Himlen är blå, luften är ljummen - och snart springer MFF in på Stadions gräsmatta igen.
Det kommer inte att bli skönspel, tempot kommer att verka vara i slow motion efter att ha hängt framför Premier League och Champions League hela vintern - men det är match, det är allsvenskan och det sker på Malmö Stadion.
Och jag vet redan att mina ögon kommer att tåras när de spelar hymnen.
Man vänjer sig banne mig aldrig.
måndag, mars 31, 2008
söndag, mars 30, 2008
Apostlagärning
Två gånger på tjugo minuter och inom en radie av 150 meter blev jag idag stoppad av utsända från katolska kyrkan. Ungdomar. Som glatt, nästan lite spralligt, undrade om jag hade tid i ett par minuter och sedan påstod att Kristus älskar alla.
Alltså, det hela tedde sig lite märkligt. För det första trodde jag inte katoliker sprang omkring och försökte värva medlemmar på gatorna, sådan mission torde väl vara förbehållen frikyrkliga eller andra... eh, ja, galningar - eller åtminstone extremister.
För det andra var det verkligen inga tränade apostlar det här. Fnittrade nervöst och hade liksom ingen ingång direkt, bara pang på - nu har det varit påsk och Kristus älskar alla.
Det är ju inte så att kärlek är något negativt - inte heller Kristus eviga hängivenhet, men man undrar ju vad de ville uppnå. Hur denna gärning liksom startade. Jag ser framför mig en stämningsfull högmässa som slutade med att prästen utropade - gå nu mina barn, sprid Jesus kärlek till världen, sprid hans budskap, led människan in i Guds famn!
På latin eller så. Något har ju hänt på den där gudstjänsten i alla fall.
Mikael Wiehes slagdänga från sjuttiotalet verkar plötsligt lika aktuell som någonsin:
Och när vår präst från konfirmationen
står och pekar i det blå
Och ingen fattar om han visar vägen
eller känner vilket håll vinden blåser på
Alltså, det hela tedde sig lite märkligt. För det första trodde jag inte katoliker sprang omkring och försökte värva medlemmar på gatorna, sådan mission torde väl vara förbehållen frikyrkliga eller andra... eh, ja, galningar - eller åtminstone extremister.
För det andra var det verkligen inga tränade apostlar det här. Fnittrade nervöst och hade liksom ingen ingång direkt, bara pang på - nu har det varit påsk och Kristus älskar alla.
Det är ju inte så att kärlek är något negativt - inte heller Kristus eviga hängivenhet, men man undrar ju vad de ville uppnå. Hur denna gärning liksom startade. Jag ser framför mig en stämningsfull högmässa som slutade med att prästen utropade - gå nu mina barn, sprid Jesus kärlek till världen, sprid hans budskap, led människan in i Guds famn!
På latin eller så. Något har ju hänt på den där gudstjänsten i alla fall.
Mikael Wiehes slagdänga från sjuttiotalet verkar plötsligt lika aktuell som någonsin:
Och när vår präst från konfirmationen
står och pekar i det blå
Och ingen fattar om han visar vägen
eller känner vilket håll vinden blåser på
Söndag
Förrätt: stekt halloumiost överringlad av olivolja med hackad chili som fått stå och dra i ett par timmar och pressad citron.
Middag: helt underbar indisk kycklinggryta med kardemumma, nejlika, kanel, färsk ingefära, lök, chili, koriander, paprika, gurkmeja, spiskummin, garam masala, lagerblad, passerade tomater, senapsfrön och kokosmjölk.
Äntligen i miniväxthusen: persilja (krusbladig och slätbladig), ruccola, tomat, rosmarin, koriander, basilika och gräslök. Plus krasse, till vilken jag köpt ett specialkärl som jag är mycket nyfiken på.
Experiment: kattgräs, som ska vara näringsrikt och bra för missarnas matsmältning. Har aldrig testat det förut, men nu står det och gror i klädkammarens varma mörker.
