Hemma

Tillbaka ja. Hemma. I Malmö, på jobbet, hos katterna, vid tv:n. Ingenting får mig att bli så deppig som hemresor. Själva resan, alltså - eller resdagen snarare. All tid på flygplatser med hutlöst dyra mackor torra som snus, allt kånkande på för tunga väskor, oron för att något är glömt; passet, plånboken, boardingkortet, telefonen, nycklarna - allt är med, allt är med. Förseningar. Missade tåg. Stängda och låsta centralstationer efter klockan tolv i det som folk påstår kanske är en storstad.
I Barcelona sken solen. Ibland kanske det stänkte lite lite regn också, men i huvudsak sken solen. Vi köpte t-shirts. Drack cava och åt musslor. Gosade med Nora. Satt vid stranden med en flaska rosévin i kylarhink bredvid. Gick, gick och gick.
Det luktar avgas i Barcelona och ibland luktar det sopor. Men man vänjer sig snabbt eller också är jag bara överkänslig vid första sniffningen. För det luktar hav också, om man är nära. Och salami, skinka, sardiner, oliver.
Det är svårt att inte älska Barcelona.
Det är svårt att inte älska Nora.
Det är däremot inte så svårt att förstå hur tråkigt det är att åka hem, när man nu ser på saken i efterhand.