Måste måste måste läsa

Man skulle kunna undra. Alltså verkligen ställa sig frågan.
Varför i hela världen jag inte omedelbart måste läsa den här boken.
Bara Jan Gradvalls välskrivna recension i Sydsvenskan är ju som en öppen port till himmelriket - och han lyckas nämna både Bill Bufords gamle assistent Tim Adams, som skrev den lysande reportageboken I huvudet på John McEnroe jag plöjde i New York - och dessutom skriva om restaurangen Lupa i samma stad, som vi stack in näsan i men inte fick plats på (det luktade givetvis gudomligt).
En passionerad, välskriven bok om en medelålders respekterad journalist som ger upp allt och blir köksslav hos en av världens mest karismatiska kockar, bara för att förstå (alltså verkligen förstå) matlagning - i världens bästa stad?
Neeeejdå, det verkar inte alls vara min kopp te...

Efternotering (citat från Gradvalls recension): "I bokens sista kapitel får Buford frågan av Batali om han nu, som fullärd kock, inte är sugen på att starta en egen restaurang. Men Buford, som idag är tillbaka på The New Yorker, inser att det är inte därför han ägnade dessa år till matlagning på heltid.
Hans verkliga syfte var att lära sig något i dag alltmer sällsynt men fundamentalt mänskligt: något som förts i arv, från hand till hand, genom generationer. Bill Buford: I didn´t want this knowledge in order to be a professional; just to be more human."

Bara det. Bara det!