Middag: helt underbar indisk kycklinggryta med kardemumma, nejlika, kanel, färsk ingefära, lök, chili, koriander, paprika, gurkmeja, spiskummin, garam masala, lagerblad, passerade tomater, senapsfrön och kokosmjölk.
Äntligen i miniväxthusen: persilja (krusbladig och slätbladig), ruccola, tomat, rosmarin, koriander, basilika och gräslök. Plus krasse, till vilken jag köpt ett specialkärl som jag är mycket nyfiken på.
Experiment: kattgräs, som ska vara näringsrikt och bra för missarnas matsmältning. Har aldrig testat det förut, men nu står det och gror i klädkammarens varma mörker.
torsdag, mars 27, 2008
Oförbätterlig
Det räcker ju med att titta på ett enda avsnitt av Hemma hos Jamie Oliver för att börja dregla efter hans kokbok med samma namn. Men, nu har jag en gång för alla lovat mig själv att icke köpa några nya kokböcker förrän jag lagat minst hälften av de recept jag bläddrat mig fram till i den dignande skatt jag redan besitter.
Alltså, det gick väl sådär med det löftet.
Nu har jag beställt boken i alla fall och ve den som kritiserar min svaghet! Jag vill äta och jag vill äta gott, med säsongens bästa råvaror - man kan banne mig ha värre laster.
Notera dock gärna att jag undvek att också beställa någon av följande dyrgripar, som ligger på önskelistan:
Mario Batali: The Babbo Cookbook
Claes Britton: Meze hos Halv Grek Plus Turk
Jan Hedh: Bröd
Kinna & Märtha Jonsson: I mormors berså - fem generationers bröd, bakverk och tårtor
Alltså, det gick väl sådär med det löftet.
Nu har jag beställt boken i alla fall och ve den som kritiserar min svaghet! Jag vill äta och jag vill äta gott, med säsongens bästa råvaror - man kan banne mig ha värre laster.
Notera dock gärna att jag undvek att också beställa någon av följande dyrgripar, som ligger på önskelistan:
Mario Batali: The Babbo Cookbook
Claes Britton: Meze hos Halv Grek Plus Turk
Jan Hedh: Bröd
Kinna & Märtha Jonsson: I mormors berså - fem generationers bröd, bakverk och tårtor
Oro
Solen har förvisso varit framme idag och om man undantar den fortfarande bitande kylan är det kanske våren som nu skymtat fram igen. Men, mars är mars och april är april. Ingen av dem är att lita på.
Anders Anderssons brutna skenben gör mig lite nedstämd precis när premiärnerverna började sättas i rullning, men det är ändå en västanfläkt i jämförelse med den oro och det medlidande jag bär på för den allra närmaste vän vars mammas hälsa just nu svävar i ovisshet.
Ibland är livet bara inte rättvist. Och vetskapen att man inte kan göra något åt saken den kanske allra mest nedslående av känslor.
Anders Anderssons brutna skenben gör mig lite nedstämd precis när premiärnerverna började sättas i rullning, men det är ändå en västanfläkt i jämförelse med den oro och det medlidande jag bär på för den allra närmaste vän vars mammas hälsa just nu svävar i ovisshet.
Ibland är livet bara inte rättvist. Och vetskapen att man inte kan göra något åt saken den kanske allra mest nedslående av känslor.
onsdag, mars 26, 2008
Hemåt
Slutet på Arthur & George närmar sig.
Londonkylan har ännu inte lämnat märgen.
Visst låter det som om det vore dags för ett bad ikväll?
Londonkylan har ännu inte lämnat märgen.
Visst låter det som om det vore dags för ett bad ikväll?
