Mitt Turin-OS

Jag klagade ju på uteblivna tårar i början av OS. Tack gode gud för damkronorna - de vred om kranen rejält. De svenska olympiska spelen, utifrån flest tårar, störst anspänning eller bara största spontana kärlek:

1. Lag Anette Norberg
(curling - guld)
Jag såg inte många matcher, det gjorde jag inte. Jag såg inte ens hela finalen. Men herregud, sista stenen. När tv-publiken hade huvudet fullt med "hur kunde de tappa en sådan ledning" tog Anette Norberg curlingstenen i handen, visste att den skulle avgöra hela finalen och att hon var tvungen att knocka bort två schweiziska stenar och stanna kvar själv - och så gjorde hon precis det. Så kyligt, så fulländat, så coolt, så vackert. Och den spontana glädjen (inte släppt anspänning utan verkligen glädje), pussen mitt på munnen - åtminstone var mitt hjärta förlorat precis där precis då.

2. Tre Kronor, dam
(ishockey - silver)
Såklart inte för finalen, även om det i sig var en ganska imponerande insats med tanke på den tidigare klasskillnaden. Men semin. Herre-du-min-gud. Jag satt i bilen på väg till spabehandling och vi hade radion på, Lasse Granqvist har aldrig varit mer högljudd, mer upprörd, mer i falsett. Och för tusan vilka coola tjejer. Så unga. Jag menar; Erika Holst! Chans att slå ut USA i en OS-semi och så gör hon en Kenta Nilsson-variant (eller Foppa- då, mer känd som kanske). Visst, hon missade, med så vadå? Pernilla Winberg (16 år - hallå!) och Kim Martin ska vi bara inte prata om. Hua.

3. Anna Dahlberg, Elin Ek, Britta Norgren & Anna Karin Strömstedt
(skidstafett - 4:a)
Alla fyra presterade klart bättre än någon trott och var så näääära brons. Men Anna Karin Strömstedt, 47:a i inledande 15 km, satsade allt på guld i sista stigningen, tappade kraft och förlorade medaljen på upploppet. Det kan jag leva med. Och på. Rätt förbannat länge, dessutom - svenska skidåkare har saknat precis den inställningen i alltför många år.

4. Anja Pärsson
(alpin kombination - brons)
Det andra bronset (fatta, andra bronset i samma OS - det är rätt stort) och TV kablade ut bilder på Anja som bröt sin turstav mitt itu och såg surare ut på prispallen än min ene katt när han inte får smaka av vår mat. Så jäkla coolt. Inget jag-har-vunnit-sex-världscuper-i-rad-men-oj-vad-glad-jag-är-för-att-jag-i-alla-fall-fick-medalj-leende (ja, jag menar Magdalena Forsberg) - Anja var sur för Anja ville ha guld, hon ville vara bäst och det fick hela världen veta. Respekt.

5. Tre Kronor, herr
(ishockey - guld)
Efter ett urtråkigt gruppspel satte ju OS igång till slut (men ärligt, var det någon som hetsade upp sig över någon match förutom semifinal och final?) och inte för att jag grät av glädje, inte för att jag knappt ville titta sista sekunderna innan det var klart - inte för att jag alls blev mer engagerad än ett uppsprickande leende - men det är riktigt imponerande att vinna en turnering där alla de bästa spelarna i världen finns med. Den största herrhockeytriumfen jag varit med om. Men jag grät klart mer vid VM 1987 i Wien. Min syn på hockeyspelare fick sig en törn den där kvällen på ett hotellrum för ett år sedan eller så.

6. Anja Pärsson (slalom - guld)
7. Mats Larsson, Johan Olsson, Anders Södergren & Mathias Fredriksson (skidstafett - brons)
8. Björn Lind (sprint - guld)
9. Anna Ottosson (storslalom - brons)
10. Anna Carin Olofsson (skidskytte - guld)

Debut på rootsy.nu

Okidoki, nu finns jag på rootsy.nu. Presentation och bäst-just-nu ligger ute, första recension kommer imorgon.

