Precis!

Där ser ni! Recension från Piteå-Tidningen.

Kärlek och hat (fiende, kamrat)

Ikväll smäller det.
Då släpps "A Man You Can Hate" - dubbelalbum, känslostorm, mästerverk.
Den fick fyra i Sydsvenskan.
Borde haft mer*.
Kom till Babel ikväll kl 19, så får ni själva höra.

* Inte minst tack vare det vackra omslaget, utformat av en viss fru Lindgren.

Från en till en annan

När katten Elvis var liten tyckte han om att ligga och sova vid ytterdörren, liksom för att försäkra sig om att inte matte och husse skulle kunna lämna honom i sticket. Katten Bob retade honom för detta och kallade honom för mes. Sabla mes mes mes, jamade han föraktfullt och skrattade sedan så att han kiknade varenda gång Elvis vaknade av den duns i huvudet som innebar morgontidningens ankomst. Elvis blängde surt. På Bob. På tidningsbäraren genom brevinkastet. På husse som också skrattade åt honom. All sin kärlek lade Elvis istället på matte, som omsorgsfullt blåste på bulan i huvudet och sjöng sånger om andra tider och andra städer, där randiga katter levde gott på tonfisk och mynta och ingen längre prenumererade på morgontidningar. Matte och Elvis blev de bästa av vänner och gav varandra då och då förtroliga blickar som för att bekräfta sitt särskilda band. Numera sover inte Elvis vid ytterdörren längre, matte lämnar honom aldrig i sticket. Nu sover han i sängen. Och husse i soffan.

Fritt fram alltså för matte att beställa fler och säkert fullständigt onödiga tidningsprenumerationer och med Elle Mat & Vin, Fokus och Offside i bagaget vänder hon sig ut mot det okända. Matmagasinet? Lantliv? Elle Interiör? Drömhem & Trädgård?
Någon som kan leda in henne på rätt spår?

Köks-TV

För alla som gillar tv-kockar är det fullt upp i stugan för närvarande. Lite oväntat har TV4+ tagit över facklan, när nu Tina gått på långledighet, Jamie Oliver bökar omkring i sitt grönsaksland och Nigella myser i sitt London-slott (läs för övrigt Janne Gradvalls utmärkta reportage om henne här) - och de flesta andra har sömnmedel i grytorna.
Men på slaget nio tisdag till torsdag får i tur och ordning Paolo Roberto, Leila Lindholm och Per Morberg pannorna att glöda, om man nu inte hellre njuter av reprismaraton söndagar halv sex till sju.
Det är inte alltid lysande (Per Morberg undantagen).
Men det räcker gott för en som inte kan ta ögonen ifrån en blåskimrande skärm så länge det kommer rök från spisen.

– Den här gången vill Herren att jag ska lyckas.

Det skrivs så mycket om valet i USA just nu att det är svårt att sovra pärlorna från svinen.
Inte om valet som sådant men om en bister amerikansk verklighet, skriver den alltid eminente Niklas Orrenius i ett reportage från Sonoraöknen, på gränsen mellan Mexiko och USA. En text om hopp, om rädsla, om hat och mänsklighet.
Läs det.

A must

Förra veckans glöggmugg har nu utvecklats till två flaskor julmust.
Julmust får man dricka hur tidigt som helst.
Det står i bibeln.

Stenåldern ringde och ville ha tillbaka sina färger

På doppresentsjakten idag steg jag in på Duka och såg till min förvåning denna stenåldriga uppdelning som jag faktiskt, naivt och blint nog, trodde var förbi. Men där stod de alltså, en rosa mugg för flickor och en blå för pojkar. För säkerhets skull märkta så på produktlappen också, så att man inte skulle göra det ödestigra misstaget att köpa fel färg till fel kön.
Den fortsatta färden, in i bokhandeln för att köpa gratulationskort, var förstås inte mycket bättre.
Grattis grattis. Rosa eller blått. Inga missförstånd här inte.

Bye bye Comhem

Comhem hade höjt vår månadsavgift med 56:- utan att säga något, såg jag igår när det var dags för räkningar. 16%! På ett bräde!
Jag sade upp skiten.