London
Vi hade en diger lista med oss och när tidsoptimisten får hålla i trådarna verkar inget för svårt att hinna med. Men det blev det. Såklart. Av misstag upptäckte vi inte förrän det var försent att Borough Market bara har öppet fredagar och lördagar så till min stora sorg kom vi aldrig dit. Nästa gång blir det punkt nummer ett på min lista. Camden och gamla kära Vinyl Bar stod med på agendan varje kväll, men det hann vi inte med det heller. Vi kom inte till Jerusalem Tavern, där jag sett framemot en grapefruktöl. När vi passerade Old bank of England och Ye olde cheshire cheese var det påskstängt. Den turkiska restaurangen som jag tidigare med mycket stor behållning besökt med min bror måste ha slagit igen, för vi gick tvärgata upp och tvärgata ner vid Islington High Street för att hitta den - utan lycka.
Men vi såg en del förstås.
Vi åt en del.
Och vi drack en del.
På många väldigt bra ställen.
Inledningskvällen satte liksom ribban från början. Det fantastiska Wenlock Arms, på Wenlock Road inte alls långt från Islington, hade gjort sunkigheten till konst och fulländat sin personlighet. Vi drack en väldigt god mild ale och en nästan lika god best bitter, lyssnade halvt om halvt på ett rätt svängigt gladjazzband bestående av tre gubbar i sjuttiofemårsåldern som spelat där sedan andra världskriget - och blev antastade av ett par äldre män med ben skakigare än spaghetti och andedräkter som skulle få en nydinerad katt att skämmas. De var från Newcastle. Vad det nu kan tänkas ha med saken att göra.
Wenlock Arms visade sig vara svårslaget. Men jag njöt mycket av Mats Olssons fotbollskrönikor till en London Pride på The Ship i Soho, glömde snart bort den lite fuktiga känslan på The Pillars of Hercules i samma område (men sörjde lite det faktum att DJ Wheeliebag vände skivor enbart på onsdagar), såg Premier League-fotboll i sällskap av ett par Guinness och en lokal full av Chelsea-supporters på The Elgin i Notting Hill, drack en superb cappuccino till de första kapitlen av Julian Barnes Arthur & George på Tea & Coffee Plant på Portobello Road, avrundade ett par kvällar på det i vänkretsen klassiska Obar i hörnet Wardour Street och Brewer Street, drack en mycket god Fuller's ESB tillsammans med gentlemännen på The Star Tavern på välbeställda lilla Belgrave Mews West en liten bit från Harrod's och njöt en superb bitter från Hogs Back Brewery i Chelsea, på väldigt trevliga och gemytliga Anglesea Arms.
Men bäst kanske, tillsammans med Wenlock Arms, var mojiton på coola Cuba Libre & Bar Havana en bit upp på Upper Street i Islington. Perfekt blandad och muddlad, i en lagom stimmig lokal med små träbord och kubanska blås i högtalarna.
Så var det förstås det där med maten också. Köttbuffé på brasilianska Rodizio Rico på Upper Street var med tanke på den hunger som byggts upp ett lyckodrag och libanesisk meze med fantastiska bönröror, lamm och andra smårätter också det på Upper Street var både upplyftande och inspirerande. Kyckling Tandoori på Prithi halvvägs nedför den livfulla Brick Lane brann så mycket i munnen att jag fick badda med kylbalsam i flera dagar, men den var precis så mustig, vacker och fantastiskt god som vällagad indisk mat kan vara.
Men det bästa återstår ännu.
Sista kvällen hade vi bokat bord på Racine, en fransk restaurang på Brompton Road i Chelsea - och det var den mest fantastiska rökta ål, helt befriad från det fett som när det blir för mycket tar över både känsla och smak från denna så välsmakande fisk. Huvudrätten bestod av en perfekt stekt nötköttsbit (det stod alltså vilken sort på menyn, men på franska så...), hemmagjorda pommes frites, lite syrlig sallad och en underbar, hemlagad bearnaisesås som vi bad dem att fylla på flera gånger. Ett smakrikt Cotes du Rhône i nästan runda glas till det och ja, sjunde himlen låter kanske som en schlagervinnare - men det var ärligt talat inte långt därifrån.
