Vingar fran himlen

Vilken dag igar! Efter en stadig frukost pa Esperanto gick vi bort till Chumleys, en gammal lonnkrog fran forbudstiden som fortfarande inte har nagra skyltar som signalerar pub, utan bara en dorr i vaggen. De har in egen ol endast och vi testade pumpkin ale, honey lager och en stout jag glomt namnet pa men som fick Guinness att verka blaskigt. Vidare darifran till McSorleys, en av de aldsta annu aktiva puben i New York, 154 ar gammal. Gammal, morkt, ruggigt men med grym atmosfar och sagspan pa golven. Men. Kanske var anda den stora hojdaren Jones pa Great Jones Street. Creole chicken wings direkt fran en himmel dar perfekt kryddning och syrlighet ar ett maste och allt skinn ar sa krispigt och kottet sa mort att man aldrig kan ata kyckling nagan annanstans. Efter detta: chili. Sa starkt att ogonen tarades men aldrig over gransen, aldrig sa att det tog over. Fantastiskt.
Avrundning sedan pa Bowery da Jesse Malin var tilbaka i stan med ny skiva och hade en energi och narvaro man inte kunde ana da han for fem ar sedan var forband till Ryan Adams pa Malmos Konserthus.
Inte ens halva tiden har gatt har, men slutet ar anda lite for nara. Har kan man stanna lange.
Nu: shoe shopping!

Rapport fran N.Y.

Okej, sweet babies - detta ar New York! Pa ett par dagar har vi, trots sjukdom, sett S:t Patricks day parade langs 5:e avenyn, druckit ol pa MacDougal Street Ale House mittemot Caf'e Wha?, vandrat langs gatorna i the Village (Bleecker Street, MacDougal Street, Washington Square - hor hur namnen klinga), atit en fantastisk pork chop pa Little Owl precis bredvid Chumleys (Bedford Street) avslutat med - of course - ost och portvin, suttit vid Dylan Thomas bardisk pa White Horse Tavern, vinkat in taxibilar och druckit en snabb espresso i Little Italy.
Man sager oss att det aldrig snoar i New York i mars, men snoat ar precis vad det gjort och det ar kallare an hemma men husen ar hoga, taxibilarna gula, stamningen fantastisk och livet... utmarkt.
Idag fyller min alskade ar och vi sitter pa ett lysande frukostfik pa MacDougal Street (the Village, standigt detta Village) innan vi ska rora oss uppat Great Jones Street for kyckling pa Mats Olssons favoritrestaurang Jones, lite ol pa McSorley's och till slut Jesse Malin pa Bowery Ball room. Inte varje fodelsedag har sadan dagsplan.
Okej, ett aber: vi har vaningssang pa rummet. Det ar brollopsresa for you, baby!

Go Yankees

Allt klart. Ett grym mix i iPoden, plus satsning på Johnny Cash, Bob, Lucinda Williams och ett par av årets bästa album hittills. Väskan är packad. Listan kontrollerad en mängd gånger. Biljetter, pass, bokningar, boardingpass och pengar med.
Nu sticker vi. Snart.
Kanske bloggar jag något från New York, kanske inte.
See you around.

PS. Det blev "Blood on the tracks", "Highway 61 revisited", "John Wesley Harding" och delar av "The times they are a-changin'". Plus en helt sjukt bra version av Blind Willie McTell från Bootleg 1-3. Bob regerar. DS.

Tick tack tick tack

Nu är vi incheckade. Mindre än ett dygn kvar.
Vilka Bob Dylan-skivor ska vi välja till iPoden?

Det närmar sig

Puh, saker och ting börjar falla på plats inför resan. Har överlämnat och avslutat allt jag kan på jobbet, hämtat ut böcker som ska läsas, ställt in dvd:n på inspelning, gjort packningslista, fixat nytt VISA-kort med rätt namn - och handlat det som behövdes; nya underkläder, strumpor, mascara, ögonskugga, adapter, batteriladdare till digitalkameran och tvillingkontakt för hörlurar till iPoden.
Kanske kan nerverna lugna sig lite nu.

