I cd-spelaren

Det är konstigt, men vissa lördagar kräver Rickie Lee Jones.

Elin

Jag satte visserligen mina pengar på Hockey i det vad vars svar vi inte kunde skönja då för många år sedan under en helt vanlig kväll på Ölcaféet.
Och här är hon.
Nunnornas första lilla bäbis.
Elin.
Söt som bara den.

Ursäkta...

...om jag farit med osanning. Djingis Far har alls inte tagit död på 54 möss denna vinter. Bara 53. Men så är säsongen heller inte riktigt slut.

Sommar och paradis

Det är märkligt men en hel del av mina vänner har faktiskt sommarställen. Självklart, i en värld som till större delen består av f.d. studenter som just fått sitt första riktiga arbete och musiker som hankar sig fram i den lilla scenvärld som är Malmö - har ingen köpt sina sommarställen själva. Hå hå hå nej.

Vi snackar primitivt och ärvt. Hockey har, mitt i all barnsudd, fått ta över föräldrarnas kolonistuga. Lina(s föräldrar) har stuga i Nybrostrand, Ulli(s morfar) också. Mange har stuga i Sandhammaren och Micke i Hyllstofta. Och vi, vi har ju Tjörnarp. Eller Ebbarp (som egentligen ligger närmare Häglinge än Tjörnarp men de första åren, på femtiotalet, när min farmor och farfar tog sig upp till sitt sommarparadis så fick de ta tåget till Tjörnarp och sedan gå 5 km därifrån. Jag antar att det är därför vi säger Tjörnarp).

De flesta ställena har inget rinnande vatten, något har ingen el. I Tjörnarp har vi faktiskt både och, numera. Inte illa. Att huset sedan i övrigt hade behövt rustas upp ordentligt är det ingen som varken pratar om eller gör något åt. Vi är nämligen livrädda att minsta lilla förändring drar undan benen på farmor, nu 93 år gammal, och fäller henne förevigt. Vidskepligt värre. Inte så att farmor inte skulle tillåta förändring. Inte heller så att hon i sin respektabla ålder egentligen gör så mycket annat än tänker på hur vackert och välskött allting var när hon fortfarande hade sina fulla krafter kvar. Vilket för övrigt är sant. Nej, mer för att ingen egentligen vågar tänka på Tjörnarp utan farmor. Och att rusta upp huset vore att förbereda för just det.

För egen del har jag till slut kommit till insikt vad det gäller mina egna bostadsdrömmar. Länge sade jag att ett liv utanför 21420 eller möjligtvis 21146 vore fullständigt otänkbart. Möllan och Triangeln var mitt hood. Sedan vandrade jag över alldeles och började se ett vackert hus på landet med pump på innergården och blommor i gamla vattenkannor av plåt. Sedan insåg jag att ingenting, inget hus och ingen miljö - någonsin kommer att kunna mäta sig med Tjörnarp. Jag älskar Ebbarp, jag älskar korna och hagarna och grusvägen och det faktum att det finns grannar nära men inte intill. Jag älskar det röda huset med vita knutar, älskar odlingarna i det som pappa kallar Östra Parken, älskar krusbären, vinbären och hallonen, jag älskar den rena luften, det ogenomträngliga mörkret, den fullständiga tystnaden. Tjörnarp är mitt förflutna. Min barndom. Men det är inte bara därför jag fylls av kärlek och lugn när jag kommer dit. Jag älskar Tjörnarp för att det är mitt, för att ingen i släkten (förutom farmor och till stor del pappa) kan förstå den fullkomliga skönheten jag ser.

Men. Det går inte att bo där på heltid. Det ligger för långt bort. Så - ska man då skaffa något liknande närmare Malmö? Omöjligt. Det finns inga sådana miljöer nära Malmö - det är förbehållet Mellan- och norra Skåne. Så. Det ultimata är såklart att behålla Tjörnarp som sommarställe. Några veckor om sommaren kan vem som helst pendla de extra milen och om vintern blir det ändå besvärligt att bo i Tjörnarp med all snö och is och den isolering det skulle innebära. Men om sommaren...