London är en levande stad som utan besvär låter sin historia blåsa fritt med snön i nacken - och det är dynamiken mellan gammalt och nytt, mellan de olika områdena och dess befolkning, som får den att kännas så tilltalande. London har inte Barcelonas skönhet eller New Yorks överväldigande känsla, men den platsar absolut på min topp tre-lista över de bästa städerna jag besökt i världen. Det var fjärde gången jag var där nu och fortfarande har jag inte gått på samma ställe en enda gång (eh ja, förutom Obar då) eller rört mig i samma kvarter. Man ska då komma ihåg att vår måstelista inte ens bockades av till hälften.
Men det var nog första gången jag var i London utan att se skymten av Big Ben.
Ni förstår, vi hade inte riktigt vägarna förbi.
Men vi såg en del förstås.
Vi åt en del.
Och vi drack en del.
På många väldigt bra ställen.
Inledningskvällen satte liksom ribban från början. Det fantastiska Wenlock Arms, på Wenlock Road inte alls långt från Islington, hade gjort sunkigheten till konst och fulländat sin personlighet. Vi drack en väldigt god mild ale och en nästan lika god best bitter, lyssnade halvt om halvt på ett rätt svängigt gladjazzband bestående av tre gubbar i sjuttiofemårsåldern som spelat där sedan andra världskriget - och blev antastade av ett par äldre män med ben skakigare än spaghetti och andedräkter som skulle få en nydinerad katt att skämmas. De var från Newcastle. Vad det nu kan tänkas ha med saken att göra.
Wenlock Arms visade sig vara svårslaget. Men jag njöt mycket av Mats Olssons fotbollskrönikor till en London Pride på The Ship i Soho, glömde snart bort den lite fuktiga känslan på The Pillars of Hercules i samma område (men sörjde lite det faktum att DJ Wheeliebag vände skivor enbart på onsdagar), såg Premier League-fotboll i sällskap av ett par Guinness och en lokal full av Chelsea-supporters på The Elgin i Notting Hill, drack en superb cappuccino till de första kapitlen av Julian Barnes Arthur & George på Tea & Coffee Plant på Portobello Road, avrundade ett par kvällar på det i vänkretsen klassiska Obar i hörnet Wardour Street och Brewer Street, drack en mycket god Fuller's ESB tillsammans med gentlemännen på The Star Tavern på välbeställda lilla Belgrave Mews West en liten bit från Harrod's och njöt en superb bitter från Hogs Back Brewery i Chelsea, på väldigt trevliga och gemytliga Anglesea Arms.
Men bäst kanske, tillsammans med Wenlock Arms, var mojiton på coola Cuba Libre & Bar Havana en bit upp på Upper Street i Islington. Perfekt blandad och muddlad, i en lagom stimmig lokal med små träbord och kubanska blås i högtalarna.
Så var det förstås det där med maten också. Köttbuffé på brasilianska Rodizio Rico på Upper Street var med tanke på den hunger som byggts upp ett lyckodrag och libanesisk meze med fantastiska bönröror, lamm och andra smårätter också det på Upper Street var både upplyftande och inspirerande. Kyckling Tandoori på Prithi halvvägs nedför den livfulla Brick Lane brann så mycket i munnen att jag fick badda med kylbalsam i flera dagar, men den var precis så mustig, vacker och fantastiskt god som vällagad indisk mat kan vara.
Men det bästa återstår ännu.
Sista kvällen hade vi bokat bord på Racine, en fransk restaurang på Brompton Road i Chelsea - och det var den mest fantastiska rökta ål, helt befriad från det fett som när det blir för mycket tar över både känsla och smak från denna så välsmakande fisk. Huvudrätten bestod av en perfekt stekt nötköttsbit (det stod alltså vilken sort på menyn, men på franska så...), hemmagjorda pommes frites, lite syrlig sallad och en underbar, hemlagad bearnaisesås som vi bad dem att fylla på flera gånger. Ett smakrikt Cotes du Rhône i nästan runda glas till det och ja, sjunde himlen låter kanske som en schlagervinnare - men det var ärligt talat inte långt därifrån.