Annars gillar jag att betala räkningar. Och tvätta.
Att tvätta och betala räkningar får mig att känna mig duktig, till minsta möjliga ansträngning.
Dammsuga, däremot, är ett moln utan silverkant.

Vartsomhelst. VARTSOMHELST!

I lördags diskuterade vi lotterivinster. Jag är ju själv helt ointresserad av allt som har med spel och dobbel (älskvärt ord) att göra, men min man är övertygad om att han vilken vecka som helst ska dra in en årsinkomst på dagens dubbel. Om bara kuskarna någon enda gång kunde köra som de borde.

I alla fall.

Jag känner mig inte särskilt lockad av att vinna en stor summa pengar. Inte för att jag hade tackat nej, men paniken över att de en dag ska ta slut, att man ska sitta där och undra hur det gick till, om man verkligen prioriterade rätt, om allt man inhandlat verkligen var värt sin köpesumma, det faktum att man vänjer sig vid att ha pengar och sedan plötsligt måste vänja sig tillbaka till den verklighet där man inte har det - lockar mig inte speciellt mycket. Triss-vinsten med 25.000:- i månaden i 25 år tycker jag låter betydligt bättre, om inte perfekt.

Men M. hade läst i en tidning, jag tror det var Newsweek, om en tävling där första pris var tio flygresor vartsomhelst i världen, i förstaklass för två personer - att användas inom två år.
Sådant lockar mig. Öronmärkta pengar, lyxtillvaro som inte direkt påverkar vardagen, en hel värld för ens fötter - fantasin sätts omedelbart igång.

Så.

Tio resor, vartsomhelst i världen i förstaklass. Vart åker man?
- New York (fyra gånger)
- Buenos Aires
- Texas (start för bildfärd genom närliggande stater)
- Nepal (start för tågfärd också genom Indien)
- Chile eller Bolivia
- Sydafrika
- Kuba

Vad säger ni?

Söndag

Det blev ingen städning, ingen duschning av blommorna, inget likörsötande och ingen balkongvinterförberedelse.
Man är ju inte ofelbar.
Men en sats kanelbullar, ett och annat konstaterande mellan kaffeklunkarna att det minsann tydligt blivit mörkare såhär i vintertidens timme, Marie Ledins genom Petter Karlsson skrivna biografi om Stikkan Anderson (som var intressant läsning om än lite för släpphänt med slarvfel i korrekturet) - och hela Åshöjdens BK på dvd har i alla fall utgjort en alldeles lagom lugn söndag.
Jag tror att jag redo för en ny vecka.

Lördag eftermiddag och kväll

En promenad till fiskehoddorna gav finfin lax, musslor, havskräftor och precis nyinkommen gös, vidare därefter till Elephanten ute i Dockan för smörrebröd och ljuvlig St Peter's Cream Stout tillsammans med M & S, cappuccino vid småbåtshamnen hos Jonathan på Lighthouse Café och nymalda bönor i en påse med hem - sedan getost på bröd med ringlad honung och valnötter på toppen hemma hos oss, med saffran- och tomatdoftande fisksoppa som superb huvudrätt och egen aioli därtill, avrundat med cappuccino och hemmagjord limoncello. En utmärkt lördag, på alla sätt och vis.

Lördag förmiddag

Nybakade bullar med solrosfrön, havregryn och linfrön. Lagrad herrgård på den ena halvan, Munkakorv på den andra, leverpastej med sky och egen inlagd gurka på den tredje och saltkött med pepparrotsvisp på den fjärde.

Ursäkta usel bildkvalitet.

Det strålar en stjärna

På gott humör, med en svag doft av glögg i rummet och den varma smaken av den på tungan, trallar jag omkring balanserandes på receptpärmar, böcker och inredningstidningar med jultema. Listor görs, dagar planeras, munnar vattnas och vore inte min man lika galen som jag hade skilsmässopappren i detta nu varit signerade och postade.
Vägen till hans hjärta går spikrakt genom magen.
För detta säger jag gudskelov och tack.

iLove

Suck, sade min pappa dramatiskt när jag som tonåring ville ha mer av allt och helst oftare.
- Du är dyr i drift.
(Jag vill påpeka att karaktärerna i scenen ovan inte har någonting med verkligheten att göra)

