Har man inte längtat, så säg?

Lisbeth Salander och Kalle Blomkvist

Okej, klar med Stieg Larssons avslutande Luftslottet som sprängdes. Underhållande och fängslande deckare, men inte i klass med den första i serien. Män som hatar kvinnor tycker jag verkligen är ett mästerverk, en av de bästa svenska deckare jag läst - kanske den allra bästa. De andra två... är bra, i delar mycket bra. Om inte annat är det uppfriskande att läsa svenska deckare som inte nödvändigtvis handlar om medelålders deppiga män med förkärlek till speciella whiskey- eller ölsorter (alltså, jag gillar det med - Håkan Nesser är väldigt bra, men Henning Mankell är jag så trött på att Liza Marklund nästan bleknar i jämförelse. Obs! Skämt!). Lisbeth Salander är en annorlunda hjältefigur och bara det är förstås värt sina timmars läsning och dessutom är det onekligen en komplicerad men inte overklig historia Stieg Larsson nu avslutar.
Det är förstås på alla sätt synd att han inte fick chansen att fortsätta.

Måste måste måste läsa

Man skulle kunna undra. Alltså verkligen ställa sig frågan.
Varför i hela världen jag inte omedelbart måste läsa den här boken.
Bara Jan Gradvalls välskrivna recension i Sydsvenskan är ju som en öppen port till himmelriket - och han lyckas nämna både Bill Bufords gamle assistent Tim Adams, som skrev den lysande reportageboken I huvudet på John McEnroe jag plöjde i New York - och dessutom skriva om restaurangen Lupa i samma stad, som vi stack in näsan i men inte fick plats på (det luktade givetvis gudomligt).
En passionerad, välskriven bok om en medelålders respekterad journalist som ger upp allt och blir köksslav hos en av världens mest karismatiska kockar, bara för att förstå (alltså verkligen förstå) matlagning - i världens bästa stad?
Neeeejdå, det verkar inte alls vara min kopp te...

Efternotering (citat från Gradvalls recension): "I bokens sista kapitel får Buford frågan av Batali om han nu, som fullärd kock, inte är sugen på att starta en egen restaurang. Men Buford, som idag är tillbaka på The New Yorker, inser att det är inte därför han ägnade dessa år till matlagning på heltid.
Hans verkliga syfte var att lära sig något i dag alltmer sällsynt men fundamentalt mänskligt: något som förts i arv, från hand till hand, genom generationer. Bill Buford: I didn´t want this knowledge in order to be a professional; just to be more human."

Bara det. Bara det!

Bloggtips

Anna skriver för övrigt en blogg som får mig att sjuda av mysighet. På ett positivt sätt alltså. Morgnar som den här, när matminnena visserligen gör mig lycklig men ögonen är trötta och halsen som en skorsten - kan jag dagdrömma mig bort till Familjen Jensens hus, med blommor i trädgården, nybakade bröd och myshörnor med Märta Tikkanen. Då blir jag avundsjuk.
Vass penna, har hon också förresten. Dessutom känsla för nyanser och detaljer, två åtråvärda egenskaper för en skribent.

Ikväll blir det Stieg i soffan

Ikväll ska min älskling spela på Metro vid Möllevångstorget och de som har tid bör bege sig dit för det låter förbannat bra, men själv får jag nog inse mina begränsningar och laga en snabb middag innan jag glider ner i soffan och grottar ner mig i Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes, som jag kastade mig in i vid leveransen i måndags. Inte en så tokig kväll det heller, får man kanske säga.

Smørrebrød

Köpenhamn, åh ljuva Köpenhamn. Ärligt talat har jag ingen riktig aning om hur det ser ut i Köpenhamn för går man över Rådhusplatsen och in vänster på den tredje gatan från högra hörnet av torget kommer man till Puk vid Vandkusten och de har fantastisk sill, smakrik ljummen leverpastej och gammal lagrad ost som faller i bitar när man rör den men smakar som en himmel tillsammans med rödlök och några stänk rom, väljer man en liten Aalborg Jubileum till (eller två) så blir man gärna sittande och personalen är så trevlig och snapsflaskan så liten, den blir faktiskt mindre och mindre, och till slut är det nästan tid att åka hem igen och man har sammanlagt gått kanske femhundra meter.
Men det är ljuvligt i Köpenhamn, det är det ju.
Vi åkte över några arbetskamrater, vi hamnade såklart på Puk och satt där i fem eller sex timmar medan vi åt tills vi storknade, drack öl och pratade om de allra flesta av livets väsentligheter. Vi lyckades till slut bryta upp och gå till Charlie's också. Charlie's är faktiskt rätt fantastiskt, en av mina favoritpubar. Men det blev visst rökigt och röker man inte är det väl inte så kul, speciellt inte när vi nu vant oss vid ren luft hemma. Så det blev bara en öl och sedan hemfärd men efter bro kommer Bishop's Arm (det vet väl alla) så någon stänkare till slank ner innan jag dråsade i säng i förhållandevis god tid (halv tolv).
Det tillhör en av livets privilegier att arbeta tillsammans med människor man inte bara står ut med eller accepterar, utan verkligen och ärligen tycker om, har roligt med och lyssnar på.
Får man sedan några smörrebröd till kan livet väl knappast bli bättre.