New journalism all over the place

Det är mycket new journalism nu. Först Martin Gelins reportage i Sydsvenskan om tidningen New Yorkers historia, där new journalism till stor del föddes - och där också "In cold blood", Truman Capotes mästerverk, publicerades första gången. Capote som är bioaktuell och därför förärades ett kulturuppslag i lördags och ett nöjesuppslag (vinklat på skådespelaren Philip Seymour Hoffman) i söndags - båda läsvärda. Lägg därtill att jag just påbörjat vårt nya bokcirkelsverk, Joan Didions "Lagt kort" från 1970 - och man kan undra hur slumpmässigt allt detta är.

Fascinerande är det, dock. Inte timingen - men eran. Och intressant. Förbannat intressant.

Ännu en läsvärd blogg

Ibland blir han kanske lite omständlig, ibland aningens långrandig - men mestadels är Martin Gelins blogg faktiskt ett litet mästerverk. Om man gillar amerikansk kultur, vill säga. Men det gör väl de flesta.

Ett exempel: http://www.modernista.se/martin/entry.asp?ENTRY_ID=162

Slagfärdighet

Den amerikanska författarinnan Flannery O´Connor fick en gång ett brev från en läsare som skrev att en av O'Connors historier "left a bad taste in my mouth".

Svaret: "You weren´t supposed to eat it".

Var är Helena? Tittut!

Nej, jag har inte grävt ner mig efter Fredrik Nybergs missade medalj. Det där har jag alldeles lagt bakom mig. Men fortsatt OS, Champions league (Chelsea-Barcelona ikväll - hallå!), ommålning, uppröjning och en ocean av musik jag måste lyssna på väldigt snart för att kunna tycka något - har blivit mig övermäktig. Jag har inget att säga. Bobby torterades, Alexander Bard har hemliga maillistor, kungen har rest hem. Men Beth Ortons nya är förbannat bra.

Nähä

Skit i det då.

Väntan

För tusan om inte OS börjat. Sitter nervöst och följer Aftonbladets och SVTs minut-för-minut-rapporteringar från andra åket i storslalom. Snart är det Fredrik Nyberg.

Hemskt vad hjärtat slår.

Jagade döda fåglar

Enligt Kvällspostens förstasida idag jagade tydligen tullen döda fåglar hela natten.

Förutsättningarna tycks mig något ojämna.

Den bortglömde Per Ahlmark

Jag och Lydia tillbringade rätt många timmar i rätt många år åt att hata Per Ahlmark. Sedan orkade vi inte längre. Till skillnad från herr Ahlmark själv, som tyvärr aldrig tycks tystna.

Hursomhelst; på rootsy.nu:s forum har det under några dagar pågått en mycket het debatt om USA-hat/antiamerikanism. Magnus Eriksson, inte heller normalt sett direkt en av mina favoriter, fick efter ett långt inlägg följande kommentar:

PAJSARN: Magnus Eriksson - populärkulturens Per Ahlmark.

Och svarade med ett snärtigt (och inte så lite dagisaktigt):

MAGNUS ERIKSSON: Käre pajsarfjant (...) det tar jag som en hedersbetygelse. Precis som Ahlmark är jag blockerad. Jag hatar folkmord, diktatur och nationalism.

Herregud.

Tillbaka på Jukebox

Hämtade biljetterna till Mark Olson på Jukebox idag, det var väldigt länge sedan jag var på Jukebox. Egentligen är det ju förbannat slött. Jag älskar Jukebox. Det är en skön doft av gamla dammiga skivor i det där hörnet på Värnhemstorget, så långt från ett butiks-AA-läge man bara kan komma. Väggarna är svartmålade och den minimala butiksytan späckad med cd-skivor, vinyler, planscher, tidningsklipp och märkliga handskrivna lappar med små kommentarer om artisterna.
Så jag hämtade biljetterna. Jag lyssnade på nya album. Och jag köpte såklart två stycken. Den som går ut tomhänt från Jukebox är antingen pank och inte beredd att panta sina ägodelar eller helt ointresserad av musik.

Nya i samlingen alltså; Beth Orton (Comfort of strangers) och Isobel Campbell & Mark Lanegan (Ballad of the broken seas).

