Ebba och Mikael

Betyg: 4
Låt oss säga att det var bäddat för succé. Victoriateatern, ostbricka, Dylan, Wiehe... Och hon älskade dem alla.
Så långt som till succé vill jag nu inte riktigt gå. Därtill var första set för ojämnt, för ogenomarbetat och för otajt. Enstaka höjdpunkter fanns, jag tyckte mycket om Ebba Forsbergs Adjö Angelina (Farewell, Angelina) redan när hon gjorde den på Wiehes 60-årskalas i höstas och Jag har bara tänkt på dig (Mama you've been on my mind) med Wiehe i avskalad version, han och akustisk gitarr, är sådant som aldrig undgår att trollbinda mig. Resten var... sådär. Stabilt. Men inte mycket mer.
Problemen genom hela spelningen var egentligen tre; det var för få stämmor framför allt på Forsbergs låtar, bandet lyfte aldrig och pianisten svängde inte mer än ett köksbord. Jag vet inte hur eller vem som handplockade medlemmarna, men det gjordes i alla fall utan fingertoppskänsla. Det kändes aldrig som att bandet verkligen tyckte om att spela, det brände aldrig till, vågades aldrig, nådde aldrig ut. Med bättre band och fler repetitioner (har det verkligen inte funnits tid att sätta stämmor?) kunde det här blivit lysande rakt igenom.
Nu var ändå andra akten riktigt riktigt bra. Ett pärlband av bra låtval och snygga arrangemang med början i Där anar jag din hand (Every grain of sand), som Wiehe och Forsberg växelsjöng, Minst en morgon försent (One too many mornings) som Forsberg gjorde vid flygeln och Blinde Will McTell (Blind Willie McTell) med Wiehe, det var också bandets klart bästa insats. Dessutom avslutades akten (of course) med Wiehes kanske bästa översättning; Sakta lägger båten ut från land (It's all over now, baby blue) där vi fick - häpp - stämsång!
På det hela taget alltså en fyra (tre i första akten, stark fyra i andra).
Med maten hade det banne mig varit en klockren femma, men det lär jag återkomma till.