Längtan

Om söndagar får man för övrigt också lov att längta bort. Så jag sitter och tänker på Barcelona, på serveringarna i Born och Raval, jag funderar över London och Paris - men mest tänker jag såklart på New York, på Sylvia's och Pete's, jag längtar tillbaka till Jones så jag håller på att bli galen.

En middag från förr

Det blev en trevlig kväll med vänner jag träffar för sällan - det var nästan två år sedan vi satt så sist men det kändes som igår och ett decennium. Det är märkligt hur jargongen kan stå still medan snacket oundvikligen förändras.
Maten var, ja gudomlig, jag hade chili i röstin vi hade till fläskfilén och marinaden blev precis som förutspått fantastisk.
Så. Nu blir det mor på hennes dag.

Sesamolja

Skön lördag och utvilad för första gången på hela veckan. Nu: middag med vänner jag inte träffat på länge, ser mycket framemot det. Självklart är jag åtminstone delvis ansvarig för maten och valde en lätt utväg med sparris (lätt kokta med ringlat smör och salt) till förrätt och stekt fläskfilé med rösti och sallad till huvudrätt.
Köttet har jag förberett i en underbar marinad med soja, olivolja, vitlök, honung och sesamolja (som är hela grejen, köttet får en sotig och nästan grillad smak).
Mmm.

Saker som gör mig lycklig

Utan inbördes rangordning och spontant påkomna:
Stunder under en konsert så magiska att allting runt om faller i mörker och glömska
Doften av jord om våren i Tjörnarps odlingslotter
Värdelös kunskap
Eftertänksamma diskussioner
Att höra en skiva för första gången och inte kunna sluta lyssna
Ett varmt bad om vintern
Ostbrickor
Att vakna på natten av att min älskade i sömnen lägger armen om mig
Julen
Att ett kort ögonblick ta ett steg bakåt och betrakta mina närmaste vänner, djupt inbegripna i en diskussion om ingenting alls
När MFF gör mål
Listor
Laga mat på riktiga, gärna hem- eller åtminstone närodlade råvaror
Gå på bio
Hetsiga diskussioner
Att se frön växa till plantor
Formuleringar så vackra eller perfekta att de känns självklara
Riktigt gott vin
Att skratta så jag gråter
West wing
Doften av grönska efter ett sommarregn
Beundran
Första grillmaten på sommaren
Minnen
Doften av nymalt kaffe
Spela fotboll
En överraskande kärleksförklaring
Höstens första melankoli
Resor
Delikatessbutiker som Möllans ost
Bilden av Tjörnarp med sin röda stuga, sina grusvägar, kohagar, bärbuskar och odlingar
Tryggheten i att ha en familj jag älskar och som älskar mig tillbaks
Att vara på precis samma våglängd som någon annan
Första söndagssteken på hösten
Kräftskivor
Att planera; resor, middagar, renoveringar, inköp - vad som helst
Känslan av att vara övertygad om att man kommer att älska samme man resten av ens liv
Människor som kan förmedla sin passion inför någonting
Att följa en tv-serie jag verkligen gillar

Trygg eller rädd?

Jag vet inte vad som är trygghet och vad som är feghet, vad som är rotlöshet och vad som är utveckling. Det verkar som om det finns en allmänt accepterad syn på yrke, karriär och i övriga livet att den som inte nödvändigtvis vill framåt inte heller är lycklig.
Jag tycker det är en konstig inställning.
I en värld där alla tvunget ska övervinna sina rädslor känns det som om de bara blir fler och störst av dem alla är rädslan att lämnas i bakvattnet.
För några veckor sedan öppnades en möjlighet för mig att byta roll på min arbetsplats. Det skulle inneburit lite mer utmanande uppgifter och lite högre lön. Jag var lockad. Jag var väldigt lockad. Men jag bestämde mig till slut för att stanna där jag var.
Anledningen var ganska enkel - jag kände helt enkelt inget behov av att flytta på mig. Jag trivs med mitt jobb, jag tycker mycket om mina arbetskamrater och jag kan alltid ha en parmesanost i kylen. Jag lär mig inte något nytt varje dag, men har å andra sidan aldrig haft någon större önskan att på något sätt göra en karriär inom det jag jobbar med just nu. Inte för att det finns någon annan bana där jag skulle kunna tänka mig att åsidosätta annat i livet för att komma uppåt, jag är helt enkelt för intresserad av min fritid för att uppbåda någon energi för det.
Det verkar som om det är ett märkligt sätt att se det.
Jag är rädd för ganska mycket. Jag är rädd för att dö. Jag är rädd för att jag inte kan få barn, för att de jag älskar ska bli sjuka, jag är rädd för spindlar och getingar, att tala inför folk och att inte veta bäst.
Övervinn dem, säger man. Är du rädd för spindlar - ta dem i handen. Tala bara tillräckligt många gånger inför folk och din rädsla försvinner.
Men.
Är det inte enklare att bara låta bli spindlar och se till att man inte behöver hålla tal?
Varför ska jag övervinna fobier när jag bara kan undvika orsaken till dem?
När jag var yngre var jag en rätt lovande fotbollsspelare. Jag skulle själv bedöma det som att jag hade kunnat bli riktigt bra - om jag bara varit beredd att lägga ner den energi och möda som bara den som riktigt hett eftersträvar något kan göra. Min talang tog mig till enstaka matcher i allsvenskan, sedan satte bristen på vilja stopp. Det är ingenting jag ångrar, ingenting jag klandrar mig själv för - sådan är jag och det är inte mycket jag kan göra åt det. Folk frågar mig varför jag inte försöker göra något av mitt skrivande och det enda svar jag kan ge är att jag bara inte har något behov av det.
Rädsla? Kanske. Men mer bekvämlighet.
Jag tycker att det är tragiskt att vi lever i en värld där ingen får lov att vara nöjd. Där ingen får lov att vara rädd. Trygghet och rädsla är två sidor av samma mynt och valutan heter mänsklighet - en egenskap vi verkar sky mer än något annat.
Jag vill vara en ärlig människa, jag vill vara en god människa. Inte fuska, inte sko mig utan hjälpa, kämpa för de värderingar jag tycker är rätt. Jag vill gråta, skratta och låta mig beröras, förföras. Allt annat förefaller mig oviktigt och blekt.
Karriär, framgång - det finns inget fel i det, har man behovet så har man. Men jag har det inte.
För kanske första gången i mitt liv känner jag mig helt tillfreds med den insikten.