Det är jag fortfarande. Dyr dyr dyr. Skivor, dvd-boxar, resor, filmer, böcker, inredning, mat, kläder - saker kostar, saker köps, saker staplas, saker älskas. Det värsta är att jag när jag tillfälligt snöar in på något extra intensivt, oftast efter att ha läst en bra krönika, bok eller reportage som fått mig att dregla, blir jag alldeles hänförd - alldeles uppslukad - och kastar allt annat åt sidan i min ambition att skapa något vackert med just det jag för stunden förälskat mig i. Jag köper aldrig saker i små portioner - ge mig hela menyn! I detta har förstås internet, med sina enkla knapptryck och sitt digra utbud, bidragit till fördärvet.

Men detta är inte nog.
Ack nej.
Från min far har jag också ärvt en faiblesse för teknikprylar, som jag så långt det går försöker blunda för.
Apple Store är absolut värst, jag skulle kunna köpa hela utbudet rakt av. Så praktiska och smarta ting i så snygg design borde icke få finnas. Allt som börjar med i gillar jag, älskar jag, avgudar jag.

När jag dör vill jag komma till en prylhimmel. Apple-himlen. Jag tar med mig ett par skivor jag inte kan vara utan (Bob Dylans Desire och några till), kanske någon film (Gudfadern och Sunset Boulevard), och någon bok (Michael Cunninghams Timmarna och Hemingways Och solen har sin gång), sedan sitter vi där i ett sladdlöst härligt paradis där allt är möjligt men inget blinkar.

Tills dess nöjer jag mig med en Airport Express, så att jag kan spela musiken från datorn i biblioteket ut genom vardagsrumsstereon.

Kanske inget himmelrike, men ett steg på vägen.

Uppdatering: jag visste inte om det i skrivande sekund, men har nu förstått att det precis lanserats en tidning som heter iLove, en porrtidning för oss som kan skriva inlägg som ovan. Dessutom med bekanta till mig inblandade. Tajming, eh?

Söndag

En cottage pie – med färs, morötter, lök och mycket tomat i botten, potatismos med pressad vitlök och hackad persilja ovanpå och slutligen tjocka skivor chevre på toppen innan det hela grillas i ugnen under tjugo minuter – är för övrigt en superb söndagsmiddag, som allra helst avnjutes framför repriseringen av Per Morbergs Vad blir det för mat.
Om nu någon undrade.

