Aprilstress - jo, det är vedertaget

Ja, vad händer egentligen? MFF spelar oavgjort, min söta och på alla sätt älskvärda brorsdotter har inlett sitt andra levnadsår, släktmöbler har forslats från kusin till Tjörnarp, jag har ätit varma mackor med champinjonstuvning i ugnen för första gången sedan jag var liten och Kjerstin brukade ställa fram det tillsammans med varm choklad när vi kom hem efter en fotbollsmatch någonstans på den skånska landsbygden.
April är på många sätt en liten paus i verkligheten.
Då och då slänger den fram några solstrålar som får allt att kännas närmare, men oftast handlar den om en väntan på det som komma skall.
I Tjörnarp är det en stund kvar till våren. Jorden är alltför blöt för att gräva, gräset går inte att klippa och jag sitter med näsan långt ner i odlingsbibeln och spinner den ena storslagna planen efter den andra, mina drömmar sommarhus byggs upp framför mina ögon - men jag börjar inse att det kommer att ta många år att förverkliga, om ens någonsin. Första prioritering blir i alla fall att göra om odlingsplätten och gräva en djupbädd - och sedan dela upp den i fyra delar. Dessutom ska en växtkompost ordnas till och fler rabarberplantor sättas, plus ytterligare en buske med amerikanska blåbär. Växter och grönsaker som ska stå runt själva odlingsbädden (vi ska ha sparris, men sparris tar flera år så det får vänta, men sparris är å andra sidan kanske det godaste som finns med bara lite smält smör och grovsalt) får bli ett projekt för 2009.
Någonstans i den raden av planer finns för övrigt det som bäst brukar sammanfatta mina april-månader.
Stress.
Så mycket att göra, så lite tid.
Och vetskapen om att det man inte hinner med får vänta ett helt år.