It was the summer of 1963

Vet inte hur jag lyckats glömma att länka till den här texten om Dirty dancing.

Jag har ännu aldrig träffat en man som har något som helst till övers för denna alla kvinnors, åtminstone i min generation, kanske mest omhuldade älskling. Faktum är att lika säkert som jag aldrig träffat en man som inte himlat med ögonen har jag heller aldrig, i några sammanhang, stött på en kvinna som inte skinit upp, som inte kunnat citera större delen av dialogen utantill, som inte drömt om att någon man bara en enda gång i livet ska räcka en handen och säga att ingen minsann ska placera en i ett hörn. Aldrig.

Jag älskar Dirty dancing. När jag var liten, eller yngre då kanske, hade jag en jätteplansch ovanför sängen med Johnny Castle halvliggande, stödd på sin armbåge och min kärlek har aldrig svalnat även om jag inte på ett rationellt sätt kunnat förklara den.

Men det slår mig. Att jag inte behöver.

Filmer kan ha olika kvaliteter och jag är inte den som inte skulle kunna erkänna att en annan film jag älskar är Notting Hill, liksom Gudfadern, Att återvända, Annie Hall, Sunset Boulevard, Life of Brian och Festen. Men där Notting Hill är en ren feel good film (och lite komedi) har Dirty dancing något mer - och inte bara nostalgiska flickdrömmar eller den goda smaken att trycka in både Shirelles Will you still love me tomorrow, Otis Reddings These arms of mine, Ronettes Be my baby och Solomon Burkes Cry to me i soundtracket (det är för övrigt ungefär vid denna punkt i resonemanget som män vanligtvis börjar fnysa). Många - de flesta - filmer som verkligen fångar och trollbinder och stannar kvar länge, kanske resten av livet, har någon typ av budskap, ett lager extra. Men inte alla. Gudfadern, som jag håller som min favorit alla kategorier, är ett under av vacker film, stämning, fantastisk dialog och genialiskt skådespeleri. Men budskap? Nja. Mandomsprovet behandlar på många sätt precis samma ämne som Dirty dancing och hyllas som ett mästerverk.

Varför?

Häromdagen diskuterade jag med en arbetskamrat om en incident då hon i efterhand förstod hur hennes sambo utan att någonsin erkänna det fastnat i sin könsroll. De skulle sätta upp en gardinstång och min arbetskamrat framförde åsikter hur detta skulle göras. Diskussionen blev lång och till slut blev hennes sambo irriterad och kände det som om hon inte trodde att han skulle klara av det, som att hon idiotförklarade honom. Det var aldrig hennes mening och hon hade inte tänkt på det som en "män borrar, kvinnor syr"-diskussion - och inte han heller. Men det var förmodligen, på ett högst omedvetet plan, så det förhöll sig.

Min älskade make borrar inte bättre och definitivt inte oftare än jag. Han kan inte snickra, han kan ingenting om bilar (han gillar inte bilar), ingenting om fogar, spackel eller pluggar och han verkar tack och lov inte ha några som helst problem med det, lika lite som jag lider av att inte kunna sy och sticka. Vi gillar nästan precis samma filmer och tv-program. Men Dirty dancing, nej det går bara inte.

Alltså, jag vet inte alls vart jag vill komma med det här resonemanget mer än att jag finner det intressant och lite för mycket av ett heltäckande mönster för att bara låta det bero.

