It was the summer of 1963

Vet inte hur jag lyckats glömma att länka till den här texten om Dirty dancing.

Jag har ännu aldrig träffat en man som har något som helst till övers för denna alla kvinnors, åtminstone i min generation, kanske mest omhuldade älskling. Faktum är att lika säkert som jag aldrig träffat en man som inte himlat med ögonen har jag heller aldrig, i några sammanhang, stött på en kvinna som inte skinit upp, som inte kunnat citera större delen av dialogen utantill, som inte drömt om att någon man bara en enda gång i livet ska räcka en handen och säga att ingen minsann ska placera en i ett hörn. Aldrig.

Jag älskar Dirty dancing. När jag var liten, eller yngre då kanske, hade jag en jätteplansch ovanför sängen med Johnny Castle halvliggande, stödd på sin armbåge och min kärlek har aldrig svalnat även om jag inte på ett rationellt sätt kunnat förklara den.

Men det slår mig. Att jag inte behöver.

Filmer kan ha olika kvaliteter och jag är inte den som inte skulle kunna erkänna att en annan film jag älskar är Notting Hill, liksom Gudfadern, Att återvända, Annie Hall, Sunset Boulevard, Life of Brian och Festen. Men där Notting Hill är en ren feel good film (och lite komedi) har Dirty dancing något mer - och inte bara nostalgiska flickdrömmar eller den goda smaken att trycka in både Shirelles Will you still love me tomorrow, Otis Reddings These arms of mine, Ronettes Be my baby och Solomon Burkes Cry to me i soundtracket (det är för övrigt ungefär vid denna punkt i resonemanget som män vanligtvis börjar fnysa). Många - de flesta - filmer som verkligen fångar och trollbinder och stannar kvar länge, kanske resten av livet, har någon typ av budskap, ett lager extra. Men inte alla. Gudfadern, som jag håller som min favorit alla kategorier, är ett under av vacker film, stämning, fantastisk dialog och genialiskt skådespeleri. Men budskap? Nja. Mandomsprovet behandlar på många sätt precis samma ämne som Dirty dancing och hyllas som ett mästerverk.

Varför?

Häromdagen diskuterade jag med en arbetskamrat om en incident då hon i efterhand förstod hur hennes sambo utan att någonsin erkänna det fastnat i sin könsroll. De skulle sätta upp en gardinstång och min arbetskamrat framförde åsikter hur detta skulle göras. Diskussionen blev lång och till slut blev hennes sambo irriterad och kände det som om hon inte trodde att han skulle klara av det, som att hon idiotförklarade honom. Det var aldrig hennes mening och hon hade inte tänkt på det som en "män borrar, kvinnor syr"-diskussion - och inte han heller. Men det var förmodligen, på ett högst omedvetet plan, så det förhöll sig.

Min älskade make borrar inte bättre och definitivt inte oftare än jag. Han kan inte snickra, han kan ingenting om bilar (han gillar inte bilar), ingenting om fogar, spackel eller pluggar och han verkar tack och lov inte ha några som helst problem med det, lika lite som jag lider av att inte kunna sy och sticka. Vi gillar nästan precis samma filmer och tv-program. Men Dirty dancing, nej det går bara inte.

Alltså, jag vet inte alls vart jag vill komma med det här resonemanget mer än att jag finner det intressant och lite för mycket av ett heltäckande mönster för att bara låta det bero.

Svaret får hursomhelst vara som det är, jag är trött på att behöva försvara Dirty dancings kvaliteter som om omgivningens bild av ens goda smak plötsligt rämnat och blivit tillintetgjord.

You were right Johnny, you can't win no matter what you do!