Kris Kristofferson

"Man skulle sett honom för trettio år sedan bara", var det någon som sade i den lilla pausen mellan Kris Kristoffersons set ikväll.
Det kanske man skulle.
Men också den sjuttioårige Kris Kristofferson är ibland så bra att jag vänder upp och ner på hela skivsamlingen när jag kommer hem för att leta upp den där skivan som självklart tycks försvunnit.
Rösten har inte samma klang längre, men fortfarande uttryck. Munspelet är han inte speciellt nöjd med själv och gitarren skorrar lite emellanåt (mer ljudteknikerns fel förstås) - men Kris Kristofferson är en entertainer, en historieberättare, en poet. Det räcker förbannat långt och tjänar som en högst omskakande brytning från den schlagervärld jag ett par veckor om året älskar men ändå tycker det är rätt skönt att lämna.
Jag hade inte möjlighet att se Kris Kristofferson för trettio år sedan, jag var inte född då. Jag skulle inte sett honom för tio år sedan, jag visste inte vem han var då.
Så jag är rätt glad att jag fick chansen att se honom till slut ändå.
Tänk alltså. En man och en gitarr.
Fängslad publik i tre timmar.
Ett bättre betyg är svårt att uppnå.

Bäst: In the news, Casey's last ride, Beat the devil, For the good times och Sunday morning coming down (såklart).

Nödlösning

Kvällens matnödlösning (bristande energi, bristande lust och bristande... engagemang föranledde denna nödlösning) - ett hyfsat tjockt lager ajvar med skivande köttbullar mellan två grova skivor bröd - visade sig faktiskt vara ett lyckokast.
Men så är också ajvar tillsammans med sambal oelek den godaste tillsatsen man kan ha.

Pop!

Schlagern är slut. Dags att bli normal. Eller, ja. Typ, någonting. Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att Hello Saferide, eller snarare dess svenska alias Säkert, gjort en riktig popstänkare i singeln "Vi kommer att dö samtidigt du och jag". Till och med min söndagssunkiga kropp kände sig småsugen på att dansa runt och sjunga högt.
Det blev förstås ingenting med det, men ändå.

Live baby live

Kris Kristofferson, Lucinda Williamas, Rickie Lee Jones och Mikael Wiehe & Ebba Forsberg - den här konsertvåren bådar bättre än på många år...

Fördomsfullt?

På Isobels blogg pågår just nu en intressant diskussion om främlingsfientliga grupper och om man utifrån sin lilla erfarenhet kan applicera egna iakttagelser på en större grupp människor.
Alltså, Isobel Hadley-Kamptz är ledarskribent på Expressen. De gånger hon får mail eller telefonsamtal som uttrycker främlingsfientliga åsikter kommer de oftast från män och av namnen att döma dessutom från medelålders män. Så långt ett konstaterande av verkligheten. Problemen kommer kanske om man utifrån detta gör en verklighetsbild av att medelålders män är främlingsfientliga i allmänhet, eller snarare att den gruppen av människor är överrepresenterade bland de som har sådana åsikter - och om detta att skapa en sådan allmän verklighetsbild utifrån privata erfarenheter i det lilla kan anses vara rasistiskt eller fördomsfullt i sig.
Det är en intressant diskussion och viktig att fundera över.
Själv tycker jag nog att man ska akta sig för att göra sig sådana allmänna uppfattningar men kanske är det oundvikligt - och trots allt är det bättre att basera sin verklighetsbild på något självupplevt än de "sanningar" som serveras från ingenstans (typ människor som tar för givet att muslimer per definition har kvinnoförnedrande åsikter trots att de aldrig träffat och pratat med någon muslim eller läst koranen).
Men jag tycker å andra sidan nästan att diskussionen i sig är viktigare än min personliga slutsats.

Krutdurk

Fortsättningen i Champions league lottad. Milan-Bayern München, PSV Eindhoven-Liverpool, Roma-Manchester United och Chelsea-Valencia. Jämnt och svårtippat kan man onekligen säga.
Milan-Bayern är ju helt omöjlig att sia om, båda lagen besitter förmågan att vara som bäst när det gäller eller åtminstone krångla sig vidare på ett eller annat sätt. Men jag tror ändå lite på Bayern, de har ett roligare och mer spännande lag (även om Kaká alltid är Kaká).
PSV-Liverpool? Ingen bra lottning för Liverpool som trivs bäst i underläge, men det känns ändå som om de borde klara av detta, särskilt med tanke på att de får returen hemma.
Roma-Man United är också svår. Normalt sett ska ju United ta hem det, men Roma är formstarkt och United på väg ner så egentligen kan vad som helst hända. Dock. Roma och Champions league har ingen tradition.
Chelsea-Valencia blir den riktiga toppmatchen här. Ska någon stoppa Chelsea känns det som om det blir Valencia. Jag hoppas på det men känner mig skeptisk.
Skulle tro på följande semifinaler: Chelsea-Liverpool och Manchester United-Bayern München. Vilken framgång för engelska klubblag i så fall!
Vi har för övrigt (omedvetet) tajmat in vår resa alldeles ypperligt. Kvartsfinalerna spelas 3 och 4 april. Då är vi hemma igen. Marinerade i Cosmopolitan.