Svaret får hursomhelst vara som det är, jag är trött på att behöva försvara Dirty dancings kvaliteter som om omgivningens bild av ens goda smak plötsligt rämnat och blivit tillintetgjord.

You were right Johnny, you can't win no matter what you do!

Bottenrekord i Korpen

Det var kanske lite uppgivet från början. Bara en avbytare hade vi lyckats skrapa ihop och vi saknade flera nyckelspelare och dessutom vår målvakt. "En avbytare?" säger ni, anar jag, "men då ska hon ju inte klaga, det är inte varje dag F25 har avbytare på sina matcher".
Nä. Förvisso. Men möter man det enda laget som med eget spel, teknisk skicklighet och, låt oss erkänna, bättre fysisk status, kan utmana oss på riktigt (eh, lite skryt och så men alltså, det är sant) så räcker det inte.
Vi behöver inte prata siffror ty det smärtar för mycket, men det stod 1-2 i halvtid och vi höll jämna steg så länge vi orkade. I andra halvlek var stegen varken jämna eller speciellt lätta.
Två förluster i rad nu, det är rekord för F25.
Jättekul.
Men solen sken, har jag hört.

Tjuv

Idag när jag skulle ta ut pengar låg det en femhundralapp i automaten. Jag såg inte den som var där innan mig och jag väntade fem minuter för att se om någon upptäckt sitt misstag och kom tillbaka. Sedan tog jag sedeln och gick.
Jag vet inte, men nu känner jag mig lite som en tjuv.

Tillbaka på IP

Jag hade kanske glömt, det var ett tag sedan. Den två minuter långa vägen från lägenheten till Malmö IP går jag en gång i veckan, men jag brukar ha benskydd under byxorna och vattenflaska i väskan - i jeans och solglasögon har jag inte vandrat på ett par år. Så det är kanske inte konstigt att jag hunnit glömma.

LdB FC Malmö, som jag en gång för alla bestämt mig för att helhjärtat stödja (och därför inte utnyttjade varken min guldklubbsentré eller den gratisbiljett som erbjöds mig utanför utan snällt betalade inträde), mot Umeå, på IP, i toppmatch. Det var en vacker match. En välspelad match. Det var så länge sedan jag såg klubblagsfotboll i livs levande livet att jag glömt hur underhållande och drivet spelet faktiskt är.

Jag hade dessutom förträngt hur trevliga människor som kommer på de här matcherna. Hur alla hälsar och skrattar och pratar, hur ingen hatar, ingen slåss, ingen ses i parken och trots att bortalaget, värsta konkurrenten, fullständigt orättvist vunnit med 1-2 är det ingen som skriker könsord eller berättar om vilka aktiviteter de ska företa sig till Fotbollskväll.

Frida Nordin var lysande i första halvlek men försvann helt i andra (hon såg faktiskt trött ut redan efter en halvtimme men jag antar att denna iakttagelse var en synvilla), Therese Sjögran var lugn och teknisk och bitvis briljant men försvann alltför ofta för att vara en av lagets viktigaste spelare. Utan tvekan bäst i LdB var Nilla Fischer. Överallt och hela tiden, hon vann mittfältet, hon låg bakom offensiven, höll i bollen när ingen annan vågade, spelade kort och ut på kant när alla andra envisades med långa bollar i mitten. Jag har inte sett en så dominant spelare i MFF (eller LdB då) sedan Anna Wällersten (för er som inte förstår referensen - damernas Jonas Thern).

Umeå, däremot, var inte så bra som jag trodde och det var det enda som lättade mitt sinne när jag sedan vandrade de två, som det verkade ganska långa, minuterna tillbaka till lägenheten igen. Blir Marta skadad eller ur form har de inte mycket framåt (men varför, VARFÖR, fick hon gång efter annan komma rättvänd?) och försvaret såg lite virrigt ut. LdB var faktiskt klart bättre sett till hela laget och hela planen - den här serien är inte avgjord än (vilket, eftersom vi pratar om damallsvenskan, är ett otroligt gott betyg och just jämnheten i serien kan vara det som till slut vinner lite publik till arenorna).

2.610 åskådare var på Malmö IP för att se matchen mot Umeå. Målsättningen måste vara att behålla åtminstone en tredjedel av dem varje omgång.

Så bra har damfotbollen utan tvekan blivit (minst sagt).

Hemma

Tillbaka ja. Hemma. I Malmö, på jobbet, hos katterna, vid tv:n. Ingenting får mig att bli så deppig som hemresor. Själva resan, alltså - eller resdagen snarare. All tid på flygplatser med hutlöst dyra mackor torra som snus, allt kånkande på för tunga väskor, oron för att något är glömt; passet, plånboken, boardingkortet, telefonen, nycklarna - allt är med, allt är med. Förseningar. Missade tåg. Stängda och låsta centralstationer efter klockan tolv i det som folk påstår kanske är en storstad.
I Barcelona sken solen. Ibland kanske det stänkte lite lite regn också, men i huvudsak sken solen. Vi köpte t-shirts. Drack cava och åt musslor. Gosade med Nora. Satt vid stranden med en flaska rosévin i kylarhink bredvid. Gick, gick och gick.
Det luktar avgas i Barcelona och ibland luktar det sopor. Men man vänjer sig snabbt eller också är jag bara överkänslig vid första sniffningen. För det luktar hav också, om man är nära. Och salami, skinka, sardiner, oliver.
Det är svårt att inte älska Barcelona.
Det är svårt att inte älska Nora.
Det är däremot inte så svårt att förstå hur tråkigt det är att åka hem, när man nu ser på saken i efterhand.

