Paus

Tjeckiskt öl, regn, raukar, Ulla Skoog och semester. Det finns mycket att berätta men mindre tid och mitt tangentbord har ännu inte återhämtat sig från vattenolyckan. Uppdateringar får därför vänta.
Så att ni vet.

II

När alla andra lever upp med sommaren och juli, semestrar och baginbox-vin, brukar jag gå in i någon sorts dvala, min blick brukar bli tom och ofokuserad, fingrarna finner ingen ro. Regn och åter regn, säger folk och skakar på huvudet, men i mitt huvud ekar tomhet, bara tomhet. Juli borde tillbringas på landet, med surrande flugor, böljande fält och bra böcker i en hammock.
Inte framför en dator på Segevång.
Inte på en blåsig balkong.
Inte med molande huvudvärk.
Inte med en massa måsten som gör stressen över att ha semester större än att låta bli.
Det dåliga samvetet gnager och påsarna under ögonen bara växer.
Måste. Utnyttja. Sommaren.
Sedan är det mörkt i sisådär nio månader eller något.
Åh, ta mig bara bort!

Mrs Soprano

Sugna på att göra något som tar lite tid bestämde vi oss för att äntligen bli färdiga till att laga till något från Sopranos-kokboken som sett inbjudande ut i mer än ett år. Eftersom vi för tillfället kör ett Sopranos-race på dvd:n inför sista säsongen, som sänds på SvT i augusti, föll valet på rätten som ständigt diskuteras i serien; ziti. Carmela Sopranos recept är lite omständligare, tar lite längre tid och innehåller något fler steg - men vår förenklade version var helt ärligt rätt fantastisk.

Gör såhär någonting:

Köp en förfärlig massa ost i en butik man omöjligt lämnar utan att köpa för mycket, förbanna den svenska sommaren när du cyklar hem i ösregnet dubbelvikt för att skydda osten och byt sedan om vid hemkomst och slå upp ett tröstande glas av din egen limoncello.

Tomatsås:
Tryck till fyra vitlöksklyftor med kniven och stek upp lite i olja tills de blir gyllenbruna. Ta bort klyftorna och häll ner 5-6 msk tomatpuré, blanda med vitlöksoljan och låt puttra i någon minut. Häll i 5-6 burkar hela skalade tomater (kör på körbärsvarianten, den är klart smakrikare), salta, peppra, sockra och kör ner lite hackad färsk basilika. Låt sedan såsen stå och puttra i ca två timmar.

Köttbullar:
Blanda 500 g blandfärs, ströbröd, två äggulor, hackad persilja och riven parmesanost, salta och peppra. Rullar köttbullarna så att de inte är större än en vindruva och stek dem så att de får yta men inte blir helt klara, låt dem sedan puttra med tomatsåsen i en kvart ungefär. Kok upp ett paket pennepasta al dente.
Sätt det tomma limoncelloglaset i diskmaskinen och häll upp ett glas rött vin istället.

Fyll två ugnsformar:
Varva pasta med tomatsås, köttbullar, mozzarella i små kuber (köp för bövelen inte gummibollarna de säljer på snabbköpet, ta något som smakar!), riven parmesan och pecorino. Snåla inte med osten och avsluta alltihop med... lite mer ost. Ställ in i ugnen under folie i ca 45 minuter, ta av folien och låt stå en kvart till (eller tills osten puttrar i kanterna).


Njut:
Ta ut ur ugnen, ta en stor portion och njut av hur pasta kan smaka om man ger det lite tid. Klappa dig sedan på magen, svär en kort stund över att du inte lyckats köpa den där espressomaskinen än, lägg dig ner i soffan och börja om från början på Sopranos och ligg sedan kvar där tills sista säsongen börjar sändas.

Mitten av juli, säger ni - men i Tjörnarp är det försommar

Att köra in på grusvägen som leder till min farmors hus i Tjörnarp är att låta all stress man omedvetet lever med varje dag, varje timme bara rinna av. Efter att man svängt av från E22:an mot Södra Rörum slingrar man sig fram genom ett fåtal små byar och en skog som mer än något annat berättar vilken årstid man befinner sig i. På vintern är den snövit som landet Narnia. På våren är den murrig, på sommaren är det som att köra igenom en kyrka av grönska och på hösten är skogen en explosion av färger, som bildar valv man passerar genom. Det är en otroligt vacker sträcka. Efter Häglinge övergår asfalten i grusväg, då är man nära farmor. Doften av kåldolmar, av nykokt kaffe, nyklippt persilja och mackor med leverkorv och rödbetor, ljudet av flugor som surrar och getingar stora som flygplan som brummar farligt nära ens huvud, bäcken som porlar sakta, träden som viskar och korna som frustar mellan varje tugga gräs. Där kan man inte stressa. Där struntar man i en dator som inte fungerar eller maskiner man inte har råd att köpa. Man bara finns.
Det första jag gör efter att ha parkerat bilen, så fort jag lämnat ombytesväskan i huset och kramat om farmor, är att ta en titt på växtligheten. Jag vandrar runt bland buskarna och odlingarna och ser hur veckorna går och allt börjar växa och mogna, noterar vad som behöver göras men släpper det direkt - det kommer inte att hinnas med ändå. Jag viker undan grenar för att se hur bärskörden ser ut, försöker att undvika att trampa på skogsniglarna som kryper över gången ner till hallon och jordgubbar, tar ett djupt andetag för att andas in friden, tystnaden - och ut huvudvärken, måstena. Inte ens med en att göra-lista längre än Bondepraktikan är det möjligt att inte njuta.
Igår hade jag vaga förhoppningar om att plocka lite bär, men Tjörnarp är alltid ett par veckor efter Malmö och i år verkar det vara ännu mer. Det är några veckor kvar innan skörd.
Sommaren är ännu lång.