London är en levande stad som utan besvär låter sin historia blåsa fritt med snön i nacken - och det är dynamiken mellan gammalt och nytt, mellan de olika områdena och dess befolkning, som får den att kännas så tilltalande. London har inte Barcelonas skönhet eller New Yorks överväldigande känsla, men den platsar absolut på min topp tre-lista över de bästa städerna jag besökt i världen. Det var fjärde gången jag var där nu och fortfarande har jag inte gått på samma ställe en enda gång (eh ja, förutom Obar då) eller rört mig i samma kvarter. Man ska då komma ihåg att vår måstelista inte ens bockades av till hälften.
Men det var nog första gången jag var i London utan att se skymten av Big Ben.
Ni förstår, vi hade inte riktigt vägarna förbi.
fredag, mars 21, 2008
Glad påsk
Kort vecka, stressigt värre, 40-årsfirande och de logiska sviterna av detta.
Det är hårt att vara jag.
Jobbigt.
Nu åker jag till London.
So long!
Det är hårt att vara jag.
Jobbigt.
Nu åker jag till London.
So long!
fredag, mars 14, 2008
Äsch
Arrrrgh. Arsenal möter Liverpool i kvartsfinalen - mina två favoritlag! Damn. Nu hoppas jag på Fenerbahce, Barcelona, United/Roma (oviktigt) - och Liverpool.
Lyssna till ditt hjärta, sjöng ju Friends i melodifestivalen redan 2001...
Lyssna till ditt hjärta, sjöng ju Friends i melodifestivalen redan 2001...
En skrämmande verklighet
Mycket i Alexandramannen är skrämmande läsning och när Sydsvenskans recensent Karin Rebas avslutar med att hon vill "sätta boken i handen på varenda tonårsförälder, grundskollärare och socialsekreterare" så är det för att boken, orden, upplevelserna i barnens perspektiv är så genomsyrade av vuxenvärldens svek. Det tekniska gapet och det bristande intresset från alla de mött som skulle kunnat hjälpa dem - har varit det mest nedslående av allt.
Ett annat svek är den könssyn vi, medvetet eller omedvetet, förmedlar till vår barn. Ungdomarna hänger på porrigt.se, på snyggast.se och liknande sidor, lägger upp bilder på sig själva och blir bedömda i kommentarer och gästböcker. Redan från början är det klart vad som skiljer killar och tjejer för att få höga poäng; flickorna ska vara avklädda.
M. var ett av Alexandramannens offer och berättar om sina upplevelser utan större trauma, men med perspektiv:
– Egentligen är det helt sjukt vad man håller på med. Ta sajten Snyggast, där måste vi tjejer klä av oss för att få komplimanger. Det gör inte killarna, de slänger in vilka foton som helst. Och vi tjejer ska vara så där för att killarna tycker det är snyggt, men de vill inte vara tillsammans med en sån tjej. De vill nog ha en mer seriös tjej. Men de tycker om att titta på det. Och på något sätt går vi ju med på det, en som inte är sminkad, avklädd och poserar, hon blir heller inte etta på topplistan.
Att det är killarnas önskemål som styr tycker M. att hon fått lära sig från början. Det gäller inte bara att tjejer ska visa upp sig, vara fräscha och sminkade i skolan, utan också när det gäller sexet. För M. själv har det från allra första början blivit på killarnas villkor. Så var det när hon förlorade oskulden, så var det när hon träffade Atheer Al Suhairy (Alexandramannen, min anm.). Så har det också varit när hon träffat andra killar under den perioden. Också dem fick hon kontakt med på internet, men hon fick inga pengar av dem.
– De ville ha sex och jag visste att det var bara att acceptera. Sex för mig har alltid varit en händelse som ska gå över snabbt.
Hemma hos kompisarna har de tittat en hel del på porrfilm och porr på internet. Det gör alla, säger hon. Det är där M. lärt sig hur sex går till. Att det är killen som ska njuta, att det är hans utlösning som räknas, att tjejer ska posera, stöna och stånka. Att det är självklart att suga av och ha analsex.