Off

Dags att gå och lägga sig. Imorgon: Barcelona.
I övermorgon: El Xampanyet!

Ett boktest jag gärna tror på...

You're Loosely Based!

by Storey Clayton

While most people haven't heard of you, you're a really good and
interesting person. Rather clever and witty, you crack a lot of jokes about the world
around you. You do have a serious side, however, where your interest covers the homeless
and the inequalities of society. You're good at bringing people together, but they keep
asking you what your name means.


Take the Book Quiz
at the Blue Pyramid.

Inte bara på landet

Mitt i all Tjörnarpsyra är det förstås lätt att glömma att det växer också på balkongen. Pelargoniorna har klarat vinteridet och börjar vakna, jordgubbsplantorna jag snodde från Tjörnarp har börjat blomma, fröna är uppdragna och omplanterade och nu finns persilja, plocksallat och rucola därute. Dessutom meddelar mamma att tomatplantorna är klara att levereras så fort vi kommer hem från Barcelona. Det här är en fantastisk årstid.

Självklar kärlek

I Tjörnarp växer nu potatis, morötter, rädisor, rödbetor, sallad, persilja, gräslök, tomater, rabarber, smultron, röda vinbär, svarta vinbär, röda krusbär, gula krusbär, hallon, jordgubbar, blåbär, plommon och körsbär.
Vem skulle inte älska ett sådant ställe?

Snart redo för sommarsäsongen

Tjörnarp igen igår. Satte tre rader potatis till och började rensa i jordgubbslandet, vilket visade sig vara ett klart större projekt än man kunde ana. Vildskott överallt, nässlor, maskrosor och annat ogräs längs hela linjen och jag brände mig genom handskarna men drog upp det mesta och satte två nya rader bakom de nysatta bärbuskarna. Retar mig på att jag inte blev helt klar.
Men alltså.
Pappa hade med sig bilder på Tjörnarp från ifjol och man kunde följa hela säsongen - från vinterlandskap i januari, över tidig vår utan grönska, genom sommar när allt frodas till hösten när det dör ut, när det skördas och det är som att gå in i en saga, ett Astrid Lindgren-land. En förskönad resa genom en svunnen tid men här och nu. Så vackert. Så vårt.

Ogräset växer och frodas

Wiehe skämde ut Silvia
var Kvällspostens löp idag.

Inför danska kungaparet, kronprins Frederik, vår egen kronprinsessa Victoria och det svenska kungaparet (man kan alltså ärligt talat undra varför just drottning Silvia skulle vara utskämd mer än andra) höll en inbjuden Mikael Wiehe ett tal som handlade om hans stolthet över Öresundsregionen och hans förhoppning att den stoltheten och känslan av att höra hemma inte bara ska vara reserverad de som har sekelgamla rötter i området utan vara för alla. Han uttryckte sin oro för det som händer i Danmark och är på väg att hända i Sverige.

Jag tycker inte bara det är hans rättighet att säga vad han vill i sitt tal. Jag tycker det är hans förbannade skyldighet att säga precis vad han sade.

Kungen själv har i kommentarer efteråt sagt att "Det var personligt och engagerat. Händelsen har i Sverige blivit till en storm i ett vattenglas."

Men Kvällsposten har uppenbarligen fokus på andra saker (den konspiratoriske skulle här kunna antyda att de också har andra värderingar, men så långt ska vi nog inte gå - valet av löp var såklart mycket mer kommersiellt grundat än ett uttryck för medarbetarnas åsikter).

Läs hela talet här.

Onödig förlust i Korpen

F25 åkte på sin första förlust idag. Den sved. Riktigt ordentligt, alltså. Det har gått flera timmar nu och jag retar mig fortfarande för det var en match vi dominerade och förde, vi hade ett klockrent ribbskott på volley bara någon minut innan slutsignalen och så på ren tur lyckades de ändå göra 3-2 med bara sekunder kvar. Vi var bara fem man på plan, två färre än de (som dessutom hade avbytare - lyx!) och hade vi bara varit en till hade vi utan tvekan vunnit, vi är inte så himla bra tränade och hade ingen riktig målvakt och det är väl klart att det är starkt att dominera en match trots att man inte ens har fullt lag - men alltså dessa förluster tar hårdare än de flesta. Förlora för att folk inte kan komma. Förlora mot sämre spelare.
Nej.
Sådant gör mig förbannad.

