Det vattnas

Åh, vilken kväll! Tur att man jobbar med livsnjutare... Första stopp Bishop's Arms och en smekande god Fuller's ESB, innan middagens på Svea Bar och Bistro som ändrat sin meny sedan förra veckan och då strukit ungtuppen jag hade planerat in. Men jag är inte den som klagar. Efter en inledande Brooklyn Black Chocolate Stout kom den inlagda sillen (i själv verket tre) - som faktiskt var fullkomligt himmelsk. Istället för ungtupp blev det så skånskt lamm och fläskrullad med puré på rostade vita bönor, smörslungad potatis och rosmarinrostad pumpa till varmrätt och till det ett grymt Amarone-vin. Vid denna tidpunkt började kollegorna sucka och stånka av mättnad, emedan jag själv ivrigt reciterade en gammal dikt jag fått av min mellanstadielärare en gång i tiden - "it's all in the state of mind!" - och beställde in portvin och en osttallrik som kan vara något av det godaste jag någonsin låtit mina smaklökar ta del av. Från detta ögonblick inmundigades från kollegornas sida endast kranvatten men, som sagt, det handlar om inställning och därför tvekade jag inte inför den mörka chokladkakan (som kanske var aningen söt) med citrussallad och hallonsorbet (som var otroligt god), tillsammans med cappuccino och ett litet glas Xanté - trots blickar som verkade undra över min mentala hälsa. För säkerhets skull avrundade jag sedan en utmärkt kväll med en lika utmärkt Irish Coffee.
Ibland blir jag, ärligt talat och utan självdistans, kär i mig själv.

Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd

Jag älskar IKEA. Jag gör verkligen det. Inte för att jag någonsin skulle erkänna detta för min man (som ändå förstått utan att ord har yppats), men när man väl kommer ner på första våningen - till kökstillbehören och blommorna och handdukarna och lakanen och ljusen, då hade jag kunnat spendera hela min lön. Ibland är jag bara nära.
Det blev i alla fall två nya cd-hyllor, en wok-panna, en degskrapa, en tratt och en årsförbrukning glödlampor ikväll och hade det inte varit för de där hyllorna hade jag gjort mitt billigaste besök på IKEA någonsin.
Men värmeljusen var slut.
Värmeljusen!
Jag trodde sådant var förbjudet i lag.

Middag på gång

Imorgon ska vi ut och äta med jobbet och min vana trogen har jag redan bestämt mig för vad jag ska ha. Vad sägs om...

... FÖRRÄTT
Inlagd sill med kavring, Västerbottenost, creme fraiche och lök

... VARMRÄTT
Stekt ungtupp, halstrad havskräfta med ingefärssyltad citron & glacerad morot

... DESSERT
Mörk chokladkaka med citrussallad och hallonsorbét
Våra mogna ostar

Jag känner mig som ett barn på lillejulafton.

Det kan bli bra det här

Antal konserter planerade för våren är redan uppe i ca 300% om man jämför med ifjol. Lucinda, som sagt, och nu är också Wiehe & Ebba Forsberg sjunger Dylan (Victoriateatern 2 maj) och Rickie Lee Jones (KB 26 april) inköpta.
Känns bra.

Blues för Bodil

Ska jag någonsin se soffprogrammet Go'kväll så lär det bli imorgon, då Plura är gäst och bjuder på en aptitretare från nya skivan. En låt som heter "Blues för Bodil Malmsten" kan omöjligt vara annat än briljant.

Oöverträffat

Årets bästa skiva 2007: Lucinda Williams - West
Årets bästa konsert 2007: Lucinda Williams, Radio City Music Hall (New York) 23 mars

Allting annat vore en skräll större än om Zlatan skulle spela kvalmatchen mot Nordirland.

Köket blev klart i alla fall

Trots en lite för lång after work i fredags, då Janne någonstans i dånet av ett coverband erkände att han alltid tyckt om Stefan Anderssons "Catch the moon", och en dammig, iskall lördag bärandes säckar med betonggrus i hagelstorm lyckades jag ta mig i kragen under söndagen och avverka det mesta på en glödande att göra-lista. Tvätten är ren, sovrummet tömt, köket är städat, skåpsdörrarna avtagna och burkarna fyllda, magneterna flyttade, bordet på sin plats och golvet bonat. Allt skräp är samlat i biblioteket och vore det inte för min makes frostnattsintoleranta mage skulle hela rasket blivit klart idag.
Istället: IKEA!