Det är bråda tider i iPod-världen nu. Förutom dessa två nya lyssnar jag självklart på recensionsskivan (vilken? Det får ni väl se...) och ett helt gäng bra grejer jag fått inlagt av Karin & BG, de mest älskvärda av arbetskamrater. Se bara:
Adam Carroll (Far away blues, 2005)
Alison Brown (Stolen moments, 2005)
Brokeback mountain (soundtrack, 2005)
Darden Smith (Field of crows, 2005)
David Francey (The waking hour, 2004)
David Olney (Migration, 2005)
Eliza Gilkyson (Paradise hotel, 2005)
Greencards (Movin' on, 2003)
Hem (Eveningland, 2004)
Kate Campbell (The portable Kate Campbell, 2004)
Maggie & Suzzy Roche (Why the long face, 2005)
Sexsmiht & Kerr (Destination unknown, 2005)

Lägg därtill att jag inte hunnit lyssna så mycket på Ryan Adams (29, 2005) och ni förstår att jag behöver många och långa promenader mer än någonting annat just nu.

Synd att det är så kallt, bara.

Otto Sjöberg for president

Expressen sände ut två medarbetare med kamera inmonterad i cigarettpaket för att smygfotografera Svennis privata middag med familjen.

Det är vad jag kallar journalistik av rang.

Kim Martin!

Så kom de äntligen. Tårarna. Hörde straffläggningen Sverige-USA på radion och Lasse Grankvist var helt galen, spänningen var precis så olidlig som den bara blir om man lyssnar på radio och inte vet vad som händer om ingen berättar det för en, men tack och lov var alltså Lasse Grankvist i tjänst och Kim Martin tydligen helt fantastisk och Pernilla Winberg bara 16 år. Så jag kunde inte hålla mig längre. Kunde inte rycka på axlarna. Äntligen har OS börjat.

He was a friend of mine

Brokeback mountain. En himmelsk film, säger Sara. En historia som inte lämnar en, säger Cecilia. Själv nöjer jag mig med en vanlig fyra, några tårar på slutet och Willie Nelson.

Visst är det en bra film, över mängden bra - till och med riktigt bra. Homosexuell kärlek visst, men framför allt förbjuden kärlek, passionerad kärlek. Och bra skådespeleri. Fantastiska bilder.

Jag vet inte riktigt vad det är som inte får mig att vara mer lyrisk. Men ärligt talat kan det vara så enkelt som att jag alltid haft svårt för westernmiljöer. Förlåt.

För mig blev det som allra bäst när sista ciggen var släckt och känslorna fortfarande låg utanpå skjortan, innan eftertexterna börjat rulla, och Willie Nelson sjöng första raden på Dylans "He was a friend of mine". Ståpäls.

When the president stands, nobody sits

Alltså, än en gång. Vita huset. De två första säsongerna måste vara den bästa TV som någonsin gjorts. Jag har varit inne på avsnittet och replikskiftet förr, men här är ett av de tillfällen då jag tårögt rest mig upp ur soffan och bara i sista stund hindrat mig själv från att skriva yesssss!

PRESIDENT BARTLET: Good. I like your show. I like how you call homosexuality an abomination.

JENNA JACOBS: I don’t say homosexuality is an abomination, Mr. President. The Bible does.

PRESIDENT BARTLET: Yes it does. Leviticus.

JENNA JACOBS: 18:22.

PRESIDENT BARTLET: Chapter and verse. I wanted to ask you a couple of questions while I have you here. I’m interested in selling my youngest daughter into slavery as sanctioned in Exodus 21:7. She’s a Georgetown sophomore, speaks fluent Italian, always cleared the table when it was her turn. What would a good price for her be? While thinking about that, can I ask another? My Chief of Staff Leo McGarry insists on working on the Sabbath. Exodus 35:2 clearly says he should be put to death. Am I morally obligated to kill him myself or is it okay to call the police? Here’s one that’s really important because we’ve got a lot of sports fans in this town: touching the skin of a dead pig makes one unclean. Leviticus 11:7. If they promise to wear gloves, can the Washington Redskins still play football? Can Notre Dame? Can West Point? Does the whole town really have to be together to stone my brother John for planting different crops side by side? Can I burn my mother in a small family gathering for wearing garments made from two different threads? Think about those questions, would you? One last thing: while you may be mistaking this for your monthly meeting of the Ignorant Tight-Ass Club, in this building, when the President stands, nobody sits.

