Sommar'n som aldrig säger nej

Ta fyra tjejer som jobbat tillsammans lite då och då men framför allt över en sommar för några år sedan, låt dem under en lunch just den sommaren börja prata om Katarina Wennstams Flickan och skulden, tänk att den diskussionen blir så bra och så givande att det bestäms att alla fyra ska läsa uppföljaren En riktig våldtäktsman bara för att det inte finns många bättre stunder i livet än riktigt bra och riktigt givande diskussioner, säg att de fyra tjejerna så träffas i en lägenhet vid Möllan och dricker hemmgjord glögg och äter pepparkakor med grönmögelost och att diskussionen fortsätter och blir precis så bra som de hoppats, att de sedan sprids för vinden och inte jobbar tillsammans längre, att de aldrig umgåtts utanför arbetet, att de inte för allt i världen vill släppa kontakten med varandra och att de därför bestämmer att nästa bok blir Gerd Brantenbergs Egalias döttrar och att de ska träffas i Lomma. Så ser ni en bokcirkel födas. Vår bokcirkel. Åh, vad jag älskar den.

Igår hade vi vår elfte träff, hemma hos mig. Det var Lisa som valt bok; Alicia Erians Kärlekens brutala språk. Vi följer numera tydliga mönster i vår uppfattning om böckerna som läses. Fanny och Lisa tycker nästan alltid ungefär lika, precis som jag och Sara. Kärlekens brutala språk var en Fanny & Lisa-bok, de delade båda ut 5-. Sara gav den en slät 3:a, själv fyllde jag på med ett plus. Många småler när man pratar om sin bokcirkel, som om alltsammans bara är en ursäkt för att äta god mat och snacka skit. Men det är bara halvsant. Vi pratar om böckerna vi läser, alla måste motivera sina betyg och inte sällan leder den diskussionen in i större. Det är själva charmen, essensen, med hela bokcirkeln - att vi alla har en fallenhet för att sönderanalysera både omvärlden och oss själva och dessutom en förmåga att låta oss uppslukas, låta oss falla, dras med, ta in och lämna ut.

Men okej, maten är ganska viktig också. Vi gillar mat i vår bokcirkel. Vi är livsnjutare. Jag är ganska nöjd med resultatet av mina timmar i köket igår. Först blev det vin och crostini med hemmagjorda röror; olivtapenade, röd pesto och guacamole. Denna uppbyggnadsfas av kvällen brukar handla om vad som hänt sedan sist, hur det går på jobbet och hur det var i New York eller i Malaysia. Igår tvingade jag alla att titta på vår bröllopsvideo (men inte hela, så mycket plågade jag dem inte - vi såg inmarschen i kyrkan, all musik och pappas tal).
Så förrätt. Mörkt bröd rostat i stekpannan och ingnidet i vitlök, skållade och kärnhusfria tomater ihopblandade med citronsaft och färsk dragon, med en stor klick getostkräm på toppen. Till detta ett vitt vin, getost avnjutes bäst med just vitt vin. I detta skede pratar vi om boken. Varmrätt sedan; räkfajitas med paprika, svamp, chili, vitlök, färsk koriander, schalottenlök och stark sås med mycket vitlök och ännu mer lime, ätes såklart i kombination med en svalkande Corona. Diskussionerna har nu svävat ut i allt möjligt. Dessert: Nigellas underbara chokladtårta med några stänk rom i och till detta självklart kaffe (jag måste köpa den där espressobryggaren snart!).

Mina träffar brukar sluta med att jag tvingar alla att lyssna på mina favoritlåtar. De måste verkligen vara trötta på mig, men jag kan inte låta bli. Igår spelade jag Lucinda Williams Come on (den gick i och för sig verkligen hem, alla som hör den låten älskar den och att Lucinda Williams inte är större än hon är hos gemene man är lika orättvist som förvånande), jag körde Jeff Buckleys Hallelujah, Edith Piaffs Non, je ne regrette rien, Nina Simones Why? (the king of love is dead), Otis Reddings I've been loving you too long, Gram Parsons Hickory wind, vi började prata om begravningar och Sara ville höra Elvis Always on my mind, Fanny önskade Keith Jarrets My song, jag spelade Mikael Wiehes Ska nya röster sjunga och väl på Wiehe gick det inte att undgå Nadja, Sara hade inte hört Richards Regn över Möllan så det blev den också och plötsligt var klockan fyra på morgonen, det började bli ljust ute och vinet var nästan slut.

Det är något magiskt med vår bokcirkel. Något med personkemin och kanske det faktum att vi inte träffas så ofta som gör att jag mår så bra efter våra träffar. På Fannys takterrass pratar vi av någon anledning länge om politik, det är diskussioner som ger mig så många perspektiv och tankar, på ett sätt jag inte längre trodde var möjligt, att jag alltid lämnar träffen full av energi. Andra gånger blir det mycket relationer; vänskap, familj, förhållanden. Vi pratar om uppväxt, om könsroller, om varför man reagerar som man gör och det finns inga skydd, vi är alla smågalna och tycker alla om att analysera de minsta skeenden i livet.

Det här blev en rapport om mat, musik och lite böcker - men mest av allt är det egentligen en kärleksförklaring till tre personer som utan att tillhöra min närmaste vänkrets har en så given plats i mitt hjärta.

Allt tack vare en sommar, Sydsvenskan och Katarina Wennstam.