Mörkerflykt

Imorgon bokar jag biljett till London.
En påskresa.
Jag ser sjukt mycket framemot det.

Wes is Wes

Årets biobåt har lagt ut, första stopp: Wes Andersons The Darjeeling Limited. En typiskt Wes Anderson-film; snyggt filmad, skruvade (men mänskliga) karaktärer, lätt blasé i sitt minspel, underhållande - men knappast gripande eller djuplodande. Tre plus av fem är mitt spontana omdöme.
Men det kändes i alla fall härligt att vara tillbaka i salongen, det var länge sedan sist.

Bara helt kort

Kan vi inte allihop i det här landet en gång för alla komma överens om att det heter ytterligare, inte ytterliggare.
Så behöver inte jag irritera mig mer på det.

Läs förresten, apropå något helt annat, Niklas Orrenius intervju med Pär Ström. Det är den värd.

Avslöjande

Om presenterna säger något om åldern på den firade kan det vara så att jag inte längre är tjugo (vilket jag ju inte är så det är väl passande):

biljetter till Aida (Malmö Opera i maj), Doris Lessing: Om katter, trerätters fantastisk middag med vin på Doc Italiano, presentkort på Seating Concept, dubbel uppsättning bestick från Anders Petter, nyutgåvan av Tore Wretmans Husmanskost (med illustrationer av Slas), stor mortel i sten, bok om vin och passande recept till olika sorter, ring från en lokal designer och en tapas-receptbok.

Den listan går inte att fly ifrån.

Till dem som förstår

Jag inser att det här är otroligt internt, men som hyllning till nunnehumor och allt vi varit med om så bjuder jag på det.

Nuns and the city

Någon lustigkurre undrade om trettioårsfirandet alldeles tagit kål på en stackars åldring som jag.
Detta bör dementeras.
Jag är fräsch som en nyponros.

Däremot tillfälligtvis på tok för beroende av sista säsongen av Sex and the city från den nyinköpta boxen att jag då inte har tid att tänka på något annat.

Det är märkligt det här med Sex and the city.

I början var jag mycket skeptiskt, jag såg inte tjusningen. Men eftersom alla pratade om den och det trots allt var en serie med rollkaraktärer som konsumerade stora mängder cosmopolitan - så kunde jag inte låta bli att sugas in.

Utan tvekan blir Sex and the city bättre och bättre, sista säsongen är överlägset den bästa.

Jag skrattar och minns tillbaka om vartannat. Tänker på våra nunneresor och ler åt irrfärder och tårgasattacker längs Amsterdams gator, åt bussturer runt (och runt) kvarteret i Prag, åt röken som pyrde ut genom dörrspringan till vårt rum i London, jag ser framför mig vinprovningen som urartade i Budapest, kålhuve-sejouren på salsaklubben i Barcelona, de ständiga toalettbesöken i Berlin då Lydia trodde tampongen läckte - alla intryck blandas i huvudet och jag fylls av tacksamhet.

Jag är så otroligt glad för att jag har världens förmodligen roligaste, galnaste, mest trofasta och livsnjutande vänner - och det är kanske inte Sex and the city för New York är New York och det här är Malmö, men våra liv är å andra sidan verkliga.

Så jag har inte gått in i väggen i och med födelsedagen.
Tvärtom.
Om en gott skratt förlänger livet lär jag leva många år till.

Hjärtliga gratulationer

Bara minuter kvar innan jag går och lägger mig för sista gången som tjugonånting.
Och.
Det är inte så mycket mer med det.
Eventuella ålderkriser får snällt vänta på nästa skifte, detta steg är problemfritt. Inte så konstigt förvisso. Medelåldern är ännu på tryggt avstånd, samtidigt som det är fritt fram att njuta av vuxenhetens alla fördelar i respekt, självförtroende och insikter.
Det är ju inget ångestfyllt med det.
Alls.
Och så har jag redan fått min första present i form av ett hett tips från heta paret Snibb. Beställning är nu gjord och förväntas anlända vid dörren under söndag eftermiddag.
Värre kan man ju faktiskt ha det.
Trots ålder och annat.

Tisdag

För en stund sedan: två varv i rask takt runt Pildammarna, frisk skön luft med lite vind i ansiktet.

Nu: i soffan framför This Life +10, stor påse från Gottelisa och en flaska coca cola.

Det svänger snabbt.

Lovande serievår

Det är så lätt att vandra i sina gamla kära hjulspår. Att hellre se en repris av Seinfeld, som man i vilket fall som helst dessutom har i sin dvd-samling, än att sätta sig in i en ny serie.
Skillnad förstås om det rör sig om Aaron Sorkin.
Men det vet vi ju.
Under veckorna som gått har jag sett premiärer av Damages (TV3), Brotherhood (SVT), Californication (TV4) och Party animals (TV8).
Helt nya, oprövade, chansartade kort.
Till min glädje är jag redan fast i dem allihop. På olika sätt, med olika kvaliteter - det är faktiskt en väldig spännvidd - kommer de att bänka mig i soffan vecka ut och vecka in under våren.
Jag finner en viss trygghet i det.
Som en chans att klara sig genom vintermörkret.