Jag tror jag tror

Eftersom alltfler höginkomsttagare tydligen lämnar Svenska Kyrkan (en trend man annars kunde tro var spridd över hela linjen?) överväger organisationen nu bland annat ett avgiftstak. Det skulle helt enkelt bli billigare för dem med pengar att vara medlem i Svenska Kyrkan.
Det känns ju verkligen kanon.
Känns också bra att kyrkans utredare som en av farorna ser att detta i framtiden skulle kunna leda till minskade avgifter också för andra särintressen - som handikappade, unga och arbetslösa.
Ja, gud förbjude att man ger just de grupperna i samhället något fördel.
Kyrka och kristlighet är banne mig inte som ler och långhalm direkt.

Sicko

När jag går in på toaletterna på jobbet sniffar jag till helt reflexmässigt.
Känns knäppt.

Det var bättre förr

Det är märkligt. Oavsett vad som händer i världen - vilka idrottsbragder, militärkupper, forskningsframsteg, krig eller oväder som än drar förbi i våra liv - för människor födda 1973 och tidigare kommer ändå ingenting någonsin att matcha Björn Borg, Ingemar Stenmark eller vintern 1978/79.

Om pocket

Jag köper i princip bara pocket när jag det gäller romaner. Efter år av principer och estetiska snobberier har jag nu insett att pocket på alla sätt funkar bättre - på bussen, i badkaret, i väskan.
Ibland kommer förstås böcker som jag måste läsa genast, då går det inte att vänta det året som krävs för att boken ska bli pocket.
Ibland kommer böcker jag egentligen vill läsa mycket snart men trots uppenbara disciplinproblem lyckas hålla mig själv från att beställa innan pocketutgåvan (notera min stolthet).
Två sådana just nu är Margareta Strömstedt: Natten innan de hängde Ruth Ellis och andra berättelser ur mitt liv och Julian Barnes: Arthur & George.

Fler beställningar...

Ååååh, vad jag är svag. Det var ju bestämt, hugget i sten, oåterkalleligt - att jag inte skulle köpa fler böcker för tillfället. Med så många lockande berättelser på nattduksbordet har jag bara inte tiiiid med fler. Det blir så stressigt och även om man läser en bok som är fantastisk så letar sig blicken mot högen och nästa stora UPPLEVELSE. Nästa nästa nästa, bara sedan, inte nu.
Men, alltså.
Bodil Malmsten. När hon rekommenderar något, i det här fallet ger hon till och med ut boken på sitt förlag (jaha, säger cynikern - det kanske är just därför hon talar sig så varm för den, men jag tror inte Bodil Malmsten fungerar så, jag tror att hon ger ut boken för att hon själv tycker den är värd ett bättre öde än anonymitetens) - då kan jag bara inte stå emot.
Så det blev en beställning till på adlibris. Och jag menar, om man ändå ska beställa en så... varför inte fler, önskelistan är ju så lång.
Facit: Alicia Erian: Kärlekens brutala språk (nya bokcirkelboken), Monika Fagerholm: Den amerikanska flickan, Johnny Cash: Johnny Cash - och så grunden till detta övertramp då; Ben Watt: Patient.

Uppdaterar nu listan till höger här på bloggen ("på nattduksbordet") men undantar i ordningen de böcker jag bestämt mig för att ta med till New York (Cash, Erian, Tim Adams: I huvudet på John McEnroe och Anna Gavalda: Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans).

Bodils blogginlägg och utdrag ur Ben Watts bok: http://www.finistere.se/blogg/entry.asp?ENTRY_ID=689

Let it snow! Let it snow! Let it snow!

Jag älskar Skåne i snökaos. Vi är så totalt ovana, varje gång så oförberedda. Det är helt galet. Lite snö och blåst en kväll - och idag är det ingenting som fungerar. Stadsbuss, regionbuss och tåg ligger alla helt nere, vägarna är inte plogade förutom motorvägar och ringleder - folk kommer helt enkelt inte till jobbet. Och då pratar vi ju ändå inte om flera meter snö utan någon decimeter, låt vara att vinden skapat drivor som gjort det värre på sina ställen. Varje år är vi lika förvånade, lika tagna på sängen. Lika handfallna.
Som om vinterdäck skulle hjälpa mot all världens oväder.

Facit från fällorna

Pappa rapporterar att endast fem möss fångats in i Tjörnarp hittills i vinter, att jämföras med förra årets närmare sextio. Det är visserligen ett par månaders jakt kvar, men familjen spekulerar nu kring om det handlar om att den lyckosamma fångsten ifjol rivit djupa sår i musfamiljen eller om det mildare vädret helt enkelt inte tvingar in mössen inomhus på samma sätt som snömassorna förra året.
Mullvadarna, däremot, påverkas tydligen varken av väder eller vind.