Lättnad

Om exakt sex dagar har jag sovit ut, gullat med Nora och sitter på en uteservering med en cafe con leche i handen, solglasögon på näsan och endast ett linne på min överkropp, luften luktar vespor och varm stad, kaffet är krämigt och Barcelona långt borta från system som inte fungerar, överbelastning och ömmande axlar.
På tisdag åker vi.

Se upp i spåren

Min arbetsplats har fått motionsnippran. En tävling har inletts som går ut på att man i lag om fyra ska förbättra sin kondition under ett halvår och tydligen är så många som 25 lag - 100 anställda - anmälda och testade.
Själv deltar jag självklart inte, det här med tävlingar har aldrig legat för mig.
Men jag skulle förstås behöva förbättra min kondition, det är helt klart. Rätt radikalt också. Jag har krampkänning i vaden nästan varje korpmatch och tycker mig ana en viss andfåddhet under den snabba promenaden till bussen varje morgon - det är ju inte klokt. Inte heller kan jag längre ha en skjorta jag med förtjusning bar så sent som i New York utan att luckorna som bildas mellan knapparna blottar både vitt skinn och... ja, fettvalkar. Så nu har jag, i sann Malmström-anda (dessa egenskaper försvinner inte bara för att man råkar byta namn), börjat förbereda mig för konditionsträning.
Jag har alltså beställt en bok.
Kom igång med löpning heter den, kommer i slutet av maj.
Sådana här projekt kräver planering och tajming, tycker vi Malmströmare - det går inte att kasta sig ut i vad som helst.
Men om en månad flyger jag som en raket runt Pildammarna.

Ah, dessa säljande rubriker

Det är lite kul med kvällstidningar. I dagens Aftonbladet säger MFF:s sjukgymnast Rickard Dahan apropå Juniors skada:
– Det kan handla om en större bristning, mindre bristning eller ingen alls.

Vad rubriken i tidningen blev?

Junior riskerar att bli borta längre:
”Kan handla om en större bristning”

Regn

Hamnade mitt i ett skyfall på väg till bussen i morse och blev lite sur, men kom plötsligt fram till att jag blev sur för att jag förväntas bli sur och klaga på vädret för egentligen har jag ingenting emot regn, tvärtom. Förvisso sitter jag helst under ett tak när det faller, men när dropparna rinner genom håret och slår mot jackslaget - det finns något väldigt rogivande i det.
Förvisso är vårregn kanske inte en av mina absoluta favoriter. De är i stället:
1. Åskskurar mitt i sommaren, helst om kvällen när man kan sitta i ett uterum eller under ett tak men ändå utomhus liksom och regnet ska slå så att man knappt hör vad man säger och åskan ska mullra som ett guldjubel på Malmö Stadion.
2. Höstregn. Kanske konstigt att tänka på såhär innan sommaren ens börjat värma men jag älskar ju hösten och jag älskar melankolin, älskar lugnet, den höga luften, det rena - och ingenting sammanfattar allt det där så bra som ett höstregn.
3. Lätt strilande sommarregn som faller rakt ner utan att vinden slår och man kan sitta på balkongen för det är varmt i luften och balkongen ovanför räcker som skydd så att man inte blir blöt.

Det räknas väl som husmanskost, gör det inte?

Har man ätit potatis- och purjolökssoppa till middag är det ju naturligt att bli sugen på plättar och jag skulle visserligen inte äta sådant mer men det kan väl ändå inte gälla hemmalagat? Plättar måste absolut vara mer okej än säg... chips eller lösgodis. Inte ens sylten var köpt för tusan - farmors hemkokta på jordgubbar och hallon från Tjörnarp.
Dessutom är jag rätt grym på plättar.
Mat med sådana anor ska man heller inte glömma bort.

Åh

Precis när jag summerat helgen kom jag på att vi har ostrester från konserten i onsdags hemma; en svensk grönmögel med mycket styrka och mycket jord, en spansk, fantastiskt krämig också grönmögelost och dessutom Möllans Osts egen vitlökskreation. Min älskade make, som var ansvarig för inköpet och som kanske inte fått nog med beröm så han får det nu - kommer inte riktigt ihåg vad ostarna hette men har ett hum. Bara så att ni vet.

