifta sig (hu!), att familjer idag kan bestå av barn från flera olika äktenskap, att vissa gifter sig utan en tanke på att någonsin skaffa barn, att människor inte kan och inte vill. Vi bara tänker bort det, bara för en sekund, schwisch - borta. Låt oss samtidigt också bara glömma bort att det finns massor av barn födda inom äktenskap och överallt annars, som misshandlas, nonchaleras, utnyttjas och förblir oälskade - trots den (uppenbarligen) enorma fördelen av att växa upp med en mamma och en pappa. Vi ska också radera vetskapen om alla som växer upp med bara en förälder av det ena eller andra skälet.

Jodå, det går, bara glöm. Fall i djup sömn, när du vaknar är det borta.

Människor får, allvarligt talat, tycka som de vill vad det gäller frågan om homosexuella ska få skaffa barn. Det är omstritt och knappast problemfritt, även om det bara blir ett problem på riktigt om vi själva gör det till ett. Debattinlägget i DN handlar inte om det. Det handlar om äktenskap. Att lova en annan person sin ovillkorliga kärlek. Gud, vad det inte handlar om barn.

Jag blir så förbannat trött på att vi - och inte bara vi, hela världen gör ju samma sak, med olika övertygelser - tvunget ska sätta upp regler för hur andra ska leva sina liv. Se på oss, såhär gör vi, vi har rätt, du har fel. Du är dum.

Hur kan man älska på fel sätt?

Om någon väljer att vara gift med tre samtidigt och de tre tycker det är okej att dela sin partner med två andra - kan vi verkligen säga att de har fel? Att de är idioter? Vi kan tycka att det är märkligt, att vi aldrig skulle vilja ha det så - men innebär det att vi har rätt och de har fel? Är monogami en förutsättning för lycka? Jag tycker det, men det innebär väl inte att jag har rätt att pracka på den övertygelsen på andra?

Vad det gäller de homosexuellas rättigheter är jag så rasande trött på att ens diskutera det. Vi har passerat det, goodbye, bakåtsträveriet är slut, glömt, finito. Vi är alla en del av den här världen och vi har alla rättigheter och alla skyldigheter. Något annat vore väl ändå... omänskligt?

Jag vet att det är svårt att tänka sig, Alf Svensson, men det är 2007 nu. Jag vet, det känns som en ond dröm, men så är det.

Visst vore det väl synd om du vandrar igenom ett helt liv utan att någonsin vakna?


Uppdatering: Expressens ledare 3/6.

En arbetsinsats

Förresten - hade Zlatan spelat som Allbäck gjorde ikväll hade det varit Edström-raserier och överkryssade getingar. Så lär det inte se ut i morgondagens tidningar.

Skændæle

Man är glad att man inte är i Köpenhamn ikväll, det danska hygget har verkligen fått sig en törn (den var kanske rätt solkig redan tidigare, Dansk Folkeparti är ju knappast några party people). Böljande, öppet spel som bäst sammanfattas med den gamla härliga sportklyschan publikens dröm, tränarnas mardröm och Danmark var så nära, så nära, andra halvlek var ju spel mot ett mål men tänk om Sverige fått sätta straffen och ändå vinna med 4-3, vilken avslutning, vilket crescendo men idioter finns överallt och beslutet var kanske inte så märkligt. Elmander och Wilhelmsson var lysande så länge Sverige spelade bra och Isaksson klart bättre en siffrorna visar (visade...). Men kvalet är långt och ingenting klart, frågan är vad Danmark nu får för straff av UEFA förutom förlusten.
Som vanligt straffas oskyldiga för vad ett fåtal idioter hittar på, det är beklagligt och sorgligt men knappast ett unikt fenomen.

Belöning

Sov länge efter en sen after work igår och var tvungen att aktivera mig för att inte få den där känslan av ännu en lördag som sprang förbi som jag kommit till att hata. Monterade alltså cd-hyllan som stått i sitt paket i någon månad och började det digra men för registernördar som jag sprudlande arbetet med att organisera om skivsamlingen än en gång. Det kanske inte låter som ett digert arbete, men tänk er tolvhundra skivor som stått i alfabetisk ordning, genreordning och kronologisk ordning men just nu är uppdelade i kategorier som innefattar Dylan, Wiehe, mina favoriter, makens favoriter och därefter tre olika kategorier där vi tycker mindre och mindre om skivorna för varje del (de vi gillar minst och alltså sällan spelar står följaktligen längst ner i hyllorna), plus specialkategorier som visor, musikaler, fotbollsmusik, årets skivor, skivor med blandade artister (svenska för sig och engelskspråkiga för sig) - och ni förstår att vår samling är en djungel för den oinvigde. Ibland måste man flytta om för att undvika att av slöhet spela samma skivor gång på gång - ögonen söker sig automatiskt till den punkt i hyllan där man vet att de står. Så nu ligger alla skivor i olika högar i biblioteket och väntar på att jag ska bestämma mig hur jag ska kategorisera dem...
Under tiden belönar jag mig själv med två skivor nybakat bröd med ost och ett stort glas mjölk.
Det blev en bra dag, det här också.