Bort igen

Om meningsfulla inlägg lyst med sin frånvaro här den senaste tiden lär det tyvärr bli ännu värre under närmaste dagarna.
Väskan är nämligen packad.
Biljetten utskriven.
Nu åker jag till Budapest.
Men om någon undrar så trängs vitsippor med gulsippor i backen utanför köksdörren i Tjörnarp och till och med några blåsippor har vågat sticka upp bland grässtråna.
Så det finns alltid något att komma tillbaka till.
Förutom katters spinnande, en makes ömma kärlek och kastanjeträd utanför fönstret som snart helt och hållet skymmer gatan där bakom.

Ursäkt

Frekvensen på blogginlägg, i synnerhet intressanta sådana, är utan tvekan under all kritik just nu. Jag ber om ursäkt. Men våren är här, lägenheten är i en stor röra, allt som skjutits upp under vintern blir plötsligt akut och samtidigt måste allt som ska njutas av under sommaren förberedas. Tiden är verkligen knapp.
På jobbet hopar sig högarna och listorna över sådant som måste göras tycks bara bli längre för varje uppgift som utförs.
Det är hårda tider.
Och det är väl så, att var sak trots allt har sin.

Medvind

Det hade förstås kunnat skrivas mer poetiskt, men hursomhelst är segrar som den MFF tog mot Halmstad ikväll, med avgörande på övertid efter ha tappat en ledning bara minuter från slutet, den kanske största förändringen om man jämför årets lag mot de senaste säsongernas. Att aldrig tappa tron på sitt spel, att mala sönder motståndet trots mindre lyckade matchinledningar (underläge i tre av sex matcher) - är en styrka som i all sin enkelhet glädjer en stukad supporter till de mest himmelska höjder.
Himmelska höjder.
Det där var en formulering min pappa hade varit stolt över.

En helg på landet

Himlen var klarblå. Gräsmattan grön, men yvig och i behov av klippning. Tystnaden gick att ta på, det var som en morgon i gryningen i Malmö - innan allt vaknar och börjar föra liv. Men mitt på eftermiddagen. Några fåglar kvittrade långt borta och jag försökte se vad det var för art innan jag insåg att jag ju inte kan skilja en gök från en kråka, så det var ganska meningslöst.

Efter lite slammer på logen kom grillen ut och det luktade kol och tändvätska, det luktade rök och marinad. Årets första. Alltid den bästa. En krämig potatisgratäng till och sallad med avocado och fetaost, livet blir nog inte så mycket bättre. Eller ja, möjligen om man hade en flaska bra rödvin till.

På kvällen sprakade kaminen igen och dörren till det varma rummet fick stängas för natten, kaffet doftade och på tv:n rullade det sista avsnittet av Krig och Hågkomst, där Pug äntligen fick sin Pamela. Det blev en tidig kväll, lantluft är sövande.

Jag vaknade av att solen sken stark i gliporna vid mörkergardinernas kanter, daggen låg kvar i gräset utanför. Det var fortfarande tyst, men när jag öppnade dörren hörde jag att fåglarnas kvittrande fått sällskap av ett bi som flög mellan blommorna i backen utanför köket.

Trots att varje besök i Tjörnarp borde innebära mer stress än hemmavid, med långa listor av sådant som måste göras, måste göras nu eller väldigt snart och när det är gjort finns det en lista med sådant som måste göras så fort allt annat är avklarat - det finns liksom ingen ände - och trots att jag varje gång lämnar vårt älskade sommarhus med känslan av att jag kunde hunnit med mer, borde hunnit med mer, så är det ändå friden och lugnet som jag älskar mest. Och skönheten, som jag aldrig tycks vänja mig vid.

Slingrande grusvägar och hagar med betande kor och hästar, faluröda trästugor, taggtråd mellan mossbevuxna träpinnar, skogspartier med hav av vitsippor, bäckar som porlar, stenrösen, frukträd, utemöbler under trädkronornas skuggor.

Inte sådär väldigt svårt att fästa sig vid.