Önskefrysar

När vi får vår extrafrys ska jag, i mitt drömscenario, fylla den med:

FISK: hoki/torsk, lax i portionsbitar, rödspätta, hälleflundra.
SKALDJUR: räkor med skal, crabsticks.
NÖT: färs, stek, rostbiff, inner/ytterfilé, grytbitar och oxfilé.
FÅGEL: kycklingfiléer, hel tupp.
FLÄSK: färs (bland-), kotletter, filé, bacon, skinka.

Vår köksfrys ska fyllas med:

GRÖNSAKER: haricots verts, broccoli, majskolvar, spenat.
ÖRTER: basilika, rosmarin, persilja, dill.
BÄR: jordgubbar, hallon, blåbär.
DIVERSE: vinslattar i kuber, is, riven ost,
BRÖD: endast hembakat!

Mat och vin

Jag är svag. En kvarts bläddring i Elle Mat & Vin och jag är ny prenumerant.
You gotta love it.

Påskliljorna på väg!

Äntligen brakar det igång igen - slutspel i Champions league! Ikväll blir det Lille-Manchester United (även om jag föredragit Real Madrid-Bayern München men vi har inte den kanalen) och imorgon... hm. Barcelona-Liverpool (konkurrerande match: Inter-Valencia i TV6).
Och så är träningsmatcherna igång i Sverige också. Har ännu inte hunnit kolla MFF, men rapporterna har ju varit goda.
Jag älskar den här tiden på året (fotbollsmässigt - med den här tiden menar jag för övrigt mars-april).

Jag hjärtar Isobel

Isobels blogg är helt underbar. Jag är bländad. Förutom att hon ofta har kloka eller i alla fall intressanta saker att säga om det mesta - så skriver hon med sådan hänförelse om mat. Mat hon lagar. Mat hon äter.
Häromdagen skrev hon om griskind. Griskind! Jag behöll receptet.
Isobel är grym.

Bokrea

Huvudet knastrar, öronen susar och snoret rinner, men jag försöker att hålla mig vid gott mod och i alla fall konstatera att det kunde varit klart värre med tanka på att halva min kollegiala styrka ligger hemma med hög feber och influensa. Så icke jag.
Trots allt var jag förstås tvungen att trösta min förkylda själ med lite beställningar från kommande bokrea... Som seden varit de senaste åren köpte jag faktiskt inte en enda roman (läser bara pocket numera, om inte boken är för ny och åtråvärd för att vänta) - och inte heller kokbokssidan kändes helt lockande. I år blev temat istället: odling. Följande skapelser når snart mina vinterkylda fingrar:
Jordens täppor, Prismas stora örtabok, Beskärning - trädgårdsexpertens bästa råd & tips, Trädgård i kruka, Cityodling, Grönsakslandet, Uteplatser i trädgården, Grönt och gott från trägården, Växter för balkong och uterum samt De bästa växterna för tomt och trädgård.
Detta kompletterat med Jan Gradvalls kokbok Svenska köket, första Harry Potter-boken, en liten sak av Anna-Lena Brundin (Det svider lite) och min egen favorittitel Den välmående katten - en livsnjutares ABC ger mig en stark känsla av bredd och galenskap.
Undrar om mina vänner vill kännas vid mig längre?

