Om intolerans och annat oviktigt

Allting är ett enda virrvarr, som snön därute – snön, som för en gångs skull lagt sig på marken för att stanna några dagar. Det har varit en skön kyla, en kyla man kan hantera och andas djupt i, en kyla som inte viner genom de tätast stickade tröjorna och minsta maskorna i material som i alla andra städer och länder betraktas som vindtäta. En torr, krispig, hög kyla. I februari kom vintern. Det var inte en dag för tidigt och inte en dag för sent.

***

Mikael Wiehes senaste, ja. Sånger från en inställd skilsmässa. Det är bra, bra på riktigt. Ärligt, vackert och texter som bränner. Jag bokade en plats på Palladium på momangen.

***

TV4:s program Halv åtta hos mig utspelas denna vecka i Malmö, varför jag gav det en chans ikväll. Men nej, jag klarar inte av det. Kommentarer från speakern som nog ska vara lustiga, medverkande med mer slutna sinnen än gamla DDR – jag mår bara dåligt.

***

Det värsta, du vet, med kallbrand
är inte att man ruttnar
Det värsta är när man själv ibland
kan känna hur man luktar
(förord till Mannen, om svartsjuka)

***

Patrik Svenssons kommentar i Sydsvenskan efter det moderata inlägget i DN debatt angående flyktingpolitiken, slår verkligen huvudet på spiken. Det är klart, moderaternas syn kan nog stjäla röster från sverigedemokraterna i kommande val. Men när politiken är densamma är förstås intet vunnet. Lex Vellinge.

***

Jag har hört så många genom åren som beklagat sig för att de har vänner som är vegetarianer och därför inte serverar kött när de bjuder på middag. ”Vi anstränger ju oss och bjuder vegetariskt när vi bjuder hem dem, varför kan de då inte bjuda oss på kött?”. Men gud. Vilket resonemang. Om jag hatar lever så tänker jag inte servera det, oavsett om det är min gästs absoluta favoriträtt. Inte så länge det finns tusen andra rätter, som vi båda tycker om och äter, att bjuda på. Hur svårt kan det egentligen vara? I minsta sak ska vi i detta samhälle alltid rädas det som inte är enligt våra egna mallar, verkar det som. Varför?

***

Bokrean står för dörren och själv spetsar jag in mig på några Stig Claesson-böcker, ett par kokböcker (förstås) och förmodligen Naomi Kleins Chockdoktrinen. Har jag missat något?

***

Bob Dylan, Bob Hund och Mikael Wiehe. Vårens inplanerade konsertbesök bjuder på idel gamla ess i rockärmen. Har jag blivit gammal?

***

Mycket bra på bio nu. Jag försöker göra plats i veckoschemat mellan spansklektioner, squashtider och kaffestinna radiotimmar och komma iväg innan allt försvinner. The Wrestler, Frost/Nixon, Sjunde himlen och Drottningen och jag står för tillfället överst på listan.

***

Apropå Drottningen och jag, som är en dokumentär om Farah Pahlavi – hustru till Irans siste shah, så hoppas jag ingen missar Dokument utifråns serie Spelet om Iran, vars första del (av tre) gick i söndags. Välgjort, informativt och spännande i maktens dolda korridorer. Vi vet alldeles för lite om vad som hänt och händer i de delarna av Asien. Vi vet för lite överhuvudtaget. Vi måste skärpa oss.

***

Jag trodde jag kunde göra allt
för att få ha dej kvar
och att jag skulle tåla
allt du gjorde eller sa
Jag trodde att min kärlek
var stark och osårbar
Men det var bara som jag trodde
det var inte så det var
(ur Bara som jag trodde)

***

Den som gillar Bob Dylan – och den som inte gör det borde genast börja (mycket milt uttryckt) – missar förstås inte Mats Wemans ypperliga uppladdning inför spelningen på Malmö Arena den 28 mars.

***

På lördag är det Melodifestivalen igen. Då blir det ännu ett inlägg här på bloggen som ingen vill kommentera.

***

Ta det som en pik.
För jag gör det inte.