En perfekt helg

Det märks att det är vår. Det märks att vi står på randen till sommar. Humöret, lugnet, energin - det mesta är på topp nu. I går firade vi att Elin fyllt 1 år och den lilla sötnosen fick stå i centrum en hel dag, något hon likt sin mamma njöt alldeles extra av. Först kaffe och jordgubbstårta på en eftermiddagssolig gård, på kvällen ljuvlig grillad fläskfilé med fetaostsås, färskpotatis och sallad - Lina och Adrian hade fixat maten och man kan undra varför jag fått så gott rykte i vårt gäng vad det gäller matlagning när det finns så många andra som gör det minst lika bra. Superbt. Jag har speciellt lätt att älska människor som tycker om god mat mer än det mesta annat och lägger man så till humor, värme och en speciell ganska rolig brist på självdistans är det inte konstigt att mina bästa vänner för tio år sedan har förblivit just det. Bästa vänner. Bästa bästa vänner.
Det finns en del att göra i Tjörnarp nu när våren sakta övergår i sommar. Jag och pappa åkte upp i dag för att fixa det sista men det finns egentligen inget sista att göra i Tjörnarp för äger man ett paradis så gör man och då är arbetet aldrig riktigt slut. I dag satte jag potatis, morötter, rödbetor, huvudsallad och rädisor, pappa planterade nyinköpta buskar amerikanska blåbär, röda krusbär, svarta vinbär, gula krusbär och röda vinbär och det vi kallar Östra Parken (där vi också har hallon och jordgubbar) är på väg att bli en bärpark. Planen är att ordna till en liten sittplats precis bredvid pumpen och kohagen, där man kan sitta och titta ut över härligheten.
En dag som denna, när allt börjar bli grönt och solen skiner, humlorna har vaknat, kalvarna är nyanlända i hagen och allt bara doftar - då är Tjörnarp kanske den vackraste platsen på jorden.
Och så har lilla Eira fått ett plommonträd planterat till sig också.
Bara en sådan sak.

Till nästa gång

Just det, jag fick ju välja bok också. För första gången sedan träff nummer två frångick vi vanan att ta en kvinnlig författare; nu blir det Ian McEwan och Kärlekens raseri.

Sommar'n som aldrig säger nej

Ta fyra tjejer som jobbat tillsammans lite då och då men framför allt över en sommar för några år sedan, låt dem under en lunch just den sommaren börja prata om Katarina Wennstams Flickan och skulden, tänk att den diskussionen blir så bra och så givande att det bestäms att alla fyra ska läsa uppföljaren En riktig våldtäktsman bara för att det inte finns många bättre stunder i livet än riktigt bra och riktigt givande diskussioner, säg att de fyra tjejerna så träffas i en lägenhet vid Möllan och dricker hemmgjord glögg och äter pepparkakor med grönmögelost och att diskussionen fortsätter och blir precis så bra som de hoppats, att de sedan sprids för vinden och inte jobbar tillsammans längre, att de aldrig umgåtts utanför arbetet, att de inte för allt i världen vill släppa kontakten med varandra och att de därför bestämmer att nästa bok blir Gerd Brantenbergs Egalias döttrar och att de ska träffas i Lomma. Så ser ni en bokcirkel födas. Vår bokcirkel. Åh, vad jag älskar den.

Igår hade vi vår elfte träff, hemma hos mig. Det var Lisa som valt bok; Alicia Erians Kärlekens brutala språk. Vi följer numera tydliga mönster i vår uppfattning om böckerna som läses. Fanny och Lisa tycker nästan alltid ungefär lika, precis som jag och Sara. Kärlekens brutala språk var en Fanny & Lisa-bok, de delade båda ut 5-. Sara gav den en slät 3:a, själv fyllde jag på med ett plus. Många småler när man pratar om sin bokcirkel, som om alltsammans bara är en ursäkt för att äta god mat och snacka skit. Men det är bara halvsant. Vi pratar om böckerna vi läser, alla måste motivera sina betyg och inte sällan leder den diskussionen in i större. Det är själva charmen, essensen, med hela bokcirkeln - att vi alla har en fallenhet för att sönderanalysera både omvärlden och oss själva och dessutom en förmåga att låta oss uppslukas, låta oss falla, dras med, ta in och lämna ut.

Men okej, maten är ganska viktig också. Vi gillar mat i vår bokcirkel. Vi är livsnjutare. Jag är ganska nöjd med resultatet av mina timmar i köket igår. Först blev det vin och crostini med hemmagjorda röror; olivtapenade, röd pesto och guacamole. Denna uppbyggnadsfas av kvällen brukar handla om vad som hänt sedan sist, hur det går på jobbet och hur det var i New York eller i Malaysia. Igår tvingade jag alla att titta på vår bröllopsvideo (men inte hela, så mycket plågade jag dem inte - vi såg inmarschen i kyrkan, all musik och pappas tal).
Så förrätt. Mörkt bröd rostat i stekpannan och ingnidet i vitlök, skållade och kärnhusfria tomater ihopblandade med citronsaft och färsk dragon, med en stor klick getostkräm på toppen. Till detta ett vitt vin, getost avnjutes bäst med just vitt vin. I detta skede pratar vi om boken. Varmrätt sedan; räkfajitas med paprika, svamp, chili, vitlök, färsk koriander, schalottenlök och stark sås med mycket vitlök och ännu mer lime, ätes såklart i kombination med en svalkande Corona. Diskussionerna har nu svävat ut i allt möjligt. Dessert: Nigellas underbara chokladtårta med några stänk rom i och till detta självklart kaffe (jag måste köpa den där espressobryggaren snart!).