Grå grå grå grå Marie Lindberg

Alltså, jag hade verkligen inte tänkt kommentera Marie Lindberg och schlagerfestivalen. Jag hade verkligen inte tänkt lägga någon energi på det alls, inte tänkt reta upp mig eller fundera över det.
Men nu får det banne mig vara nog.
Svenska folket gillar käcka, glada losers som alltid har ett leende på lut och en ordinär framtoning, utan någon som helst spets eller ojämnhet. Svenskar gillar grå grå grå grå grå grå. Jag vet ju det. Jag har försökt att acceptera det (men inte respektera, absolut inte, nix). Så när Marie Lindberg gick vidare till schlagerfinal i lördags ryckte jag på axlarna och tänkte att ja, det var ju inte helt oväntat.
Marie Lindberg får gärna sjunga i schlagerfinalen för min del, det bryr jag mig inte ett dugg om.
Men.
Nu har det plötsligt börjat talas om "den största kvinnliga artisten Sverige fått fram sedan Lisorna Ekdahl och Miskovsky", jämförelser görs med Norah Jones och Joan Baez - nu är det nog! Är folk helt stendöva? Eller åtminstone tondöva? Kan de inte heller engelska och har därför sympatier med denna lärarinna "från ingenstans" (please!) som om gud är mild åtminstone inte undervisar i några främmande språk.
Värst av alla uttalanden kanske ändå kommer från hennes skivproducent Patrik Frisk:
– Jag försöker förfina det hon är bra på och behålla hennes jordnära känsla. Hon har ett helt annat sätt att skriva låtar än en vanlig svensk.
Vanlig svensk? Vad tusan innebär det? Alla vi som inte skriver låtar? Alla de som skriver låtar och faktiskt har talang?
Och - är inte hela grunden till Marie Lindbergs framgång just att hon är "vanlig svensk".
"Vanlig svensk", vilket uttryck förresten. Jag mår illa.

Jag blir så trött

Tänk att samhället är fyllt av sådana här gubbar fortfarande.
Fy.

http://www.aftonbladet.se/vss/kvinna/story/0,2789,999948,00.html

House House House House House House House

Nu har jag bestämt mig. I slutet av februari börjar säsong tre av House på Canal Plus och jag tänker titta, trots att jag i så fall hoppar över en säsong eftersom TV4 just är i färd med att avsluta den första.
Men.
Hallå.
Kvällens avsnitt, när House föreläser om sitt eget ben är... helt übergrymt, nästan precis lika grymt som det när han spelar luftpiano till The Who. Min längtan efter nästa avsnitt är i det närmaste galen.
Och jag tänker då rakt inte vänta i ett halvår på TV4:s fortsättning när nu Canal Plus dukar upp ett helt gottebord.

Herr och fru

Nu är våra bröllopsfoton äntligen klara (många av er, inklusive min älskade pappa som aldrig missar en chans att vara vad min farmor kallar "förarglig" men vi andra vant oss vid som humor - utropar vid denna tidpunkt INTE REDAN VÄL? med illa dold ironi). Bilderna blev hursomhelst väldigt väldigt bra, men så är foto-Jeanette förstås inte bara en grymt trevlig och rolig person utan också en lysande fotograf med uppenbar känsla för stil.
Det här fotot gillar vi mest bland många riktigt fina. Det är taget på fältet bakom köksdörren till farmors stuga i Tjörnarp (Ebbarp) och hade inte varit möjligt om inte arrendator-Anders hunnit hugga ner den sista biten gräs för hösten och packat in i stora vitplastade höbalar.
Bara en sådan sak, liksom.

Live baby live

Dags att ta tag i konsertvåren då... En del intressant och en del halvintressant finns att fundera på.

DET HÄR SKA JAG SE, BASTA
12 mars, Kris Kristofferson (KB, Malmö)
23 mars, Lucinda Williams (Radio City Music Hall, New York)
26 april, Rickie Lee Jones (KB, Malmö)
29 april, Madeleine Peyroux (KB, Malmö)
2-5 maj, Mikael Wiehe & Ebba Forsberg sjunger Dylan (Victoriateatern, Malmö)

DET HÄR VILL JAG SE, MEN...
16 mars, Pete Yorn (Roseland Ballroom, New York)
17 mars, Jerry Seinfeld (Palace Theatre, Albany)
17 mars, Levon Helm (Beacon Theatre, New York)
22 mars, Merle Haggard, Willie Nelson & Ray Price (Radio City Music Hall, New York)
24 mars, Bettye Lavette (B.B. King's Blues Club, New York)
27 mars, Robyn Hitchcock (Knitting Factory, New York)
2 april, Bob Dylan (Forum, Köpenhamn)
28 april, Tomas Andersson Wij (Mejeriet, Lund)

Anja!

Shit, alltså. Vad jag gillar idrottsmänniskor som Anja Pärsson. Helt out hela världscupsäsongen och så, när det gäller - guld guld guld. Otroligt imponerande.
Nu har jag tårar i ögonen igen.