Allsvensk fotboll precis överallt

Publiksnittet har sjunkit, men my god vad mycket det skrivs om allsvenskan och MFF i år. Under lång tid fick man hålla till godo med Himmelriket - där krönikorna faktiskt ofta höll hög klass. Men med det nya medieklimatet och nätsatsningar även hos de institutioner som fram tills för några månader sedan ännu såg på internet som en fluga (läs: Skånska Dagbladet) så finns det nu ett överflöd av kanaler att hålla koll på.
Sådant är aldrig bra för min arbetsmoral.
Förutom Sydsvenskans webbsatsning Ut i det blå, med nyheter och små inlägg som inte fått plats i tidningen, så bloggar Anders Andersson numera för Skånskan, Måns Renntun för Metro Stadion, Kaveh & Jon etablerade sin MFF-blogg redan ifjol. Lägg därtill gamle Arbetet-profilen Ole Törner på Skånskan. Om man dessutom räknar in Johan Orrenius, Patrick Ekwall och Henrik Rydström bland de läsvärda - och det gör man ju - så finns det en del att vila ögonen på.
Självklart får man inte heller glömma bort Mattias Thylander (nu i TFF), vars syster jag spelade i samma lag som och vars gitarr kompade en lagsång vi uppträdde med på någon damsektionsdag. Mina tidiga tonår flashar snabbt förbi ögonen precis nu och det finns helt klart ett och annat värt att berätta om den tiden.
Men det får bli en annan gång.
För tillfället nöjer jag mig med att med ögonen fyllda av de tårar tillbakahållet skratt lockar fram, försöka dölja för mina kollegor att jag för tillfället inte är fullt koncentrerad.

Aprilstress - jo, det är vedertaget

Ja, vad händer egentligen? MFF spelar oavgjort, min söta och på alla sätt älskvärda brorsdotter har inlett sitt andra levnadsår, släktmöbler har forslats från kusin till Tjörnarp, jag har ätit varma mackor med champinjonstuvning i ugnen för första gången sedan jag var liten och Kjerstin brukade ställa fram det tillsammans med varm choklad när vi kom hem efter en fotbollsmatch någonstans på den skånska landsbygden.
April är på många sätt en liten paus i verkligheten.
Då och då slänger den fram några solstrålar som får allt att kännas närmare, men oftast handlar den om en väntan på det som komma skall.
I Tjörnarp är det en stund kvar till våren. Jorden är alltför blöt för att gräva, gräset går inte att klippa och jag sitter med näsan långt ner i odlingsbibeln och spinner den ena storslagna planen efter den andra, mina drömmar sommarhus byggs upp framför mina ögon - men jag börjar inse att det kommer att ta många år att förverkliga, om ens någonsin. Första prioritering blir i alla fall att göra om odlingsplätten och gräva en djupbädd - och sedan dela upp den i fyra delar. Dessutom ska en växtkompost ordnas till och fler rabarberplantor sättas, plus ytterligare en buske med amerikanska blåbär. Växter och grönsaker som ska stå runt själva odlingsbädden (vi ska ha sparris, men sparris tar flera år så det får vänta, men sparris är å andra sidan kanske det godaste som finns med bara lite smält smör och grovsalt) får bli ett projekt för 2009.
Någonstans i den raden av planer finns för övrigt det som bäst brukar sammanfatta mina april-månader.
Stress.
Så mycket att göra, så lite tid.
Och vetskapen om att det man inte hinner med får vänta ett helt år.

I want a peace... Respeck.

Jag är inte så förtjust i att lägga ut youtube-grejor på bloggen, men den här ungerska hit-låten (obs! inte ironi!) kan jag bara inte låta bli att förmedla. Lägg märke till texten, bilen, duvan - äsch, hela grejen är helt briljant! Yee c'mon. Bizznizz.