Ack, den kärleken

Det finns en romantisk sträng hos mig jag inte kan frigöra mig ifrån.
Varför ska man det, undrar vän av ordning?
Befria sig från romantik – galenskap!
Men alltså.
Jag har följt de mest tårdrypande tonårsserier och sett de mest tillrättalagda romantiska komedier, bara för ett ögonblick av rysning, en sekund av fånigt leende.
Sedan jag var liten (jag har blivit så gammal nu att jag med liten inte menar barn, utan ungdom) har jag spelat in serier och filmer, antecknat tiden för nyckelscenen och sett den om och om igen. Varje gång med samma kramp i hjärtat.
Jag har varit förhäxat vid de mest märkliga kärlekspar genom åren. Ett tag snöade jag helt in på Kaj och Pernilla i Tre Kronor (ni anar nivån nu, va?), några månader fäste jag mig vid Joey och Pacey i Dawson’s Creek, Matti och Rebecka i Skilda Världar, Steve och Claire i Beverly Hills - jag har sett så många usla serier bara för denna förbannade smöriga sträng av arrangerad romantik.
Det märkliga är att jag inte faller för allt. De flesta romantiska komedier står jag bara inte ut med, jag hatar den vanliga ploten blixtrande kärlek/problematik på grund av missförstånd/kärlek för all evighet.
Ännu märkligare är kanske att jag inte har samma känslor för riktigt välgjorda romantiska komedier (de är i sanningens namn inte särskilt många). When Harry met Sally, till exempel, som inte överträffats i genren sedan den kom 1989 – älskar jag av hela mitt hjärta, jag har sett den hundratals gånger. Men min blick blir inte tårfylld, håren på armarna ligger platta mot huden och leendet är inte fånigt om än mycket nöjt.
Detta leder mig in på spåret som mycket väl kan kosta mig skilsmässa en dag, eller i alla fall en ofrivillig vistelse på närmaste mentalsjukhus (finns det ordet fortfarande?).
Pug och Pamela.
Dessa giganter i min fantasivärld.
Krigets Vindar och Krig & Hågkomst sändes i tv under åttiotalet, en dramatiserad kvartett böcker av Herman Wouk. Robert Mitchum spelade Pug Henry och Victoria Tennant gestaltade Pamela Tudsbury och även om jag var för liten för Krigets Vindar (1983) så minns jag Krig & Hågkomst (1988) väldigt starkt, mycket beroende på just kärlekshistorien mellan den äldre och gifte, men ack så moraliske, amerikanen Pug och den yngre, vackra och intelligenta engelskan Pamela. När jag köpte boxen för några år sedan blev jag helt förhäxad igen, jag kunde inte släppa tanken – och när också Krigets Vindar kom på dvd under fjolåret var jag inte sen att kasta mig in i denna tidigare obesedda förhistoria. Åh, Pug och Pamela. Hur många timmar har jag inte suttit framför andra världskrigets plågor för att se blott en kyss mellan dessa av världen och omständigheterna skilda, men så vackert förälskade tu? Igår hämtade jag ut paketet med de fyra böckerna, upphittade på antikvariat. Innan kvällen var slut hade jag läst ut alla fyra, bläddrat förbi allt annat dravel och sugit ut varenda bokstav om Pug och Pamela, deras tankar och känslor som inte alltid gjorts tydliga i tv-serien. Ni förstår, det finns inga gränser för min galenskap.
Om kvällarna innan jag somnar fantiserar jag ihop liknande historier i mitt inre, storslagna kärlekshistorier pågår där, i mitt undermedvetna. Jag brukar förstås somna innan första scenen är slut, men ibland kämpar jag verkligen emot så att jag kan ta historien framåt. Igår kväll dansade mitt par till Otis Reddings These arms of mine... Det var en högtidsstund.
Vad det gäller närmare detaljer om drömmarna så behåller jag dem nog för mig själv.
Jag misstänker att jag avslöjat alltför mycket redan.

I vågskvalpet

Att glida ner i ett varmt, men inte hett, bad är oöverträffad avslappning.
Vattnet ska vara precis lagom, så att man inte bränner sig och så att det värmer för stunden, men nästan på gränsen till ljummet efter en stund så att man fylla på med hetaste heta och känna vågen av värme som sköljer mot en – för en andra stunds njutning.
Åh, dessa bad.
Inget skum, absolut inget skum, jag vill sänka mig under ytan med hela kroppen och huvudet så att allt ljud försvinner, bara blunda med näsan precis så att jag andas, ensam, isolerad, bortom allt och alla.
Sedan krävs det en bok. Armbågarna stödda på varsin karkant, vatten upp till halsens början och det blöta håret strykt bakåt, så att inga testar ramlar ner.
Så kan jag ligga i timmar.
Att torka sig är det tråkigaste av det tråkiga, endast utkonkurrerad av tandborstning, och jag drar mig därför för att lämna badet, kroppen russinieras medan klockan tickar högt som bara billiga IKEA-klockor gör.
Åh, dessa varma bad i kalla tider.
Varför tar så många bort sina badkar när de renoverar? Jag förstår det inte.
Världen är allt bra underlig.

En förklaring, ingen ursäkt

Man skulle kunna tro att jag varit strängt upptagen. Eller möjligtvis att mitt liv varit i det närmaste helt händelselöst.
Inget av det är förstås sant.
Jojo, livet rullar, skivor kommer, arbetsdagar går, tv:ns blå ljus sprider sig över rummet från eftermiddag till sen natt, flygplan lyfter och landar, energi dräneras och byggs på.
Under tiden svischar det visst förbi en och annan intressant tanke, som skulle vara värd att dela med sig av.
Men det har varit lite för mycket.
Jobbet har upptagit all min tid och jag brukar inte låta det hända, jag vill inte att mitt arbete tar plats och ork från min fritid - sådant är mitt livsval och det är det av en anledning. De senaste veckorna känns det som om jag bara jobbat och sovit. Jag har dessutom varit först febrig och sedan magsjuk. Sådär spännande.
Nu är det dock slut på undanflykter, jag lovar. Dags att få liv i den här bloggen igen!
Några rapporter från helgerna i först Tjörnarp och sedan Barcelona kommer dock inte. Gammal skåpmat bör inte serveras, då kan persiljekvisten ha vissnat.