Det är avgjort. Lägenhet i stan. Hus på landet. Kakan är bakad, uppäten och sparad. Kanske är det så mina vänner också känner. Vi får väl se.

Good night, and good luck.

4.

Den är oerhört snyggt filmad (i svarvitt dessutom), George Clooneys film om CBS-legendaren Edward R Murrow - mest känd för sin granskning av senator McCarthy och hans hänsynslösa kommunistjakt. Det är också precis den delen av Murrows karriär som filmen handlar om. Och det är inte speciellt svårt att dra paralleller till dagens USA. Filmen handlar nämligen inte bara om människor som döms utan bevis, som får sina liv förstörda pga en rädsla som eldas på från myndigheter och media - utan också om media i sig. Om mod att berätta något, att offra något. Och om kunskapen och förmedlandet av den istället för lättköpt underhållning. Filmen börjar och slutar med Edward R Murrows tacktal vid en hyllning 1938 - och varenda ord skulle utan problem kunna appliceras på dagens USA, på dagens Sverige. Därför känns "Good night, and good luck." också oerhört viktig.
Men det är inte bara det. David Strathairn, som spelar huvudrollen, är helt underbar - och vilken röst! Stora delar av filmen visar tv-programmen i sändning och det var inte bara en gång jag nästan misstog bioduken och den bekväma röda stolen för min egen tv-ruta och soffa.
Så varför inte en 5:a då? Tja. Jag gick inte därifrån med ambitionen att förändra världen. Det kräver jag av en sådan film för att nå ända fram.
Men det måste ändå nämnas - ingenting är så snyggt som cigarettrök i svartvit film.

54 möss, inspiration och en läsupplevelse

Imorse kände jag mig lika död som de 54 möss pappa fångat under vintern i diverse fällor uppe i farmors stuga i Tjörnarp. Men det börjar ordna upp sig. Därför har jag bestämt mig för att inom de närmaste dagarna:
- börja läsa antingen Klas Östergrens "Gentlemän" (tack Mia för inspiration) eller Carlos Ruiz Zafóns "Vindens skugga".
- lägga in nya skivor i iPoden (ny tid, ny musik!).
- gå på bio (det var länge sedan).

Andra små konstateranden:
- det är inte utan rädsla man köper biljett till allsvenska matcher. MFF-HBK på onsdag kan efter de två senaste dagarnas semifinaler i Champions league bli en ren skräckupplevelse.
- bokcirkelboken "I skuggan av ett brott" (Helena Henschen), en blandad fakta- och fiktiv historia om de Sydowska morden som skakade Sverige i nästan lika hög grad som när Kreuger tog livet av sig någon vecka senare 1932. En fascinerande berättelse om det tidiga nittonhundratalets överklass, en inblick i samhället då, personliga tragedier, misslyckanden och öden framställda på ett så drivande sätt att jag faktiskt inte kunde sluta läsa. Började på morgonen. Avslutade på kvällen. En släkthistoria av högsta klass och en hemlighet så begraven att det inte fanns möjlighet för författaren, dotterdotter till offret, att gräva fram det hon ville ha. Men inte en hemlighet i traditionen gömda skatter. Nej. Bara det enkla, men i dunkel höjda, svaret - varför? Läs!

Tjat tjat

Alltså, nu har jag plågat min omgivning ytterst frekvent med det här - men Morticia Nightshade!
Själva definitionen på tufft.

My name is Nightshade. Morticia Nightshade.

Via Virtanens blogg hamnar jag på en sida som gör om ditt namn till goth-style. Mitt namn blev Morticia Nightshade. Morticia Nightshade... Cool.

Richard heter Mordren Darkside, Hockey Phantasm Black och hennes lilla nyfödda dotter Vampyra Rhesus. Ha ha!

http://www.gothicstyle.co.uk/my-goth-name.php

Hej sommar!

På min tallrik ikväll: löksill, löjromsgravad sill, Smygesill, nypotatis, gräddfil och gräslök. Till detta naturligtvis ett glas öl och en Ålborg Export.

