Jag hoppas att jag en dag sitter där vid mitt köksbord när jag är drygt nittio år, på god väg mot hundra, och ser tillbaka på mitt liv med samma glädje och tacksamhet som min farmor satt ikväll, efter att ha bjudit på kåldolmar med påföljande kaffe och lussekatter. Jag hoppas att mina barnbarn, om jag får några, tittar på mig med samma beundran, stolthet och kärlek som mina ögon utstrålade vid samma köksbord.
Ingen människa må vara perfekt, men det är ta mig tusan inget fel på att försöka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar