Trygg eller rädd?

Jag vet inte vad som är trygghet och vad som är feghet, vad som är rotlöshet och vad som är utveckling. Det verkar som om det finns en allmänt accepterad syn på yrke, karriär och i övriga livet att den som inte nödvändigtvis vill framåt inte heller är lycklig.
Jag tycker det är en konstig inställning.
I en värld där alla tvunget ska övervinna sina rädslor känns det som om de bara blir fler och störst av dem alla är rädslan att lämnas i bakvattnet.
För några veckor sedan öppnades en möjlighet för mig att byta roll på min arbetsplats. Det skulle inneburit lite mer utmanande uppgifter och lite högre lön. Jag var lockad. Jag var väldigt lockad. Men jag bestämde mig till slut för att stanna där jag var.
Anledningen var ganska enkel - jag kände helt enkelt inget behov av att flytta på mig. Jag trivs med mitt jobb, jag tycker mycket om mina arbetskamrater och jag kan alltid ha en parmesanost i kylen. Jag lär mig inte något nytt varje dag, men har å andra sidan aldrig haft någon större önskan att på något sätt göra en karriär inom det jag jobbar med just nu. Inte för att det finns någon annan bana där jag skulle kunna tänka mig att åsidosätta annat i livet för att komma uppåt, jag är helt enkelt för intresserad av min fritid för att uppbåda någon energi för det.
Det verkar som om det är ett märkligt sätt att se det.
Jag är rädd för ganska mycket. Jag är rädd för att dö. Jag är rädd för att jag inte kan få barn, för att de jag älskar ska bli sjuka, jag är rädd för spindlar och getingar, att tala inför folk och att inte veta bäst.
Övervinn dem, säger man. Är du rädd för spindlar - ta dem i handen. Tala bara tillräckligt många gånger inför folk och din rädsla försvinner.
Men.
Är det inte enklare att bara låta bli spindlar och se till att man inte behöver hålla tal?
Varför ska jag övervinna fobier när jag bara kan undvika orsaken till dem?
När jag var yngre var jag en rätt lovande fotbollsspelare. Jag skulle själv bedöma det som att jag hade kunnat bli riktigt bra - om jag bara varit beredd att lägga ner den energi och möda som bara den som riktigt hett eftersträvar något kan göra. Min talang tog mig till enstaka matcher i allsvenskan, sedan satte bristen på vilja stopp. Det är ingenting jag ångrar, ingenting jag klandrar mig själv för - sådan är jag och det är inte mycket jag kan göra åt det. Folk frågar mig varför jag inte försöker göra något av mitt skrivande och det enda svar jag kan ge är att jag bara inte har något behov av det.
Rädsla? Kanske. Men mer bekvämlighet.
Jag tycker att det är tragiskt att vi lever i en värld där ingen får lov att vara nöjd. Där ingen får lov att vara rädd. Trygghet och rädsla är två sidor av samma mynt och valutan heter mänsklighet - en egenskap vi verkar sky mer än något annat.
Jag vill vara en ärlig människa, jag vill vara en god människa. Inte fuska, inte sko mig utan hjälpa, kämpa för de värderingar jag tycker är rätt. Jag vill gråta, skratta och låta mig beröras, förföras. Allt annat förefaller mig oviktigt och blekt.
Karriär, framgång - det finns inget fel i det, har man behovet så har man. Men jag har det inte.
För kanske första gången i mitt liv känner jag mig helt tillfreds med den insikten.