Holger och John en dag i Vinslöv

Bästa scenen ur Plötsligt i Vinslöv är självklart när originalet Holger sitter med sin kompis John på en bänk och tittar ut över byvägen. Det är en solig sommardag och det enda som bryter tystnaden är fågelkvitter och bilar som kör förbi. Efter en stund säger Holger på bredaste göingemål:

– Jöhö. Daer keör en vaijt Völvö åpp på Reingvaegen.

Helt genialiskt i all sin enkelhet.

Mark Olson till Malmö

Kan bli magiskt. Jag ska dit.

Medaljregn

2 guld, 1 silver och 1 brons.

Och jag har ännu inte gråtit en enda gång.

Vita huset i samlad box

Kom till mamma.

Ronnie Sandahl

Det har pratats en del om Aftonbladets krönikör Ronnie Sandahl på olika mediebloggar och jag brukar försöka hålla mig skeptisk till nya kvällstidningskrönikörer som ska skriva om singellivet i Stockholm men jag har faktiskt fallit lite för just Ronnie Sandahl. Han påminner så mycket om mig. När jag, som han, var 21 år. Läste ikapp några månader i eftermiddags och jag menar, grabben använder ju min teknik. Och brinner av samma lust att förmedla sin kärlek till språket som jag gjorde då.

När han dessutom i en av sina krönikor nämner att han under några år innan de tjugo läste Mats Olssons "De ensamma pojkarna" runt femton gånger faller allting på plats. Det ÄR ju jag. Förmodligen är det för övrigt också därifrån det berömda ensammaradenskrivandet kommer ifrån. När man liksom fångar upp allt i en sista mening. Mats Olsson är expert på det. Och det är ju ett vacker knep som oavsett om man vet att det är ett medvetet och lite småfult grepp för att få hela texten att låta bättre än den kanske är - så faller man ju handlöst.

Läs Ronnie på http://www.aftonbladet.se/ettor/webb/2769_normal.html

Fotbollsfeber (i begynnande)

För tusan, såg Inter-Juventus i söndags och jag vet inte men visst var Björn Linds spurt fantastisk och ja guld är alltid kul men ärligt - Inter-Juventus i tidig men avgörande seriefinal; fotboll när den är som bäst. Underhållning när den är som bäst. Och mitt i allt, såklart, Zlatan. Peter Forsberg må vara en av Sveriges största idrottare alla kategorier, kanske världens allra bäste i sin sport - men han har ju utstrålning som ett kylskåp. Anja Pärsson, Kajsa Bergkvist, Tony... nej inte Tony, jag vägrar, men säg Stefan Holm och Carolina Klüft, Christian Olsson, Annika Sörenstam - vi har många stora att se upp till, hylla och älska - men ändå, ä-n-d-å, är Zlatan större än dem allihop. Han är inte bara en av världens bästa anfallare i världens absolut största sport utan den ojämförligt störste STJÄRNAN. Och han är från Malmö (sorry, men det kunde inte hjälpas).

Men det är inte bara Serie A, Premier League, La Liga och till sist VM i huvudet just nu. Det är bara två månader kvar till allsvensk start. Premiärnerverna har börjat dallra. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men nog känns det rätt bra i år? Tror att jag redan fått förtroende för Sören Åkeby. Det verkar i alla fall inte som om några matcher kommer att förloras på ork i alla fall. Ny favoritblogg som visar detta och endast (varning för alla andra) uppskattas av himmelsblåa nördar med stort fotbollshjärta; http://www.inkstore.se/blog/index.php - där Hasse Mattisson i detalj berättar om lagets förehavanden. När fanssidan Himmelriket gått från klarhet till oklarhet är detta sidan där man känner febern stiga.

Mycket mer kan man väl ändå inte önska sig en kall kväll i mitten av februari?

Bokrearace

Tittar igenom bokreakataloger för att göra årets inköpslista. Men hittar ingen inspiration ens till detta. Vad är det som händer?

Nåja, nu har jag en gång för alla presentkort på 600 spänn som måste användas så jag lyckades hitta lite kokböcker. Verkar som om jag bara tänker på mat och färg nuförtiden.