Likörrapportering del 673

En målgång, ett startskott och en mellanlandning i vårt kök i lördags.
Till vänster limoncellon, som slutfiltrerades och avsmakades sedan jag i veckan bestämt att ta lite mer socker och lagra några dagar extra. Resultatet blev något något sött, men mycket gott efter nerkylning - citronens friskhet gör att sötman ändå inte blir alltför klibbig.
I mitten står blåbär och väntar på sin konjak och ett stänk socker, för att sedan forslas vidare till klädkammaren där den under två månader varsamt och hyfsat frekvent ska vändas och lagras vidare, innan den är färdig lagom till höstregnet börjar falla.
Till höger äpple- och kanellikören, som fick lite vit sirap och nu vilken dag som helst ska filtreras en sista gång innan den är redo att drickas. Doften lovar ljuva stunder, i alla fall.

Den bästa tid är nu

I lördags var jag och mamma på Möllan för att tömma torget på grönsaker (en ambition vi i stort sett för-
verkligade). Vi älskar det båda två. I flera timmar gick vi omkring och klämde och kände och tittade och luktade, innan släpkärran var fylld med tomater, gurka, lök av olika slag, färsk basilika, koriander och mynta, mangofrukter, ägg, körbär, plommon, potatis, champinjoner, paprika, chilifrukter, avokado och blåbär - och vi kunde koppla av med en kopp kaffe i närheten.
Inte en droppe regn föll.
Det var en fin och mycket mysig lördag.

Någon stal mitt hjärta

Elvis är en katt. Min älskade brukar säga att Elvis inte bara är en katt utan en mattekatt.
Elvis är också en marodör, han älskar att välta saker och förstöra för sin omgivning. Tre lampor och minst fem krukor har han på sitt samvete - av de saker som visat sig omöjliga att laga.
I torsdags välte han under ett obevakat ögonblick ett stort glas vatten över vår dator, som i mer än ett dygn suckade och stönade och gurglade medan jag mer och mer desperat torkade, blåste med fön, ställde på högkant, bönade, bad och såg tusenlapparna flyga genom luften och försvinna. Till slut tutade datorn igång som den skulle. Men tangentbordet hängde inte med. Så nu kan jag läsa och surfa, men inte skriva.
Det känns som om någon slitit ut det pulserande hjärtat i familjekroppen.
Man blir snabbt beroende av de där maskinerna.
Elvis, däremot, hänger på en skör tråd för tillfället.

Ice ice baby

Vår kyl är speciell. Nu har jag ingenting emot när något sticker ut eller så, men gränsen går någonstans vid isflak i kylen. Kylen, ja. Inte frysen, där vore det för tusan normalt. Precis i vår mittersta hylla i kylen bildas, hur man än gör (jag lovar), ett isflak som till slut växer och sprider sig över hela bakre väggen. Mången gång har jag stått där med fön och kokande vatten, skruvmejsel, hammare och allehanda svordomar - och hackat loss flagor som vore jag Göran Kropp (frid över hans minne) någonstans i Himalaya. Men. Nu är det slut på gamla tider, nu är det färdigt inom kort. Ny kyl är beställd. Åh, fru Cylina, kom i min famn!

Fisk igen i radio radio M

Lyckades äntligen få tummarna loss och göra Isobels citronbitare till middag. Istället för hälleflundra använde jag rödspetta och panerade sedan med pankosmulor, rivet citronskal och persilja istället för Isobels basilika. Måste säga att jag är mycket nöjd med premiären av pankosmulor istället för ströbröd, paneringen blev luftigare och krispigare.
Till fiskhärligheten gjorde jag en egen remouladsås, gudomlig om du frågar mig (ingen är väl förvånad).

En slev beröm...

... till mig själv för att jag efter fyra veckors framåtflyttande äntligen lyckades städa igår (den duktige hävdar väl här att endast om jag gjort det i tid vore beröm berättigat, med sådant där sätter jag mig över) - all risk för svår astmautveckling torde därmed vara undanröjd.
Slängde dessutom en mindre småländsk skog i pappersåtervinningen. Ska det fortsätta såhär slutar jag snart prenumerera.

April?

Regn och storm ute, potatis- och purjolökssoppa till middag och allsvensk fotboll på något som ser klart mer ut som en leråker än en gräsmatta. Det är alltså den 2 juli idag.
Någon skojar med oss.

Söndag

30-årsfest igår hos Mary och förutom föräldrastories där Marys pappa HC av någon märklig anledning tycktes ha huvudrollen i de flesta (någon gång ska jag berätta om hur han slängde ut konduktören som i all vänlighet erbjöd de resande familjerna en extra kupé) bjöds det på fantastiskt god mat; hemmagjord potatissallad, fetaostsås, korvar med ajvar och - inte minst - en otroligt god ryggbiff som den underbare Henrik grillat hel. Så mört. Så gott.
Idag har jag suttit i soffan i ett par timmar och funderat över vilket rum jag ska städa först, medan jag omöjligen kunnat slita mig från BBC Food.
Trots att det är Kina-special.