2

Hade tänkt skriva en massa insiktsfulla saker, för parallelläser man Bodil Malmsten och senaste numret av Fokus samtidigt är det många idéer som bollas omkring i det ogripbara lilla utrymme som är min hjärna.
Men.
Snart är det middag på Epicuré och jag tänker inte gå förrän jag ätit både antipasto, någon köttig varmrätt och ostbricka - vilket också är allt mina tankar kretsar kring för tillfället.
Firande, alltså.
Två år som Lindgren.
Bomullsbröllop.
Jag hade kunnat skriva något mer insiktsfullt om det också, men det får vänta.

"It's just... there's pride in your work - and there's arrogance"

... och när vi ändå är inne på brittisk humor (eller en skicklig efterapning) så är ju Ricky Gervais såklart alldeles briljant. Detta är bara ett klipp bland många och säkert inte särskilt populärt i Jönköping.

Graham Chapman kiknar av skratt i sin grav

Det finns förstås mycket mer att berätta om helgen i Tjörnarp än god mat, tystnad och, ja, god mat - men först måste alla titta på den snutt av Death of the Father of the Socialist Homeland, den officiella versionen av nationell sorg vid begravningen av Nordkoreas förre diktator Kim II Sung, som här ses via SvD:s ledarblogg (som också förklarar mer om det hela).
Alla som uppskattar Monty Python garanteras magkramp.

Apropå mat

... och på torsdag blir det uppvärmning (inför den godsaksstinna helgen) på Atmosfär med gamla, roliga, intressanta och pratglada vänner. Jag gissar att man endast får en syl i vädret när någon har mat i munnen.
Jag ser framemot det.
Mycket.

Snart helg, snart Tjörnarp

Förberedelserna för en helg på landet är i full gång och som vanligt står förstås maten i centrum. Inte nog med den vackraste tiden på året eller den välkomna tystnaden, inte nog med den krispiga kylan eller den levande doften. Nej nej. Mat. Fullkomlighet.
Nå, det blir i alla fall Janssons frestelse och köttbullar på fredag kväll när vi kommer upp, det blir hjortstek med ädelostgratinerad potatis (med fänkål och svartrötter) och ljummen kantarellsallad med örtvinägrett till middag på lördag och hjortkorvarna ska förstås med för att grillas över kaminens eld när mörkret fallit över oss. Kakao, givetvis - varm choklad är ett måste. Men mer då? Lunch? Kvällsmumma?
Jag återkommer i frågan.
Och börjar bryta piggar på kammen i frenetisk nedräkning.
Ticka snabbare, klockskrälle!

Något för doftsinnet

Efter fika hos farmor och en långsam cykeltur genom ett Malmö pinat av höstvindar, men med den klaraste, renaste luft en människa kan andas och de fallna löven virvlandes över trottoarerna, under broarna och förbi trafikljusen - är det inte utan att man får en tår i ögonvrån när man öppnar dörren till sitt hem och slås av doften som möter, där mörk buljong, rött vin, lagerblad, enbär, nejlikor, rotfrukter, lök och kantareller tillsammans fått koka till den ljuvligaste av grytor, som när den ska avnjutas puttrat sitt kött så mört att det smälter mot tungan.
Ska det vara såhär tar jag gärna fram både halsduk och vantar, utan att förbanna tidens gång.
Sommaren kommer igen.
Låt oss njuta av hösten nu.

Kärlek

Kärlek är att komma hem till en man som tappat upp ett varmt bad med väldoftande skum till dig, som serverar en martini med is på karkanten och sedan ställer sig att skala räkor till en het gryta som föregås av ett par hemkokta kräftor och ett glas mörk Louny och musiken från Bob Dylans radioprogram svagt strömmande från högtalarna...
Kärlek.
Livet.