Ett väntat gripande

Ryska polisen har gripit två misstänkta för mordet på Anna Politkovskaja. Inte oväntat är de två gripna - tjetjener. Efter att precis ha avslutat just Politkovskajas skildring av dagens Ryssland ("Putins Ryssland") har jag inte ett uns tilltro till varken rysk polis eller ryskt rättssamhälle och boken visar också flera exempel på hur tjetjener förföljs nästan på samma sätt som judarna i Nazityskland (men utan koncentrationsläger, tack och lov). Alla agerar enligt anvisningar från högre ort, många tar mutor och alla vill och måste hålla sig på god fot med de inflytelserika. Det internationella trycket på att finna Anna Politkovskajas mördare har också varit stort, hon var inte den första journalist som blivit mördad under Putins tid vid makten - men den absolut mest kända i resten av världen.
Kanske är det rätt män man nu gripit.
Men låt oss i alla fall hedra Anna Polikovskajas minne såpass att vi ser på det hela med skepsis och ett granskande öga.
Låt oss inte köpa lösningen rakt av.
Och läs boken, för tusan.

Bio: Last king of Scotland

BETYG: 4-

Jag vet inte. Det räcker inte riktigt ända fram. Men nästan. Nära.
”Last king of Scotland” är välspelad, intressant och gör mig kanske mest av allt nyfiken på att veta mer om Idi Amin och hans terrorvälde i Uganda. Men. Jag har ett problem. Jag vet inte riktigt vad jag förväntas känna.
Såtillvida har ”Last king of Scotland” (har vi slutat översätta filmtitlar nu, förresten – det här borde ju annars vara en lätt en) mycket gemensamt med förra årets ”Capote” – allting är hur bra som helst, men det bränner inte till. Den griper inte riktigt tag.
I eftertexterna får jag veta att Idi Amin under sina åtta år vid makten tog död på 300.000 landsmän. Det är givetvis fruktansvärt. Men inget jag direkt får någon känsla för i filmen (vilket på många sätt har en poäng eftersom den skotske läkaren och egentlige huvudpersonen inte förstår detta förrän i slutet och det är med hans ögon vi ser filmen). Jag uppfattar, mycket tack vare Forest Whitaker grymma skådespel, att Idi Amin var en galning, en man med många sidor där man aldrig kunde veta vilken som skulle dominera för tillfället. Men jag fruktar honom inte. Och jag får ingen som helst inblick i vilken utsträckning Storbritannien hjälpte Amin till makten och vad som egentligen hände före och efter (presidenten Amin störtade till exempel, Milton Obote, tog tillbaka makten när Amin i sin tur försvann och dödade i princip lika många av sina landsmän som vår films huvudperson)
Ändå, vill jag gärna framhålla, är detta en väldigt bra film (än en gång, precis som ”Capote”). När jag nu, tack vare inspiration från biobesöket, läst in mig lite på historien förstår jag också att det är en ganska bra bild av händelserna som filmen ger. Många har klagat lite på att det fortfarande måste till en vit man i händelsernas centrum om man ska göra en film om Afrika och det kan finnas en poäng i det, men Dr Nicholas Garrigan är knappast någon hjälte - mer en politiskt ointresserad yngling som vill uppleva ett äventyr och låter sig bländas av ett liv i lyx. Jag har inga problem med det upplägget.
Så – se filmen, det är den absolut värd.
Läs mer.
Det kommer ni att vilja göra.

Discshop baby

Fick order av svärföräldrarna att beställa en film från discshop de blivit förtjusta i. Ändå på plats var det väl lika bra att köpa några till sig själv? Fångläger 17 (Billy Wilder), M (Fritz Lang), Flickan från Auschwitz (Stefan Jarl), Corporation (Jennifer Abbott), De misstänkta (Bryan Singer) och tv-serien Stolthet och fördom (med Colin Firth!) blir perfekt som ättiksgurka på leverpastejmackan.

Vänner

Vänner är svårt. Inte att älska, inte att lita på - utan bara att behålla. Eller hålla nära. Det finns så många man träffar i olika sammanhang som man tycker om, men det är svårt att finna tid. Tid. I-landsproblem nummer ett. En så dålig ursäkt men en så bra förklaring.
Allt detta slog mig efter gårdagens födelsedagsbrunch då åtta av mina närmaste vänner kom för att gratulera mig (och njuta av maten, såklart). Jag tycker om att stå lite vid sidan om och betrakta en sådan samling. På bröllopet var det en av höjdpunkterna på hela dagen när jag, någonstans i middagen, tittade ut över lokalen och såg hur så många av våra vänner, så många av dem vi älskar - med det egentligen enda gemensamma att de älskar oss tillbaka - pratade med varandra, skrattade, skålade.
Då hade vi ändå velat bjuda fler. Göra cirkeln större.
Jag berömde familjen för deras födelsedagspresenter och antar att det inte är mer än rätt att också skicka ett tacksamhetens ord till mina brunchande vänner. Vin, biobiljett, presentkort på Möllans ost och fyra böcker: "Tätt intill dagarna" av Mustafa Can, "Mannen under trappan" av Marie Hermansson, "Hanteringen av döda" av John Ajvide Lindqvist och "Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans" av Anna Gavalda.
Jag har en fin vår framför mig!