– Jag lärde mig tekniskt, men förstod inte att sex skulle vara något mellan två människor som tycker om varandra. Det har jag förstått först senare, när jag träffade min pojkvän och blev kär första gången.
M. är idag 18 år gammal. Hon fick kontakt med Alexandramannen när hon var tolv år och hade sex mot betalning med honom minst fem gånger enligt dom i både tingsrätt och hovrätt.
Detta var världen hon levde i.
Detta var hennes självklarhet.
Hon är knappast ensam.
Ett annat svek är den könssyn vi, medvetet eller omedvetet, förmedlar till vår barn. Ungdomarna hänger på porrigt.se, på snyggast.se och liknande sidor, lägger upp bilder på sig själva och blir bedömda i kommentarer och gästböcker. Redan från början är det klart vad som skiljer killar och tjejer för att få höga poäng; flickorna ska vara avklädda.
M. var ett av Alexandramannens offer och berättar om sina upplevelser utan större trauma, men med perspektiv:
– Egentligen är det helt sjukt vad man håller på med. Ta sajten Snyggast, där måste vi tjejer klä av oss för att få komplimanger. Det gör inte killarna, de slänger in vilka foton som helst. Och vi tjejer ska vara så där för att killarna tycker det är snyggt, men de vill inte vara tillsammans med en sån tjej. De vill nog ha en mer seriös tjej. Men de tycker om att titta på det. Och på något sätt går vi ju med på det, en som inte är sminkad, avklädd och poserar, hon blir heller inte etta på topplistan.
Att det är killarnas önskemål som styr tycker M. att hon fått lära sig från början. Det gäller inte bara att tjejer ska visa upp sig, vara fräscha och sminkade i skolan, utan också när det gäller sexet. För M. själv har det från allra första början blivit på killarnas villkor. Så var det när hon förlorade oskulden, så var det när hon träffade Atheer Al Suhairy (Alexandramannen, min anm.). Så har det också varit när hon träffat andra killar under den perioden. Också dem fick hon kontakt med på internet, men hon fick inga pengar av dem.
– De ville ha sex och jag visste att det var bara att acceptera. Sex för mig har alltid varit en händelse som ska gå över snabbt.
Hemma hos kompisarna har de tittat en hel del på porrfilm och porr på internet. Det gör alla, säger hon. Det är där M. lärt sig hur sex går till. Att det är killen som ska njuta, att det är hans utlösning som räknas, att tjejer ska posera, stöna och stånka. Att det är självklart att suga av och ha analsex.
– Jag lärde mig tekniskt, men förstod inte att sex skulle vara något mellan två människor som tycker om varandra. Det har jag förstått först senare, när jag träffade min pojkvän och blev kär första gången.
M. är idag 18 år gammal. Hon fick kontakt med Alexandramannen när hon var tolv år och hade sex mot betalning med honom minst fem gånger enligt dom i både tingsrätt och hovrätt.
Detta var världen hon levde i.
Detta var hennes självklarhet.
Hon är knappast ensam.
onsdag, mars 12, 2008
Mer läsning
Så trillade den ner genom brevlådan då, första numret av magasinet Filter. Bakom magasinet, som med intervjuer och reportage om de kommande månadernas händelser vill stå som motpol till den förmodade framtid där papperstidningar och tidskrifter får vika sig för den gratisläsande internetskummande framtiden.
Jag tror personligen att idén är rätt, att i samma andetag som vissa medier (framför allt kvällstidningar men helt klart också morgontidningar och månadsskrifter som inte finner ny och yngre publik; Allers-kategorin) får det väldigt svårt och måste anpassa sig till en ny verklighet, så kommer det att finnas ett behov av djuplodande texter i nygamla format. Filter kan bli en sådan motpol. Återstår att se om den håller måttet.