Anyways; Italienska bufféer, Texmex, Toscana och Den nakna kocken blir årets kokbokskvot, kompletterat med Drömmen om ett hus på landet (för framtida bruk...), I skuggan av ett brott och Bob Dylans memoarer. 700 spänn - vecket kläpp!

OS - ointressant

Vet inte vad det är med mig. Jag kan inte uppbåda någon som helst entusiasm kring detta vinter-OS. Möjligtvis, kanske kanske kanske, tar jag mig igenom några åk med Anja. Men kom inte dragande med några nyheter om Peter Forsberg eller annat hockeytjafs och ärligt talat så struntar jag rätt högaktningsfullt i om Sverige tar två guld i något påfund som ingen visste existerade förrän en törstande nation plötsligt kunde vittra medalj.

Men jag orkar faktiskt inte bry mig om det heller. I år är det fotbolls-VM. Allt annat bleknar.

Angels 2005

Tunes 2005

Pappa 60 år

Idag fyller min pappa 60 år. När han fyllde 50 trodde jag att det skulle kännas helt annorlunda på 60-årsdagen. Det lät så mycket äldre, tänkte jag då och såg framför mig en helt gråhårig pappa i glasögon med sådana där tjocka sextiotalsbågar jag sett min farfar ha på bild. Men liksom jag inte längre tycker att 30-åringar är gamla kärringar med halvvuxna ungar och som borde flytta på sig och ge plats för ungdomen tycker jag inte längre att 60-åringar är gamla gubbar och tanter som knappt kan klara sig själv. Jag tror inte att min bild av pappa överhuvudtaget förändrats sedan jag var liten. Han har liksom alltid varit... pappa. Med konstant ålder. 32 år äldre än jag.

Kanske det förändras den dagen krämporna kommer? När han inte längre är stöttepelaren utan trygghetslarmet? När det inte längre är honom jag frågar om allt möjligt, när han inte vill gå ensam till läkaren för då vet man inte hur det kan gå, när han inte vill ha kontakt med okända per telefon eftersom han inte hör vad de säger? Jag antar det. Då blir han nog gammal i mina ögon.

Det är konstigt att tänka sig att det inte är en evighet borta längre. Men det är å andra sidan väldigt skönt att inte heller är speciellt nära.

Praktiskt arbete, pust

Alltså... min familj har ingen storslagen historik vad det gäller praktiskt arbete. Men vi hankar oss fram. Skruvar lite här, målar lite där. Anlitar hantverkar det börjar bli avancerat. Det kräver bara mycket tankearbete, god planering och en jäkla motivation. Därför tar det lite tid innan vi kommer igång. Men det blir noggrant gjort.

Nu ska kök och hall göras om hemma. Igår hämtades alltså diskmaskin (som inte kan användas eftersom det fattas både strömuttag och rör - hur störigt är inte det?), lämnades skåpdörrar och köptes färg. Det där med färg är inte helt lätt. Jag menar, man ska avgöra hur ett helt kök ska te sig utifrån en liten rektangel färgprov om typ 3x5 cm! Så det blir väl en del sömnlösa nätter framöver.

Det brukar bli det när vi malmströmare ska göra något praktiskt.

Pengarnas svarta hål

Jag imponeras av människor som har pengar i slutet av månaden. Som liksom kan gå ut och köpa jeans helt oberört dagen innan lön. Det är så svårt att förstå hur de gör. Jag menar, jag jobbar. Jag bor inte i ett upp till sista takbjälken belånat slott. Jag har inte bil. Inte barn. Inga fetestora plasma-tv:s på väggarna. Mina vinterskor har spruckit i sulan men jag lyckas aldrig prioritera in ett par nya i månadsbudgeten.

Förvirrande var ordet. Jag har tillbringat timmar, dagar, månader - år - på att luska ut vad allt detta kan bero på. Inlett projekt att spara kvitton men kommer aldrig ihåg det tillräckligt länge för att det ska vara lönt. Men okej, låt mig göra en uppskattning på de vardagliga inköpen som tär på lönekontot:

1. Mat (ca 35%)
2. Krogen (ca 25%)
3. Skivor (ca 8%)
4. Filmer och tv-serier på dvd (ca 7%)
5. Konsert eller bio (ca 4%)
6. Böcker (ca 3%)

Det är ju inga skrämmande siffor i sig. Men säg såhär då:

1. Mat (ca 35%)
2. Krogen (ca 25%)
3. Kulturkonsumtion (ca 22%)

Jag tittar ut över vårt bibliotek, sprängfyllt av dvd-filmer och -boxar, böcker huller om buller i hyllorna eftersom de inte får plats, skivor överallt - och inser att det förmodligen är precis så enkelt. Jag kan inte begränsa mig att gilla en grej.