Inga hyllningar här inte

Jag kommer aldrig att hylla en spelare som först lämnar Barcelona för Helsingborg och sedan vägrar stanna kvar några månader extra i en klubb som kan vinna både Premier League och Champions league.
Basta.

Finaldags!

Låt oss vältra oss i detta en sista gång innan det är dags att återgå till det normala livet där Lucinda Williams är obestridlig drottning... Nedan min ranking (med medföljande tips) på Melodifestivalfinalens låtar:

THE ARK – WORRYING KIND
Det är svårt att tänka sig en artist som aldrig tidigare varit i närheten av Melodifestivalen som passar så bra in som The Ark. Faktiskt. Med sin scennärvaro, profil och faiblesse för show sitter de faktiskt som en smäck. Låten är en av tävlingens bästa och kombinerat med framförandet vore det egentligen löjligt om någon annan skulle vinna det här. Jag både hoppas och tror på The Ark. Tips: 1.

SARAH DAWN FINER – I REMEMBER LOVE
Alltså, det kan vara Pretty Womans fel. Första raderna av refrängen på ”I remember love” är ruskigt lik ”King of wishful thinking” från filmen jag tillsammans med Dirty Dancing, Notting Hill och När Harry mötte Sally sett absolut flest gånger i mitt liv. Men oavsett detta så är ”I remember love” tävlingens lätt bästa ballad, fint sjungen av Sarah Dawn Finer. Egentligen är det ju smörigt så det förslår, men Melodifestival är Melodifestival och trots att min älskade make aldrig skulle kunna förstå det är måttstocken annorlunda än årets övriga veckor. Dessutom har jag alltid fallit för bombastiska, storstilade schlagerballader – ”Gente di mare”, mmmm. Tips: 8.

ANDREAS JOHNSON – A LITTLE BIT OF LOVE
Förra årets ”Sing for me” var mer omedelbar, men också ”A little bit of love” är gediget ihopsnickrad schlagerpop. Och jag menar, Andreas själv är ju en liten sockerbit. Räcker inte riktigt hela vägen i finalen dock, även om juryn kommer att ge höga betyg. Tips: 3.

SEBASTIAN – WHEN THE NIGHT COMES FALLING
Andreas Johnson light. Men, ändå – det här är också rätt gediget och sätter sig fortare på hjärnan än man egentligen vill erkänna. De röda scenkläderna får han gärna slänga, men det märks att Idol-deltagarna fick en del tv-vana under sin tid på TV4. Tillhör förnyarna (= mer eller mindre kända namn som inte deltagit tidigare och därmed anses ta tävlingen framåt), vilket bör vara en fördel framför allt i juryrösterna – men tappar ändå röster till topptrion och får svårt att möta minst en av balladerna. Tips: 7.

MÅNS ZELMERLÖW – CARA MIA
Det här med latinopop är inte alls min grej egentligen, men showen i sig är såpass bra och passar ju trots allt in i dessa sammanhang att det ändå blir en topp 5-placering i min ranking. Måns valpögon och sydeuropeiska look kommer helt klart att gå hem hos tittarna och delvis hos juryn – det här är The Arks verklige utmanare. Tips: 2.

SANNA NIELSEN – VÅGAR DU, VÅGAR JAG
Carola light. Men ”Vågar du, vågar jag” är en gammaldags, traditionell schlager som trots allt spelar på vissa strängar på min stackars förvirrade lyra. Förmodligen har hon också fördel av andra chansen - och ett statistiskt bra startnummer (8). Tips: 4.

ANNA BOOK – SAMBA SAMBERO
Nu är vi verkligen nere i bottenträsket; en stor gröt mer eller mindre värdelösa låtar. Men blåset i refrängen tillsammans med det faktum att det är lättare att vinna min röst med en dålig klassisk fartschlager än med en dålig ballad placerar Anna Book högre än resten. Dock lär den inte få många röster, varken från tittare eller jury. Tips: 9.