Som om det, tillsammans med bokreans digra inköp och övriga prenumerationstidningar, inte vore nog på läshyllan - så var jag helt enkelt tvungen att ta en svängom till bokhandeln för att fylla på lagren inför Londonresan. Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år, Mats Olssons En pinne i skogen och Katia Wagners skrämmande men hyllade Alexandramannen skiner nu glatt ikapp med solen.
Jag kan knappt bärga mig.
Jag tror personligen att idén är rätt, att i samma andetag som vissa medier (framför allt kvällstidningar men helt klart också morgontidningar och månadsskrifter som inte finner ny och yngre publik; Allers-kategorin) får det väldigt svårt och måste anpassa sig till en ny verklighet, så kommer det att finnas ett behov av djuplodande texter i nygamla format. Filter kan bli en sådan motpol. Återstår att se om den håller måttet.
Som om det, tillsammans med bokreans digra inköp och övriga prenumerationstidningar, inte vore nog på läshyllan - så var jag helt enkelt tvungen att ta en svängom till bokhandeln för att fylla på lagren inför Londonresan. Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år, Mats Olssons En pinne i skogen och Katia Wagners skrämmande men hyllade Alexandramannen skiner nu glatt ikapp med solen.
Jag kan knappt bärga mig.
I schlagerlågornas sken
Det drar ju ihop sig till schlagerfinal, en tilldragelse som i vanliga fall skulle uppta min fulla koncentration och uppmärksamhet såhär ett par dagar innan. Men i år tycker jag faktiskt det varit rent ut sagt för tradigt. Ett fåtal okej schlagerlåtar gör ingen sommar och tramslåtar som slå-mig-i-huvudet-Frida, unken skåpmat som Nordman eller falsettgnällande kylskåpsfigurer som bröderna Rongedal är kryddor lika heta som Aromat.
I år står jag över.
Och drömmer mig bort till svunna, härliga Eurovisionstider med en liten lista på de fem bästa internationella vinnarna genom tiderna:
1. France Gall - Poupée de cire, poupée de san (Luxemburg, 1965)
2. Séverine - Un banc, un arbre, une rue (Monaco, 1971)
3. Abba – Waterloo (Sverige, 1974)
4. Sandie Shaw - Puppet on a string (England, 1967)
5. Milk & Honey – Hallelujah (Israel, 1979)
I år står jag över.
Och drömmer mig bort till svunna, härliga Eurovisionstider med en liten lista på de fem bästa internationella vinnarna genom tiderna:
1. France Gall - Poupée de cire, poupée de san (Luxemburg, 1965)
2. Séverine - Un banc, un arbre, une rue (Monaco, 1971)
3. Abba – Waterloo (Sverige, 1974)
4. Sandie Shaw - Puppet on a string (England, 1967)
5. Milk & Honey – Hallelujah (Israel, 1979)
tisdag, mars 11, 2008
Ibland är det allt som behövs
Öh, dålig dag. Bilen sönder, garderoben tunn, tiden knapp, jobbet rörigt, solen skymd, huvudet trött.
Men det är Inter-Liverpool ikväll.
Så det ska nog gå.
Men det är Inter-Liverpool ikväll.
Så det ska nog gå.
torsdag, mars 06, 2008
onsdag, mars 05, 2008
Mästarcupen
Suverän match igår, Arsenal spelade precis den typen av fotboll alla drömmer om; tekniskt och tempofyllt med rörelse hela tiden och massor av spelare i varje anfall. Vi som heller aldrig varit särskilt förtjusta i Milan (med undantag av Nesta och Maldini förstås) kunde luta oss tillbaka och sippa på en kopp kaffe med stor förtjusning.
Ikväll Real Madrid-Roma och om en vecka Inter-Liverpool.
Vårarna med Champions league-slutspel är på sitt sätt den allra bästa tiden.
Fotboll som den konstart den då och då kan vara.
Ikväll Real Madrid-Roma och om en vecka Inter-Liverpool.
Vårarna med Champions league-slutspel är på sitt sätt den allra bästa tiden.
Fotboll som den konstart den då och då kan vara.