Energinivå just nu: hög.

Upp och ner

Min energinivå är som en guttaperkaboll. Ena timmen full av idéer och vilja att genomföra dem – andra timmen sömning, yr och däst. Vad händer här?

Är det våren som har kommit?

Klack-humor

Stefan Selakovic och hans vänner i IFK Göteborg upprörs över Djurgårdsklackens häcklande ramsor igår och tycker att de gick över gränsen. Det tycker jag är ganska humorlöst. Jag menar, en klack som sjunger "Dags att deklarera, det är visst dags att deklarera" till en motståndarspelare som snart åtalas för skattefusk - det är ju hur kul som helst.

I samma klass, nästan, är MFF Supports eviga skanderande att "Tina lagar äcklig mat" när vi möter Helsingborg.

Ibland, till och med rätt ofta, är klack-humorn i Sverige på rätt hög nivå.

Poeten från Halmstad

Per Gessle (eller Per Gödsel som en vän envisas med att kalla honom) har ju aldrig försökt göra sken av att han gör annat än meningslösa poptrudelutter. Som förstås är en konstart i sig.
Men det har kommit blunders också från hans lätta penna, se här - texten till en gammal Gyllene Tider-låt betitlad "Rembrandt":

Snuten kom och tog min
hembränt
sånt hände aldrig Rembrandt
Det är nästan för djävligt
för att vara sant
Men ibland önskar man
revolution
Så är det!
Snuten kom och högg min grogg
Sånt hände aldrig Van Gogh

Butiker Malmö, topp 10

1. Möllans Ost (Bergsg. 32c)
2. Fiskehoddorna (Banérskajen)
3. Möllevångstorgets torghandel
4. Zin Zino (Köpenhamnsv. 5)
5. Te- och kaffehuset (Fersens V. 14a)
6. Egeisk import (Bergsg. 41)
7. Union kött (Simrishamnsg./Ängelholmsg.)
8. Delikatessen (Holmg. 4)
9. GotteLisa (Engelbrektsg. 20)
10. Hemköp (Kronprinsen)

Jag handlar inte så ofta choklad, annars hade det säkert funnits några kandidater där. Och viltbutiken på Amiralsgatan verkar rätt gördig också. Sedan har jag hört talas om en butik som bara säljer korv - det låter lite småtrevligt.

Någon som har andra förslag?

Vackert, så vackert

Ibland är fotboll större än allt annat. Vackrare än allt annat. Varmare. När Milan mötte Barcelona igår var förväntningarna på matchen så höga att det borde slutat 0-0, det borde blivit tillknäppt, lagen borde ha tagit ut varandra, filat ner varandras spetsar.
Men det blir sällan så när Ronaldinho är på planen.
Giulys 0-1 på en helt fantastisk lyftning från hela världens nummer 10 var så vackert att varenda spelare i allsvenskan borde säga upp sig och ta anställning som materialförvaltare i en division 5-klubb istället.
Stillastående, en snabb blick, en precis (millimeterprecis) passning över Alessandro Nesta och Giuly var helt fri på en yta som egentligen aldrig hade funnits.
Tycker man inte att fotboll är vacker i sådana stunder har man faktiskt ingen aning om någonting.

Vardagsnjutning

Man kan klaga på många världsliga ting om man vill men i morse fick jag bacon och scrambled eggs med skinka och parmesanost till frukost tillsammans med espresso på nymalda bönor.

Helt ärligt så kräver jag inte så mycket mer av livet.

Aj

För övrigt har jag grym träningsvärk i ljumskar, vader och mage, samt lite i låren - efter fotbollen i tisdags.

Otränad var ordet, sade Bull.

Högsäsongen över

Det verkar som om biograferna lugnat ner sig lite. Ska se "Good night, and good luck" i nästa vecka - men känner i övrigt inga riktiga måsten. Skönt. Men trist. Kanske Wim Wenders "Don't come knockin'" kan vara något förresten?

Jag har varit i Lund

Det kanske inte verkar som någon särskild händelse i sig. Men jag har varit i Lund blott kanske tio gånger i mitt liv - och då bor jag ju ändå bara någon mil därifrån.