Reklampaus

Tjuvlyssna på Back to Brno här.

Sköna höst, välkommen till vår jord igen

Jag har visserligen redan högar av böcker och filmer att gå igenom, men hösten och särskilt vintern är lång, det vet alla och envar - och beredskap är a och o.
Så.
Det är väl lika bra att fortsätta bygga på.

På väg med posten i detta nu:
Samuel Becket: Tre dramer (I väntan på Godot, Slutspel, Spel)
Marguerite Duras: Smärtan
Per T Ohlsson: Konservkungen
Lennart Persson: Sånger om sex, gud och ond bråd död
Gertrude Stein: Allas självbiografi
Marie Ledin & Petter Karlsson: Min pappa hette Stikkan

Walk the line (James Mangold)
Svarte orm (säsong 4, från WW1)
Seinfeld (säsong 9)
Uppdrag mord (säsong 3)

I Tjörnarp

På landet. Regnet öser ner utanför fönstret, jag tittar ut och ser trädkronor i gult, rött, grönt och orange som vajar lätt i den svaga vinden. Brasan från gårdagskvällen värmer fortfarande upp rummet där jag sitter, tvätten som hänger på ställning, på stolar och hängare torkar snabbt, från köket hörs Bob Dylans theme radio och blandas med ljudet från regndropparna som faller mot marken utanför. I soffan ligger R, halvt däckad av förkylning och halvt vaggad till sömns av den deckare som snart faller ur hans hand och landar på magen.
Igår åt vi tupp. Helstekt tillsammans med lök och sviskon, kryddad med paprika och cayenne, serverad med kokt, egenodlad potatis, brysselkål, vinbärsgelé, rödkål och en gudomlig sås på grädde, rött vin, steksky och gelé. Man kan bara äta den typen av mat här, saker och ting måste få ta tid, saker och ting måste få gå långsamt för det är en stor del av varför vi åker hit. Inga telefoner som ringer. Inga uppgifter som pockar på uppmärksamhet. Ingenting som måste eller ens borde.
Borde är nästan värre än måste, tycker jag. Måste lämnar inga val, men borde vädjar till ditt samvete, till din karaktär och sådant tynger axlarna mycket mer än det man bara lever sig igenom, bara gör.
Jag borde till exempel jobba lite idag. Jag borde förstås också träna, veckohandla, beställa tid hos madame, klippa mig, hälsa på en ensam och älskad farmor, jag borde flytta in pelargoniorna för vinterförvaring, plantera om basilikaplantan, köpa kläder. Inget av detta är särskilt betungande, men det faktum att uppgifterna hamnar i borde-facket gör dem svåra att utföra.
Så det är skönt att sitta här och titta ut över en regnblöt hage, trygg i vetskapen att jag inget kan jag göra för tillfället.
Istället tänker jag på hur snabbt allting förändrats. Vänner jag träffade var varannan dag för bara ett år sedan, ser jag nu knappt röken av. Vi är inte mindre goda vänner för det och utvecklingen är både naturlig och logisk, men den slår mig. Vi lever mer isolerade, vi är inte längre en del av varandras vardag och det är inte så att jag sörjer det, jag sitter bara här och reflekterar. Över förändringar. Hur snabbt det kan gå.
Bob Dylan spelar Aretha Franklin för mig, R:s bok har fallit och ersatts av försiktiga snarkningar, därute fortsätter dropparna obönhörligt att falla medan jag sakta kommer fram till att det inte alltid är lätt att hänga med, att vara i fas, att förstå, erkänna, anpassa och acceptera. Och att den processen vid vissa tillfällen kan kännas som bland det svåraste vi har att göra upp med här i livet.
Jag antar att man i alla fall får vara tacksam över att det hela ligger i måste-högen.
Och inte i borde.

Bilden togs igår, medan solen fortfarande sken...