Om te

Om man undantar en intensiv fikaperiod under gymnasiet, då vi hängde på La Couronne varannan lektion (jag överdriver, mamma och pappa, jag överdriver...) och satt i timmar med en halv kanna svartvinbärste som vi sakta tömde innan vi tiggde påfyllning på samma påsar och suktade efter Divine Dennis nybakade kanelbullar, vars doft svävade genom lokalen - så dricker jag bara te när jag är sjuk. Eller åtminstone förkyld.
Men när till och med min älskade äkta make, som då aldrig ser ner på överdriven konsumtion i någon form, suckar och med ett oroligt darr på rösten undrar hur många koppar kaffe jag egentligen svänger i mig på en dag, ja då stannar jag tillfälligt upp.
Det är ju för många, herregud, utan koffein stannar världen och min hjärna segar ihop sig och när man nu en gång för alla faktiskt har ett jobb då hjärnkapaciteten, den kreativa delen, är högst värdefull för resultatet, så har jag medvetet blundat för kaffemängden.
Jag har ju värre laster, dessutom.
I alla fall så har jag, i ett tafatt försök att bryta mönster och med en aning om antågande förkylning, tagit min älskade på orden och hällt upp en kopp te. Grönt, dessutom.
Det ser hemskt blaskigt ut och efter att jag, som vill ha mjölk i alla drycker som serveras i kopp eller mugg, blandat ut med min vanliga dos mejeri, ser det ut som en grå, mycket tunn sörja. Som en sådan där soppa som man överlevde på i det fattiga Irland, det Irland där det alltid regnade och pappa söp upp den lilla lön han då och då tjänade ihop. Så ser det ut, mitt nyttiga te.
Men smaken är det väl inget fel på, förstås.

Stagnation

Det är svårt att inte veta.
Jag hatar det.
Att inte veta.
Jag vet inte hur många gånger jag diskuterat huruvida det är bäst att veta mycket om lite eller lite om mycket och jag vet inte i hur många år jag retat mig på att det måste vara så, min slutsats är varje gång och och kompromisslöst att jag vill veta mycket om mycket.
Men det går ju inte.
Jag går rakt mot väggen utan att passera gå.

Nu var det inte alls det som detta inlägget skulle handla om. Utan om musik.
Det är svårt att hitta ny musik när man inte har någon som rekommenderar sådant man skulle kunna tänkas gilla.
Förr om åren släntrade jag ofta bort till Jukebox vid Värnhemstorget, fick en kopp kaffe som stått på värmning alldeles för länge och smakade trivsamt beskt, lyssnade till Per och hans tips och gick sedan därifrån med tom plånbok och stora påsar med musik att älska, skivor jag fortfarande håller som personliga favoriter, sådant som betytt mycket just i ögonblicket, under en viss period i livet.

Men Jukebox har slagit igen och jag ska inte ge mig in i någon utläggning om svikande kunder och lata, trångsynta människor som fastnat med häcken i skrivbordsstolen och laddar ner, oftast olagligt, istället för att ge musikerna en chans att skapa ny musik - för jag var själv inte på Jukebox speciellt mycket de sista åren, jag var själv en av dem som svek - även om det i mitt fall knappast handlade om någon olaglig nedladdning.

Men alltså. Jag litar inte på någon längre. Smakmässigt. Inga journalister, inga vänner, inga butiksägare. Ingen leder mig in i ny musik, jag köper samma gamla artister som gör samma musik och det är vackert, älskvärt, men leder ingenvart förutom runt runt.

Så jag sätter på Bob Dylans Sign on the window och försöker intala mig själv att den bästa musiken ändå redan är gjord.
Och det är ju i viss mån sant.
Bättre än Bob kommer det aldrig att bli.

Tillförsikt

Alltmedan mörkret faller tidigare och tidigare för varje kväll och man börjar fundera på att elda i den där öppna spisen man inte har, slår livet in på gamla upptrampade banor - med en gång som är lika gill som vanligt.
Vilken lättnad.
Dessa tider med nystarter i fickan, som en student som skrålar om lyckliga da'r står man där och tittar på ett blankt papper, med samma tro och tillförsikt som inför varenda höst som kommit och gått förut.
Det nya livet.
Planer som äntligen ska förverkligas.
Nya, fräscha kläder, mustigare (men såklart nyttigare) mat, travar av böcker som ska läsas och tidningsprenumerationer man äntligen ska ägna mer uppmärksamhet än tårfyllda suckar vid pappersåtervinningen.
Träning.
Givetvis.
Alltid, vid varje nystart.
Träning.
Idag spelade vi vår första badmintontimme i det som är tänkt som vecklig vana. R såg stjärnor. Jag vann.
Nya projekt föddes.
Denna gången, denna hösten - så blir det annorlunda.
Nu är det dags.
Igen.

Den monumentala bristen på tycke och smak

Entertainment Weekly har låtit sina läsare rösta fram tidernas roligaste komedi.
Ghostbusters vann.
Ett päron till farsa kom tvåa.
Snuten i Hollywood trea.
Ännu ett steg mot mänsklighetens avgrund är därmed taget.