Nu var det förstås inte för Lund i sig som jag var där igår. Utan för Willard Grant Conspiracy. Turnépaketet tillsammans med Micah P Hinson och Mark Eitzel kändes väldigt lockande på förhand och levererade... ibland.

Micah P Hinson var bra och hade nog varit riktigt bra med band bakom sig för nu är jag en gång för alla sådan att jag föredrar flera musiker på scen framför en ensam. Mark Eitzel var. Rätt märklig. Lite långdragen. Ganska underlig. Men för den sakens skull inte dålig. Willard Grant Conspiracy var grymt i de låtar där det lät som härliga 1999 och det årets "Mojave" (ett mästerverk) - men mindre intressant när det skulle inledas någon sorts rockkakafoni. "Texmexmetal" kallade min bror det. Han hade en poäng.

Men det var värt en resa till Lund i alla fall, det var det.

Back in Korpen

Så var säsongspremiären avklarad, puh. Efter att inte ha tagit ett löpsteg sedan i oktober och inte rört en boll sedan september var min förväntan hyfsat låg, kan jag säga. Men alltså. Vi spelade hur jäkla bra som helst. Och bollen satt som ett skosnöre på vristen.
8-0 (1-0), 2 mål från mina silverdojjor - och lungor som verkade större än de pingpongbollar jag trott dem om. Det kan förstås vara så att jag är bättre på att lata mig än man kan tro.
Också på en fotbollsplan.

Är det fradga jag tuggar?

Igår startade Expressen en ny debattserie om feminismens hälsotillstånd.

Först ut var Linda Skugge, som glatt deklarerade att nu var det slut på gamla tider och minsann om hon från och med i skrivande stund inte också slutar kalla sig feminist. Forever. Varför? "När jag träffar skolelever så rusar en massa utstyrda småbrudar fram och frågar, 'hur ska vi tackla att vi blir kallade manshatande feministhoror' och 'alla snackar skit om oss bara för att vi är feminister'. De vill ha stöd i sin utsatta situation som dårpippis.
Jag tycker så synd om dessa sjukt utspökade brudar. De har svartfärgat hår, gärna med slingor i starka färger, superkorta luggar, crazy frisyrer, svarta och röda kläder, punkrandiga strumpbrallor, en massa pins med kommunistslogans på, sotiga ögon och i allra värsta fall, kritvitt puder och påmålade 'tårar'. Man vill bara springa fram till dem med en tvättlapp och be dem tvätta bort all den där skiten. Det är inte coolt att se ut så där, ni sabbar bara för er själva. Ingen kommer ta nåt av det ni säger på allvar. Era lärare kommer att behandla er sämre, ni kommer inte få några jobb. Ni förstör för hela er kommande karriär genom att kalla er feminister."

Good Lord.

Idag, i seriens nummer två, skriver liberalen Thomas Idergard i sin ingress: "Låt er inte luras. Feminismen är inte död bara för att några av fansen börjar vackla. Den svenska feminismen står stark och omger oss överallt. Just därför måste den bekämpas.".
Han driver den sanna liberala tesen om varje individs ansvar, om varje individs chans - och plikt - att påverka sitt eget öde och påpekar att "När fakta dessutom visar att tjejer lyckas bättre i skolan än killar, att män drabbas mer av våld och att kvinnor har bättre hälsa måste man ju fråga sig vari underordningen ligger.". Att flickor är bättre i skolan men ändå i betydligt mindre utsträckning sitter på toppjobb nämner han självklart inte. Inte heller att en mattant tjänar mindre än en bilmekaniker. Eller att det krävs så mycket för att döma en våldtäktsman att många offer inte ens orkar anmäla.

Efter denna fullständigt lysande inledning på debattserien kan man ju inte annat än darra av förväntan inför fortsättningen. Kan det bli värre? Får andra åsikter komma till tals? Blir det bara olika varianter på samma budskap?

Men det är klart. Är det bara provokation man vill orsaka så är jobbet gjort.

Utan tvivel.