Överkurs
Lämnade in bilen, som körts av far och sedan son innan dottern tog över, på oljeservice och fick två frågor ingen någonsin borde förvänta sig att jag (eller någon i min familj) kan svara på:
- Är motorn sexcylindrig?
- Är kamremmen bytt?
Alltså, jag har hört talas om motor och ordet kamrem har nog flugit förbi ett par gånger också, men i övrigt sträcker sig min kunskap om bilar till att öppna dörren, trycka ner kopplingen, sätta i nyckeln, vrida om och be till gud att bilen startar.
Det är, å andra sidan, en kunskap som gått i arv i generationer.
- Är motorn sexcylindrig?
- Är kamremmen bytt?
Alltså, jag har hört talas om motor och ordet kamrem har nog flugit förbi ett par gånger också, men i övrigt sträcker sig min kunskap om bilar till att öppna dörren, trycka ner kopplingen, sätta i nyckeln, vrida om och be till gud att bilen startar.
Det är, å andra sidan, en kunskap som gått i arv i generationer.
tisdag, mars 04, 2008
Väldigt internt (sorry), men briljant!
Mailkonversation mellan två nunnevänner:
Om någon av er känner för en öl eller en bit mat är ni välkomna till S:t Gertrud den 19 mars. Inget inträde och de börjar spela vid åtta.
Trevligt, käkar gärna en bit mat. Tänkte dessutom ta ledigt på torsdagen då jag bara jobbar halv dag.
Yeah, jag är också ledig – man kan väl inte gå hem tidigt när ens älskade fyller 40 heller!
Det är å andra sidan helt klart bättre att gå hem tidigt än att gå hemifrån och sova någon annanstans när ens älskade fyller 40...
Om någon av er känner för en öl eller en bit mat är ni välkomna till S:t Gertrud den 19 mars. Inget inträde och de börjar spela vid åtta.
Trevligt, käkar gärna en bit mat. Tänkte dessutom ta ledigt på torsdagen då jag bara jobbar halv dag.
Yeah, jag är också ledig – man kan väl inte gå hem tidigt när ens älskade fyller 40 heller!
Det är å andra sidan helt klart bättre att gå hem tidigt än att gå hemifrån och sova någon annanstans när ens älskade fyller 40...
Matmedvetenhet
Läste i Sydsvenskan att trendspanarna nu konstaterat att matmedvetenhet - att kvalitet snarare än pris kommer att styra våra livsmedelsinköp - är på stark frammarsch. Det är ju utan tvekan en känsla som varit rätt tydlig, även om det sannolikt, som vanligt när man försöker summera en epok eller tecken i tiden, rör sig om medelklassens åsikter och prioriteringar. Oavsett vilket är det förstås en positiv trend, förmodligen helt nödvändig.
Expressen hade idag en artikel om en undersökning av butikskedjornas fiskdiskar som Greenpeace gjort, där det visar sig att knappt en enda av våra största kedjor får godkänt i fallet utrotningshotad fisk. Generellt tror jag folk är mer medvetna om kvalitet på kött och hela glada-grisar-grejen - än fisk. I artikeln finns en lista på fisk man inte bör köpa, själv tänker jag skriva ut den och spara den.
Man ska nämligen, helt ärligt, inte leka med naturen.
Även om det låter klyschigt så är det faktiskt det enda i denna konstruerade värld vi inte har råd att förlora.
Expressen hade idag en artikel om en undersökning av butikskedjornas fiskdiskar som Greenpeace gjort, där det visar sig att knappt en enda av våra största kedjor får godkänt i fallet utrotningshotad fisk. Generellt tror jag folk är mer medvetna om kvalitet på kött och hela glada-grisar-grejen - än fisk. I artikeln finns en lista på fisk man inte bör köpa, själv tänker jag skriva ut den och spara den.
Man ska nämligen, helt ärligt, inte leka med naturen.
Även om det låter klyschigt så är det faktiskt det enda i denna konstruerade värld vi inte har råd att förlora.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
