Mitten av juli, säger ni - men i Tjörnarp är det försommar

Att köra in på grusvägen som leder till min farmors hus i Tjörnarp är att låta all stress man omedvetet lever med varje dag, varje timme bara rinna av. Efter att man svängt av från E22:an mot Södra Rörum slingrar man sig fram genom ett fåtal små byar och en skog som mer än något annat berättar vilken årstid man befinner sig i. På vintern är den snövit som landet Narnia. På våren är den murrig, på sommaren är det som att köra igenom en kyrka av grönska och på hösten är skogen en explosion av färger, som bildar valv man passerar genom. Det är en otroligt vacker sträcka. Efter Häglinge övergår asfalten i grusväg, då är man nära farmor. Doften av kåldolmar, av nykokt kaffe, nyklippt persilja och mackor med leverkorv och rödbetor, ljudet av flugor som surrar och getingar stora som flygplan som brummar farligt nära ens huvud, bäcken som porlar sakta, träden som viskar och korna som frustar mellan varje tugga gräs. Där kan man inte stressa. Där struntar man i en dator som inte fungerar eller maskiner man inte har råd att köpa. Man bara finns.
Det första jag gör efter att ha parkerat bilen, så fort jag lämnat ombytesväskan i huset och kramat om farmor, är att ta en titt på växtligheten. Jag vandrar runt bland buskarna och odlingarna och ser hur veckorna går och allt börjar växa och mogna, noterar vad som behöver göras men släpper det direkt - det kommer inte att hinnas med ändå. Jag viker undan grenar för att se hur bärskörden ser ut, försöker att undvika att trampa på skogsniglarna som kryper över gången ner till hallon och jordgubbar, tar ett djupt andetag för att andas in friden, tystnaden - och ut huvudvärken, måstena. Inte ens med en att göra-lista längre än Bondepraktikan är det möjligt att inte njuta.
Igår hade jag vaga förhoppningar om att plocka lite bär, men Tjörnarp är alltid ett par veckor efter Malmö och i år verkar det vara ännu mer. Det är några veckor kvar innan skörd.
Sommaren är ännu lång.