Jag glömmer dig aldrig

Så var det visst det där med julkort igen. Bläddrandes i högen från ifjol hamnade jag till slut på det enda kortet som hänger med från år till år, flyttas från strumpa till strumpa. Det enda som inte får något svar.
Det var det sista jag hörde från Claes.
Han var sjuk. Igen.
Vi skulle höras när han tillfrisknat, står det, men han dog några månader senare.
Claes var min mellanstadielärare och jag har egentligen ingen aning om hur han var som person, mina ögon är fortfarande barnets.
Men jag tänker på honom då och då.
Någon gång i månaden eller så.
Han var kanske den förste som pratade om moral i mitt liv. Rätt och fel förstod jag ju i den meningen att det fanns sådant jag fick göra och sådant jag inte fick göra - men Claes pratade om orsaker och följder. Han förklarade vikten av att försöka göra gott precis i en ålder när jag började förstå.
Som min lärare påverkade han mig otroligt, det sitter ord och handlingar i min ryggmärg som utan vidare efterforskning härstammar från honom.
Jag antar att jag var mottaglig.
Att vi pratade samma språk.
Jag skrev ett brev till Claes många år senare, när jag flyttat hemifrån och blivit vuxen, och berättade för honom om hans betydelse, jag berättade om mina sorger i livet, om mina drömmar och mina tankar. Han svarade. Vi tog en kopp kaffe i hans lägenhet en kväll och pratade länge.
Jag minns inte längre vad vi pratade om. Kan inte framkalla några ord eller fraser.
Men jag kan se Claes framför mig när jag vill, jag ser honom i hans vinröda tröja och gråa byxor, hans flint blänker och munnen ler. Jag kan höra hans tonläge, hans röst.
Nu var det några år sedan han dog. Jag fick höra det på omvägar.
Han hade torr humor, Claes.
Jag glömmer honom aldrig.