Rofyllt (men energiskt)

Vaknade igår morse och gratulerade mig själv till den första hela helg utan minsta antydan till bakma på ett rätt bra tag. Vet inte vad mer som finns att säga om det.
Men två och en halv timme på IKEA med halva Skånes befolkning (som snart medelålders, rutinerade möbelshoppare inbillade vi oss att en lördag mitt i januari skulle vara lugn som en hemmamatch mot Ljungskile 1997, men det verkar då rakt inte som att medelskåningen varit särskilt givmild med klapparna i år), julen utstädad, hela lägenheten dammad, dammsugad och moppad, hyllor målade, chokladkaka bakad för fika med föräldrar under söndagseftermiddagen, gräslök omplanterad, bok utläst och blommor duschade får väl ändå anses som en ganska aktiv helg...
Toppad med en lördagsmiddag i soffan bestående av helstekt oxfilé från nötleveransen (kniven gleeeed igenom), den bästa potatisgratängen jag smakat (tricket är att koka potatisen i mjölken och grädden en liten stund innan man ställer in den i ugnen, så att stärkelsen binder och gratängen bli krämigare) - och ugnsbakade rotfrukter med smulad fetaost.
Jodånämensåatt.
En liten Svensson sitter det visst på ena axeln trots allt.

Tid

Kungamordet, Lust, Spelet, Gomorra, På Chesil Beach, Arthur & George, Flyga drake - så många böcker ligger på min hylla i vars värld jag längtar efter att få kasta mig in. Men först måste jag duscha. Och jobba. Äta. Och jobba igen, för min andra uppdragsgivare. Sedan är det Studio 60 och det vill jag förstås inte missa.
Det är svårare än man kan tro att få tid till det man helst vill.
Speciellt precis i de ögonblick man önskar det mest.

Konstgjord andning

2008. Nytt liv, nya planer. Jag aktar mig noga för att upprätta alltför många löften det här året men antagligen kommer jag inte att kunna motstå frestelsen att lista upp något inför min kommande 30-årsdag.
Vi lämnar det därhän så länge.

De mörka månaderna är hursomhelst här. De där man aldrig tror man ska klara sig igenom. Kalla, blåsiga, karga, tråkiga, blöta januari, februari, mars.
Bäst alltså att ladda upp med något som får en att kvickna till.

På väg med expressfart från discshop är sålunda:
Arvet (Per Fly)
Elvira Madigan (Bo Widerberg)
This Life + 10 (uppföljaren av min tv-serie nr 4 genom tiderna)
Bänken (Per Fly)
Psycho (Alfred Hitchcock)
Lust och fägring stor (Bo Widerberg)
House (säsong 1 & 2)
Sex and the city (box med alla säsonger)

Så klarar man sig i alla fall tills de första snödropparna
tar sig genom tjälen.

En lysande stjärna mindre

Jag har så länge jag kan minnas haft svårt för de där riktigt folkkära. Min mamma trodde alltid att det handlade om att jag gjorde en grej av att inte tycka som alla andra, men det var i så fall under den ungdomstid då det föll sig naturligt. Jag är äldre nu. Visare. Nu vet jag att det inte alls var så enkelt.
Tomas Ledin, Magnus Uggla, Robert Wells, Liza Marklund, Robert Gustafsson, Bingo-Berra, Peter Harrysson - är i mina ögon slätstrukna figurer som ingen annan talang har än att på något obegripligt sätt slå an en sträng hos soffpotatisarna ute i landet (Robert Gustafsson kan förvisso vara magisk men alldeles för ofta är han det inte - och kommer undan med det). Jag begriper det inte.
I idrotten är det inte riktigt samma sak eftersom knappt någon lyckas bli folkkär i vårt land utan att samtidigt vara bäst (jag lämnar Magdalena Forsberg utanför det här). Det måste man respektera dem för. Men beundran? Nja. Själv föredrar jag de stjärnor som inte tycker att livet är hoppsan hejsan och kroniska leenden. Som istället verkar ha någon sorts perspektiv. Förmåga att tänka på annat.
Kajsa Bergqvist var alltid sådan. Cool. Med distans. Hon lät aldrig medierna leka med i hennes privatliv och utstrålade alltid klokhet.
Sådana människor blir tyvärr nästan aldrig riktigt folkkära.
Vad det nu än kan betyda.

ÅRSLISTA numero tre!