SONJA ALDÉN – FÖR ATT DU FINNS
Hon klarar inte riktigt av alla toner och själva låten är en tråkig intetsägande ballad som tagen direkt ur en Disneymusikal av högstadieelever. Men, likgiltig är bättre än nervretande usel och Sonja slipper bottenträsket i min bok. Hos tittarna kan den mycket väl gå bra, frågan är hur balladrösterna fördelar sig mellan de fyra bidragen i genren. Även Sonja lär dock ha draghjälp av andra chansen. Tips: 5.

MARIE LINDBERG – TRYING TO RECALL
För mig oväntat att den här inte blir sist i min egen ranking. Men, trots allt – Marie Lindberg har aldrig gjort en låt som heter ”Jag vill ha sex med dig”. Så. Hon kan inte sjunga, hon kan inte engelska och texten är fruktansvärd (så är förvisso fallet i princip över hela fältet, det är kutym i den här festivalen) – men gentemot Tommy Nilsson kan man ändå skylla på att hon i alla fall tills nu inte kunnat försörja sig på skiten. Svårt att avgöra hur hon går hem bland tittarna när nu inte den första chockeffekten finns kvar och konkurrensen ökat – men troligtvis går låten hursomhelst inte hem hos juryn. Tips: 6.

TOMMY NILSSON – JAG TROR PÅ MÄNNISKAN
I hela balladträsket är detta överlägset sämst. Dessutom av en etablerad artist som inte gjort en människa glad under hela sin karriär tros sin uppenbarligen obrottsliga tro på densamma. Förmodligen drunknar han i flödet och det finns heller inget nytt och spännande eller ens ömkansvärt i det hela – det blir en sistaplats både på rankingen och i resultatlistan. Tips: 10.

Vår och fotboll, denna härliga tid

Lyon ute. Barcelona ute. Inter ute. Flera av de tunga representanterna för vad vi kallar vacker fotboll försvann från Champions league igår. Känner mig dock inte så ledsen själv, det är något med skickligt försvarande lag jag alltid varit svag för. Och hey - det går att kombinera! Liverpool förlorade visserligen mot Barcelona med 0-1 igår, men skapade i alla fall under första halvlek (såg inte andra) flera riktigt bra chanser som borde resulterat (dessutom är Liverpool en gång för alla mitt favoritlag utanför Sverige). Och Valencia ser otroligt starkt ut just nu. Då är jag mer ledsen för Lyon, som i sina bästa stunder spelar en helt grym fotboll men aldrig lyckas toppa formen när det gäller.
Ikväll blir det nog Bayern München-Real Madrid, även om Henrik Larsson gör sitt sista Champions league-framträdande för Manchester United mot Lille.
Vilken härlig tid det här är!

Skärp er!

Verkar det inte vara så att professionella idrottsmän (ja, män) plötsligt fått ett överflöd av oförlöst ilska som de bestämt måste få utlopp för genom handgemäng och verbala hot? Vad är det som hänt? Plötsligt slåss spelare i varje omgång i de stora fotbollsligorna, plötsligt är det okej att ta strupgrepp, slå folk på käften eller bara kasta in hinken och spaden och vägra spela vidare bara för att domslutet gått laget emot. Hur ska man någonsin kunna göra manifestationer mot våld kring idrott om inte utövarna själva kan bete sig som folk? Jag förstår att känslorna kan vara utanpå kroppen, att ilskan och frustrationen kan vara starkare och mer ögonblicklig i samband med idrott än någon annanstans i samhället - jag har själv upplevt det i tv-soffan, på läktaren och på planen många gånger. Det finns en passion, en kärlek och ett hopp inom dem som engagerar sig i idrott som är omöjlig att förstå för dem som står vid sidan om - och omöjlig att för oss som finns där att förklara.
Jag minns särskilt en hemmamatch mot TFF under den säsongen MFF till slut åkte ner i Superettan. Jag hade hamnat rätt nära TFF:arnas familjer och fick under hela matchen stå ut med deras spydiga kommentarer. Vid ett tillfälle fick Niclas Kindvall bollen precis vid sidlinjen, men missade mottagningen och bollen studsade ut till inkast. Då skrattade en av TFF-mammorna. Jag har aldrig varit så nära att slåss, det kändes som en attack mot min familj. Jag blev så fruktansvärt förbannad. Men. Jag slogs självklart inte. Det var aldrig ens nära och jag gick hela vägen hem med bultande frustration (TFF vann till slut och resultatet blev i princip spiken i kistan för MFF:s hopp om att klara sig kvar) - men inte demolerade jag någonting. Inte skrek jag "vi ses i parken" eller knuffade på någon Trelleborgare.
Nu var det ju knappast en hjälteinsats från min sida, de allra flesta skulle givetvis göra likadant. Men uppenbarligen resonerar inte alla så - och om man någonsin kan kräva att klubbar och spelare måste agera som föredöme så är det väl inom detta område?
Nu är det ju såklart inte bara inom fotbollen sådant här sker. Hockey är alltid hockey. Enligt NE går spelet ishockey ut på att "med klubban förpassa pucken i motståndarnas mål, och det lag som gjort flest mål vinner matchen". Tydligen har ingen berättat för NE att spelet också går ut på att slåss, som riktiga män gör. Efter gårdagens inferno mellan Timrå och Modo hördes uttalanden från de inblandade som "vi stod upp för varandra", "det är inte schack eller basket vi håller på med, varför låter inte domaren oss göra upp" och "vi får se om de vågar fortsätta sådär på torsdag". Alltså, jag blir mörkrädd. Är det här vuxna män - småbarnsföräldrar - som pratar? Som ska göra upp, som vill slåss, som tycker att fysisk styrka är ett mått på mod och position - jag vet inte, men det är ju helt klart att mitt sedan länge insomnande hockeyintresse knappast väcks till liv nu i alla fall.