Inga fler bjudningar på ett helt år

Det är jobbigt att fylla år. Inte för att man oundvikligen blir äldre (det är ärligt talat ganska trevligt), utan för att det leder till en väldig massa tungt arbete. I köket. Och, för min älskade make, ett hel del bärande med bord och stolar upp och ner från källaren.
Men alltså, det är grymt kul.
Att laga mat till andra.
På kalas nummer ett (släkten) lagade jag klassisk kreolsk kycklinggryta som min pappa tyckte var alldeles för stark men så är han också rätt mesig vad det gäller kryddor - min snart nittiofyraåriga farmor åt som bara den. Dessert: sommartårta på maräng, hallon och grädde med lemon curd.
Kalas nummer två, det minsta (svärföräldrar): gubbröra till förrätt, kalvfärsbiffar med svamp och portvin i, tillsammans med persiljestuvad potatis, syltad blomkål och ugnsbakade äpplen - och till dessert varm chokladbakelse med vaniljglass rullad i dels vit choklad och dels polkagris.
Så långt allt gott och väl.
Idag var det brunch (kompisar). "Inte en middag för vännerna, det blir för mycket jobb" tänkte jag och anade väl att brunchidén bara var ett sätt att lura mig själv.
Det var mer jobb än de andra två tillställningarna tillsammans.
Det var värt det.
På den köpta delen av buffén: a-fil, Philadelphiaost, italiensk salami, pastrami, prästost, avocado, tomat, rödlök, paprika, gurka, tomat-, äpple- och apelsinjuice, te och kaffe.
På den hemmagjorda fronten: müsli, bagels, grönsaksmuffins med fetaost i, fruktsallad med honungsyoghurt, löktarte med svamp och parmesanost, ugnsbakad brie med tomatsallad, bacon och scrambled eggs.
Nästa år ska jag anlita en cateringfirma.
Eller resa bort.
Äh, förresten. Det är trevligt att stå i centrum.

Filmlistan 2006!

1. Att återvända (Pedro Almodóvar)
2. De andras liv (Florian Henckel von Donnersmarck)
3. Dråpet (Per Fly)
---
4. Efter bröllopet (Susanne Bier)
5. Walk the line (James Mangold)
---
6. Brokeback mountain (Ang Lee)
7. Matchpoint (Woody Allen)
---
8. Good night, and good luck (George Clooney)
9. Capote (Bennett Miller)
---
10. The squid and the whale (Noah Baumbach)
11. Babel (Alejandro González Iñárritu)
12. Syriana (Stephen Gaghan)
---
13. Stolthet och fördom (Joe Wright)
14. Inside man (Spike Lee)
---
15. The Weatherman (Gore Verbinski)
---
16. Varannan vecka (Felix Herngren, Måns Herngren, Hannes Holm)

Enligt uppdelningen:
1-3 Så otroligt bra att det är löjligt
4-5 Riktigt riktigt bra
6-7 Mycket bra
8-9 Mycket bra, men inte riktigt lika bra
10-12 Sevärda
13-14 Helt okej
15 Varför inte
16 Se inte den, för tusan

Filmer jag inte sett, men är rätt säker på skulle slå
sig in ganska högt (utan rangordning):
Marie-Antoinette (Sofia Coppola)
Frihetens pris (Ken Loach)
Scoop (Woody Allen)
Me and you and everyone we know (Miranda July)

Filmer jag inte sett, men är lite mer osäker på (utan rangordning):
The Holiday (Nancy Meyers)
The Science of sleep (Michel Gondry)
Flags of our fathers (Clint Eastwood)
Requiem (Hans-Christian Schmid)
Don't come knockin' (Wim Wenders)
Pingvinresan (Luc Jacquet)
München (Steven Spielberg)

Fest = våldtäkt

Två våldtäkter har anmälts den senast veckan i Åre, vilket bekymrar polisen såhär i förberedelserna inför alpina VM. Järpens polischef Matts Nilsson uttalar sig: "Folk är här för att åka skidor och sen gå ut och ha kul. Då finns det en risk att sånt här kan hända".
Jag vet inte.
Men jag hoppas citatet är taget ur sitt sammanhang.