Örgryte-MFF 1-2

Afonso vinner skytteligan. MFF vinner guld.

Avgjort.

Bodil Malmsten

Det var länge sedan jag seglade in på hennes sida, men det här är så bra så bra:

http://www.finistere.se/blogg/entry.asp?ENTRY_ID=356

Hata vintern och dess effekter på människan

Borde egentligen läsa ut "Damernas detektivbyrå" som legat i väskan alldeles för länge, laga en god paj som jag lovat min käresta ikväll, lyssna på någon av mina fyra recensionsskivor, läsa nya Offside, bläddra igenom Sydsvenskans Helgbilaga som jag inte orkat röra än, fixa med inbjudningskorten till bröllopet, bada i c-vitaminer för att bli frisk till premiärmatchen imorgon kväll, engagera mig ännu mer i feministdebatten så att jag kan slå Linda Skugge på käften vid tillfälle (men hon är inte värst, tro för tusan inte att hon är värst), diska upp det sista sedan i fredags, kamma katterna, fundera över min strategi inför provisionsmötet imorgon, börja leta present till Hockeys lille bebbe som snart ska se sina första solstrålar, städa balkongen, storhandla och fylla på frys och skafferi, gå en lång stärkande promenad, sätta allt det där i krukor som jag köpte på Plantagen för några veckor sedan, ringa min mormor och höra hur hon har det efter ögonoperationen, bjuda hem min pappa på middag eller åtminstone hälsa på min bror och hans flickvän i deras nya lägenhet.

Men jag orkar inte.

Fy vad tradig jag är.

Ny bok

Just det, vi (jag) valde såklart ny bok till bokcirkeln också; "I skuggan av ett brott" av Helena Henschen.

Joan Didions "Lagt kort", som vi läste till i fredags, fick snittbetyget 3- och allmäna omdömen som svår att få grepp om, ytlighet, svår att komma in ni, apati, svårt att förstå karaktärerna - samt beröm för att känslan av allt detta trots allt stannade kvar länge efter att vi läst ut den. Dessutom var just apati själva essensen av boken.

Själv låg jag högst i betygslistan med en 3+.

Bokcirkelsmeny

Åh, menyn i fredags?

- Topinka (tjeckisk grej med grönmögelost på fullkornsbröd och hackad färsk chili + cayennepeppar, bakas i ugnen) och tjeckisk öl (Gambrinus).
- Quesadilla med västerbottenost, Saint Agur och ruccolasallad.
- Tagliatelle med hemmagjord tomatsås och italiensk salami, grönsallad med avocado, dessutom en stor karaff rött vin.
- Liten chokladkaka (serverad i kaffekopp) med vaniljglass rullad i krossad polkagris eller vit choklad. Till detta nyinköpta espressobönor tillagade i mokabryggaren.

Trött och förfyld

Örrrk. Förvisso lagade jag en superb liten middag i fredags till vårt bokcirkelmöte men det blev sent och jag trodde ett tag att jag var rätt bakis på lördagen för visserligen tog jag mig ner till tvättstugan men övrig tid tillbringades liggande framför tv:n - dock är jag såhär i efterhand rätt övertygad om att en bitande förkylning försvagat kroppen redan då. Nåväl, tvätt tvätt tvätt, sedan sova sova sova - och så ett par stadiga bloody marys, Totta & Wiehe i stereon och en för dagen ovanligt energirik älskling som sällskap innan vi tog en taxi ner till The Watt där Anna fick visa leg för en vakt som inte trodde att hon var tjugo. Release, Brickhouse, öl, sista timmen på Zam, hem för efterfest och efter bara två bloody-klunkar gick jag in för att gosa med katterna men somnade där och då. Utan att säga godnatt. Så ohövligt.
Söndagens blev väldigt trött. Och väldigt förkyld.
Idag är det etter värre.
Men en snabb titt i tv-programmet ger i alla fall visst hopp. Hur kan en hel söndag gå förbi utan att en enda kanal visar något enda program man skulle vilja se? Galet.

Vinter schminter

Nu. Är. Det. Vår.

Basta.