Bio: Darling

Åh. Bästa filmen hittills i år - och den är svensk! Det är man inte bortskämd med. Michael Segerström är verkligen helt underbar i rollen som Bernhard, en stackars sextioårig man som ingen tycks älska, ingen tycks bry sig om och ingen tycks ge någon chans - ändå har han ett hjärta av guld (jag vet, klichéakuten rycker ut här). Jag hade faktiskt, bokstavligen jag lovar, ont i hjärtat genom hela filmen och får det varje gång jag tänker på den - som nu. Och känslan minskar inte direkt när man tänker på hur många människor som passerar man aldrig ser, aldrig reflekterar över. Vi lever alla i vår egen lilla bubbla.
Den andra huvudpersonen, Eva (spelad av Michelle Meadows), lever ett fullkomligt blasséartat liv på Östermalm, tillsammans med vänner som inte bryr sig om något annat än rätt umgänge. Helt avkopplad från verkligheten kastas Eva bryskt in i den när mamma och pengarna flyttar till Dubai och Eva måste klara sig själv. Det är så hon lär känna Bernhard. Det är där historierna flätas samman.
Darling är dock inte bara en skildring av olika samhällsklasser och människor, utan en vacker film med lika oväntad som bra musik - och rolig, träffande dialog.
Hade bara långfilmsdebuterande regissören Johan Kling vågat ta bort sista scenen och låtit filmen sluta fem minuter tidigare hade jag delat ut en femma här. Så berörd blev jag. Så mycket har jag tänkt på den. Så mycket är Michael Segerström värd.
Men det blir ändå: 4+.

Bio: The Queen och Pans labyrint

Har visst glömt bort att nämna de två senaste biobesöken.

The Queen var faktiskt ett steg bättre än vad jag förväntat mig. Det kändes inte som mycket till handling att ta sig bakom kulisserna i brittiska kungahuset under veckan efter Dianas död, men det blev riktigt intressant. Mycket berodde såklart på Helen Mirrens mästerliga porträtt av drottningen själv - en mer självklar Oscar får man leta efter. Mirren lyckades göra Elizabeth II både mänsklig och omänsklig, både kall och kärleksfull. Betyg på filmen: 4.

Pans labyrint däremot, var ett steg sämre än jag förväntat mig. Men, precis som i fallet The Departed, sevärd - och helt klart bättre än just Scorseses film (utan vidare jämförelser). Blandningen av saga och verklighet fungerar utmärkt, jag hade bara känslan av att sagovärlden skulle vara mer... förtrollande. Vackert filmad, var den dock. Betyg: 4-.

So kiss me and smile for me...

Om exakt två veckor sitter vi på Schiphol och väntar på flyget till New York.
Ville bara säga det.

Framtiden

Saga, Milton, Ville och Nora - den nya generationen trillar in en efter en.
Jag passar på att citera en replik ur Vänner: "Life sucks. You're gonna love it!"