Mina träffar brukar sluta med att jag tvingar alla att lyssna på mina favoritlåtar. De måste verkligen vara trötta på mig, men jag kan inte låta bli. Igår spelade jag Lucinda Williams Come on (den gick i och för sig verkligen hem, alla som hör den låten älskar den och att Lucinda Williams inte är större än hon är hos gemene man är lika orättvist som förvånande), jag körde Jeff Buckleys Hallelujah, Edith Piaffs Non, je ne regrette rien, Nina Simones Why? (the king of love is dead), Otis Reddings I've been loving you too long, Gram Parsons Hickory wind, vi började prata om begravningar och Sara ville höra Elvis Always on my mind, Fanny önskade Keith Jarrets My song, jag spelade Mikael Wiehes Ska nya röster sjunga och väl på Wiehe gick det inte att undgå Nadja, Sara hade inte hört Richards Regn över Möllan så det blev den också och plötsligt var klockan fyra på morgonen, det började bli ljust ute och vinet var nästan slut.

Det är något magiskt med vår bokcirkel. Något med personkemin och kanske det faktum att vi inte träffas så ofta som gör att jag mår så bra efter våra träffar. På Fannys takterrass pratar vi av någon anledning länge om politik, det är diskussioner som ger mig så många perspektiv och tankar, på ett sätt jag inte längre trodde var möjligt, att jag alltid lämnar träffen full av energi. Andra gånger blir det mycket relationer; vänskap, familj, förhållanden. Vi pratar om uppväxt, om könsroller, om varför man reagerar som man gör och det finns inga skydd, vi är alla smågalna och tycker alla om att analysera de minsta skeenden i livet.

Det här blev en rapport om mat, musik och lite böcker - men mest av allt är det egentligen en kärleksförklaring till tre personer som utan att tillhöra min närmaste vänkrets har en så given plats i mitt hjärta.

Allt tack vare en sommar, Sydsvenskan och Katarina Wennstam.

Terapi

Öh, vissa dagar kör det bara ihop sig. Alla mina kunder klyddar den här veckan så jag fick jobba till åtta - men nu har jag handlat en massa godsaker och tänker sätta igång med förberedelser inför bokcirkeln imorgon, som hålles hemma på Carl Gustafs väg. Matlagning är det bästa sättet att slappna av på.

Ebba och Mikael

Betyg: 4
Låt oss säga att det var bäddat för succé. Victoriateatern, ostbricka, Dylan, Wiehe... Och hon älskade dem alla.
Så långt som till succé vill jag nu inte riktigt gå. Därtill var första set för ojämnt, för ogenomarbetat och för otajt. Enstaka höjdpunkter fanns, jag tyckte mycket om Ebba Forsbergs Adjö Angelina (Farewell, Angelina) redan när hon gjorde den på Wiehes 60-årskalas i höstas och Jag har bara tänkt på dig (Mama you've been on my mind) med Wiehe i avskalad version, han och akustisk gitarr, är sådant som aldrig undgår att trollbinda mig. Resten var... sådär. Stabilt. Men inte mycket mer.
Problemen genom hela spelningen var egentligen tre; det var för få stämmor framför allt på Forsbergs låtar, bandet lyfte aldrig och pianisten svängde inte mer än ett köksbord. Jag vet inte hur eller vem som handplockade medlemmarna, men det gjordes i alla fall utan fingertoppskänsla. Det kändes aldrig som att bandet verkligen tyckte om att spela, det brände aldrig till, vågades aldrig, nådde aldrig ut. Med bättre band och fler repetitioner (har det verkligen inte funnits tid att sätta stämmor?) kunde det här blivit lysande rakt igenom.
Nu var ändå andra akten riktigt riktigt bra. Ett pärlband av bra låtval och snygga arrangemang med början i Där anar jag din hand (Every grain of sand), som Wiehe och Forsberg växelsjöng, Minst en morgon försent (One too many mornings) som Forsberg gjorde vid flygeln och Blinde Will McTell (Blind Willie McTell) med Wiehe, det var också bandets klart bästa insats. Dessutom avslutades akten (of course) med Wiehes kanske bästa översättning; Sakta lägger båten ut från land (It's all over now, baby blue) där vi fick - häpp - stämsång!
På det hela taget alltså en fyra (tre i första akten, stark fyra i andra).
Med maten hade det banne mig varit en klockren femma, men det lär jag återkomma till.

You'll never walk alone

Chelsea ute. Liverpool vidare.
När man står på den segrande sidan är förlängningar och straffavgöranden verkligen en krydda i tillvaron.

Ost och Wiehe ikväll

Missade Madeleine Peyroux på KB men läser att det inte var särskilt bra och börjar nu undra om det inte kan vara så att jag har tur med konserterna i år. Det har i alla fall onekligen börjat mycket lovande.
I kväll blir det Wiehe & Forsberg sjunger Dylan och jag tror att det kommer att bli helt lysande, de spelar både Spanska stövlar, Sakta lägger båten ut från land, Blinde Will McTell, Farväl Angelina, Jag ska bli fri och Där anar jag din hand - vilket i princip sammanfattar mina favoriter i sammanhanget. Ebba Forsberg kan vara precis det komplement som passar Wiehe som bäst.
Till detta, of course, ost och chark från Möllans Ost och en flaska portvin.
Det kan bara inte misslyckas.