Antar att det kostar lite att ligga på topp.

Vanliga människor och lyckliga tider

Herregud, lyssnar på Pulps "Common people" och hela slutet av tonåren bara trillar över mig igen. Och just den tiden har jag faktiskt inget emot att återuppleva. Inga mutor, ingen världsfred, ingenting skulle få mig att gå igenom högstadiet en gång till - men gymnasiet var liksom då allt började. Nunnorna. Mikael Wiehe. Bob Dylan. Vem hade inte velat uppleva det för första gången igen?

C.J. forever

Den nya säsongen av Vita huset är den bästa sedan Aaron Sorkin slutade. Och nu ska C.J. blir chief of staff.

C.J! Självklart!

Knockad

Ibland hör man låtar man trodde man glömt och så knockas man på samma sätt som den allra första gången.
Just nu i mina lurar: "For a dancer" med Jackson Browne.

Rootsy

Så var det klart, om någon vecka blir jag fast skribent på rootsy.nu. Framför allt recensioner men också krönikor och bäst-just-nu-listor kommer att levereras frekvent. Ska bli otroligt skönt att komma igång med skrivandet lite igen.

Söndagsmiddag

Köttfärslimpa med champinjonfyllning, senapsstuvad potatis och brysselkål.

Ja, jag säger då det.

Lavendel och surrande flugor

Ordet lavendel har jag för övrigt älskat ända sedan jag läste Anne på Grönkulla första gången.

Jag har också älskat själva berättelsen Anne på Grönkulla så att ryggen numera är alldeles sönderbruten. Den boken, tillsammans med Barnen i Bullerbyn och filmatiseringen av Rasmus på luffen (med Allan Edwall som luffaren), är de tre stora anledningarna till att jag totalromantiserar ett liv på landet. De tre och barndomssomrarna hos farmor i Tjörnarp.

Nu ska jag gifta mig i de trakterna. Bland korna. Och hagarna. Och de surrande flugorna.

Det blir en minnesvärd sommar och höst det här.

Balkongodling '06

I år ska jag ta det här med odlingar på balkongen ett steg längre än ifjol. Njuta av värmen och av sommaren. Av dofterna. Friskheten. Så att man inte glömmer allt det där när februari precis börjat och mörkret tycks oändligt.

Så; fler krukor, fler blommor, fler kryddor. De som varit på vår balkong sitter säkert med ett snett leende och läser detta - men man måste ha visioner, eh? Problem är till för att lösas, så även platsbrist.

Följande kryddor använder jag ofta och de är alltså självskrivna:
Persilja, basilika och gräslök.

Dessa använder jag inte så ofta som jag vill, men de känns ändå rätt givna:
Dill, rosmarin, malört (till beska droppar, of course) och citronmeliss.

Svåraste katergorin så - de jag nästan aldrig använder men är rätt nyfiken på och därför måste odla i alla fall någon av dem:
Mejram, oregano, timjan, salvia och dragon.

Dessutom vill jag gärna ha en tomatplanta.

Och lavendel.

Och en ny, betydligt större, balkong.

Hatar hatar hatar den här tiden på året

Alltså, ärligt. Jag är så trött på den här vintern. Trött på kylan, trött på snön, trött på slasket, trött på min vinterjacka, trött på att ständigt vara småsjuk, trött på att vandra omkring med tio kilo kläder på mig, trött på att vara blek, trött på sallad som inte smakar något, trött på att bara överleva.

Har tillbringat min andra sjukdag med att ligga med datorn i knäet och titta på Tinas senaste säsong i Mat. Inspelad i somras, men sol och glittrande hav i varenda bild...

Bara två månaders konstant mörker kvar nu.

Sedan kan det bli en till.

Eller två.