Rapport från en avstickare

Trots min långa och mycket heta kärleksaffär med den västra flygeln i Vita Huset, som förvisso handlade mer om Jed Bartlet, Toby Ziegler, C.J. Cregg - och Aaron Sorkin, trodde jag kanske inte att jag skulle bli förälskad i denna, om man undantar maktfaktorn, så anonyma stad. Framför allt hade jag inte alls föreställt mig att den skulle vara så vacker som den i själva verket är.
Washington har absolut ingenting gemensamt med New York, som är ett pulserande dansgolv jämfört med huvudstadens mer sofistikerade valssteg. Ändå trollbands jag på nästan samma (kanske inte lika knockande) sätt under de få timmar jag tillbringade där.
Det går för det första nämligen inte att räkna bort maktfaktorn. De flesta av världens länder har representanter i staden, liksom samtliga av de inhemska staterna. Här tas beslut som påverkar en hel värld - och de tas av eller med hjälp av människor jag kanske sprungit förbi på gatan. I byggnader jag just passerat. Det är otroligt fascinerande och mäktigt.
Sedan är Washington rent arkitektoniskt väldigt vackert. Inga moderna skyskrapor stör bilden, gamla fina hus blandas i stället med pampiga institutionsbyggnader - och många grönområden som ger huvudstaden en oväntad touch av småstad. Med hundratals blommande körsbärsträd i ett valv ovanför huvudet under promenaden från Capitol Hill via George Washington Memorial till Vita Huset kändes skönheten minst sagt rätt bländande.
Vi var ute vid Arlington också, denna gigantiska begravningsplats för militära (från samtliga krig USA varit inblandat i - det är rätt många), ämbetsmän och deras familjer. Där ligger fler än 245 000 människor, en ändlös samling vita gravstenar i de enorma gräsmattorna. I den blå himlen kvittrade fåglarna, i övrigt var det tyst och precis framför den eviga eld och sten som märker ut John F. Kennedys sista vila tog en gammal kvinna sin makes hand och kramade den hårt.
Själv tänkte jag en stund på detta land och dess korta men på många sätt mäktiga historia.
Det finns mycket att kritisera dem för, amerikanerna - och nästan lika mycket att göra narr av.
Men det vilar någonstans en stolthet som jag ibland kan bli avundsjuk på eller om inte annat fascineras av.
Alla dessa känslor, alla stora gester blandat med små detaljer, är kanske vad som gör Washington till den överväldigande upplevelse det är.

Iväg igen

Har packat den lättaste väskan ever inför en resa och bereder mig i ögonblicket som bäst för en kort och intensiv färd till Washington. Tillbaka söndag morgon.
Ser jag Bush gå över gatan lovar jag att spotta tre gånger.
So long!

Fruktolism

En sådan här makapär, IKEAs genialiska äppelklyftare, är på många sätt helt avgörande för om jag äter frukt eller inte. Clementiner kan jag visserligen leva med, men eftersom min perfektionisthjärna omöjligen kan tillåta mig att börja äta innan allt det vita skräpet pillats bort så tar det en evighet innan jag är färdig. Bananer är också okej, men bara om de är liksom gröngula i skalet. De tillhör dock inte favoriterna, under min karriär som fotbollsspelare (det var förvisso ett par sekel sedan) åt vi bananer före och efter varje träning och match, kanske blev det för mycket. Om man alltså exkluderar alla bär och så, som trots allt bara finns under en kort men intensiv period på sommaren - så återstår äpplen och päron.
Men jag kan inte bita i skal. Jag är livrädd för att ta en tugga in i kärnhuset.
Äppelklyftaren är således som gjord för mig!
Enkel att använda, man får perfekta klyftor och kärnhuset separerat - vilken briljans, vilken intelligens - vilken livboj för de kallsupande!
IKEA, alltså. De kan sina saker.

Fetto

Jag vet inte, men ibland kan man inte reagera med annat än ett gapskratt. Som till exempel om man ger sig på att mäta sin midja efter en oroväckande resultatlös shoppingrunda i London (det berodde alltså inte på utbudet), antecknar resultatet och med spänning går in på nätet för att se hur man ligger till i statistiken. Vi behöver inte gå in på några siffror, men det kan väl avslöjas att det är en bra bit ner till "normal" nivå - den som inte är hälsofarlig.
Verkligen uppmuntrande.
Nå, i morse var jag i alla fall, inspirerad av Anna, ute och gick en halvtimme innan frukost - en rutin jag tänker hänga fast vid (så länge det nu varar).
Det måste faktiskt hända någonting nu.
Annars får jag börja handla på mammavdelningarna.

PS. Självklart har jag förvärvat en bok för inspiration. Det är alltid steg 1. DS.