Moving on till årets TV (filmlistan kommer att utebli i år):

1. Sopranos (SVT)
En av de tre bästa serierna genom tiderna avslutades helt genomgenialiskt. Hela säsongen var så otroligt tät, stämningsfull och genomfördes med fantastiskt skådespeleri. Och slutscenen. Slutscenen! Bara svart. Fantastiskt!
2. Extras (SVT)
Missade hela andra säsongen medan den gick på tv, men såg boxen i ett sträck under julen och Ricky Gervais är så bra att mungiporna spricker. Finurlig, inte alltid gapskrattsrolig humor, men smygande, eftertänksam och smart. Ibland börjar jag plötsligt skratta mitt under min cykeltur till jobbet. Högsta klass.
3. Föreställningar (SVT)
Per Flys serie i sex delar om sex olika personers perspektiv av samma händelseförlopp. Briljant genomförd idé och fantastiskt skådespeleri. Per Fly är tillsammans med Susanne Bier mina absoluta favoritdanskar - vilket i film- och tv-sammanhang inte säger lite.
4. House (TV4)
Hugh Laurie är förstås halva serien, men de som tycker handlingen är enahanda och upprepande har nog inte förstått riktigt seriens storhet. Nästan aldrig ens ett mediokert avsnitt.
5. Krönikan (SVT)
Bara två avsnitt avslutade serien i svensk TV i början av januari, men det slutade som det började - som en av de bästa danska serierna någonsin. Långsam handling, fina miljöer och - än en gång - skickliga skådespelare. Så mycket handlar förstås om just det.
6. Studio 60 on the Sunset Strip (SVT)
Snabba replikskiften, långa klipp, kritik uppåt - mycket är sig likt i Aaron Sorkin-land. Och jag tänker inte klaga. Studio 60 är helt klart ojämnare än Vita Huset någonsin var, men är i sina bästa stunder - det bästa som finns. Kärleksscenen på taket mellan Jordan och Danny är en av mina mer omhuldade stunder i år.
7. Rebus (TV4)
Vad jag förstår är böckerna bättre, men den hårdkokta deckaren från Skottland i TV-form duger utmärkt. Kriminalserie med persondjup och mänskliga nyanser är inte det allra vanligaste nurförtiden.
8. Sports night (TV4 Sport)
Aaron Sorkins första serie och väldigt bra manus, men formatet 25 minuter (det är en sitcom) och studiopublik passar mig inte. Utan (framför allt det sistnämnda) skulle Sports night komma klart högre upp.
9. Mord i sinnet (TV4)
Carol Jordan var borta, men Tony Hill står stark i vinden. Psykologisk, brittisk och väldigt mörk deckare utan blodstänk och övertydliga våldsscener - en kvalitetsserie på alla sett.
10. Anna Pihl (TV4)
Danskt, småputtrigt, välspelat. Mysigt. Då hamnar man på listan.

Bara SVT och TV4 på listan. SVT på fem av de sex främsta.
Jag antar att det säger något.
Om mig.

Direkt från köket

Förmiddagsfika:
nybakade bullar med
solrosfrön, rågkross och
linfrön (recept från
Anna & Fanny Bergenströms
Under valnötsträdet),
lagrad herrgård från
Marsvinsholm och
hemmagjord skinksallad
med gräslök och ett
stänk citron.
Än så länge har det
varit en underbar lördag.
Kanske något blåsig.

Bibliotek!

Bryskt påmind om att det inte ens är en månad kvar till nästa bokcirkelsträff jagade jag stadens bokhandlar och diverse vänner runt för att få tag på Elfriede Jelineks Lust, som vi är satta att läsa. Slut överallt. Slut på förlaget.
Det är i sådana lägen man inser vilken kulturskatt biblioteken runtom i landet är. Vilken viktig funktion de har, hur mycket kunskap, idéer, visioner och tankar som finns gömda.
Måtte inga partier någonsin i framtiden vilja nagga på det.
Hur otroligt det än må kännas.

Välkomna rutiner

Lusten att laga mat. Lusten att vara hemma.
Är tillbaka.
Och energin.
Precis innan nyår och någon dag efter kände jag mig sprängd i huvudet, orkeslös och oförmögen. Av en vanlig, tråkig förkylning. Så ynkligt.
Kanske är det så enkelt att jag bara inte riktigt klarar av att vara ledig. Den fria, oberoende människa tonåringen drömde om, var övertygad om, visade sig vara just... en dröm. Jag är beroende av rutiner. Struktur. Snart fyllda trettio är det väl lika bra att förlika sig med det.
Så med arbetsveckan (om än kort) kom energin tillbaka och lägenheten hålls nu ren, eller i alla fall undanplockad, de nya planerna för köket är satta i rullning och fler ärenden är gjorda än på hela jul- och nyårsledigheten.
Kanske inte precis vad man såg framför sig under alla de där ölstinna diskussionerna på kvarterskrogen för närmare ett decennium sedan.
Men icke desto mindre sant.
Rutiner.
Två veckor kvar till 30-strecket.