Om vår, fastlagsbullar och Ingvar Oldsberg

Så var februari nästan slut och det gick... ja, inte direkt smärtfritt - men det gick. Som vanligt. Det kom snö, det kom kyla och mellan de fallande flingorna kom det gråa och blåsiga dagar och vi förbannade och klagade, vi längtade bakåt och framåt. Men det gick. Årets värsta tid ligger bakom oss och nu kommer mars med alla sina löften, våren som aldrig anländer trots att vi naivt nog hoppas år efter år, mars kommer som vanligt att bli en besvikelse - men inget blir trots allt så mörkt, så grått, så intetsägande och långdraget som de 28 dagar som är februari. Det känns faktiskt som en tröst i snålblåsten.

***

Oscars-statyetterna är utdelade och det var väl ingen större överraskning i något läger. Jag är glad att Sean Penn fick en. Han är sin generations absolute gigant. Och dessutom: Kate Winslet, Penelope Cruz, Heath Ledger – jag gillar ju dem allihop. Fint år, det här.

***

I samband med sådana tillställningar och i desperation över att tid denna vecka tycks vara en bristvara, varför de planerade biobesöken delvis upplöses i grusade förhoppningar - drogs min muspekare på eget bevåg iväg mot Discshops lockrop. Il Postino, Casablanca, De älskande på Pont Neuf och Outfoxed är plötsligt på väg till ett postkontor nära mig. Trots att jag lovat mig själv att inte göra sådär. Beställa nytt och slösa pengar. Men är det några löften jag ofta bryter, så är det förstås dem jag ger till mig själv. Så är jag också en väldigt förlåtande person.

***

Rastlöst surfande omkring sprang jag plötsligt på en blogg från och om Tjörnarp. Det är ju alldeles otroligt. En blogg om Tjörnarp! Ni ser, världen kommer närmare.

***

Vi är trots allt så nära våren nu att bara jag ser bilder på gröna gräsmattor, kritade linjer och hörnflaggor som vajar i vinden - så känner jag doften av svett, jag hör män och kvinnor ropandes gååå pååå så det ekar ut över nejden, min näsa kittlas av nyklippt gräs och mellan tänderna kan jag känna det kokta korvskinnet klyvas i halvtidsvilans första tugga. Det är den lokala fotbollen, de lägre divisionerna och den intima känslan som hänger samman med allt detta. Matcherna i de skånska byarna - eller för all del i damfotbollens finaste salonger - har mycket närmare till idrottens själ än det som händer runt nybygget på Malmö Stadion. Allsvensk herrfotboll har en annan dragningskraft och charm, en annan attraktionsförmåga, som jag inte på något sätt vill värja mig mot. Den känns, på något sätt, bara inte riktigt lika hjärtlig. Jag vet inte varför.

***

Efter att ha tjuvlyssnat på bidragen till förra veckans delfinal i Melodifestivalen tappade jag alldeles lusten att skriva ett ord om möget. Mer menlösa och ointressanta låtar får man leta efter. Nya tag på lördag – i Malmö.

***

För mer än femtio år sedan steg mina farföräldrar av tåget i Tjörnarp och påbörjade sin första vandring mot stugan vi alla älskar. Stationen är sedan många år nedlagd och med den en del av den charm som förstås hänger ihop med att allt alltid var lite bättre förr. Men nu händer det saker i regionen. Tågtrafiken ska utökas och Tjörnarp får därmed tillbaka sin pågatågsstation - 2010 ska de första tågen rulla in. Det tycker jag känns stort. Jag har aldrig tagit tåget till Tjörnarp.

***

Helt oväntat hade jag en eftermiddag av musikaler i lördags. Jag gillar inte musikaler direkt. Men Jesus Christ Superstar har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, där min gamle mellanstadielärare Claes spelar den om och om igen.
Snart är det påsk Claes, då kör vi hela skivan från start till korsfästning.
Jag tänker på dig.
Ofta.

***

Januari och februari är de månader då min matlagningslust brukar vara som tröttast. Men det märks att våren är på väg, de senaste dagarna har jag börjat bläddra i kokböckerna igen (det är så jag avslutar dagen bäst - nerbäddad i sängen med vackra matbilder framför mig).
I fredags lagade vi kreolsk kycklinggryta med stark korv, paprika och syltlök, i söndags fläskfilé (från Lillehem-grisen) med bakad potatis och krämig gorgonzolasås, igår pannbiff med lök, kokt potatis och klassisk brunsås. Det behöver inte vara svårare än så.

***

Apropå att det var bättre förr, så tycker jag nog att det är synd och skam att gedigna yrken som stins och grosshandlare försvann i den moderna utvecklingens namn. Riskanalytiker och IT-konsult har inte alls samma klang.

***

Och när vi ändå är inne på tåg och stinsar (överlämningarna i detta inlägg når Rapport-nivåer), så kommer jag att sakna På Spåret, jag kommer att sakna Ingvar Oldsberg och jag kommer att sakna Björn Hellberg. Inget annat underhållningsprogram i svensk tv håller samma fina balans mellan humor, intelligens, förmåga att entusiasmera tittarna och ha gäster som får vara smarta - inte utfläkta. Ingvar Oldsberg ska göra Här är ditt liv till hösten. Det kan banne mig bli väldigt bra, det också.


***

Sport och politik hör inte ihop, hävdar man och skakar på huvudet åt att Malmö beslutat att spela Davis Cup-matchen utan publik. Reepalu och vänsterstyret politiserar, säger borgerliga partier i Stockholm, Malmö och överallt. Men det är klart som fan att idrott kan vara politik - hur såg det ut i OS 1936, hur såg det ut i OS 1980 och 1984 - och hur såg det ut i OS 2008? Idrott kan och ska förbrödra i den mån det går, jag köper det. Hade denna Davis Cup-match spelats mellan Israel och Palestina hade saken kommit i ett helt annat läge, då hade förbrödringen kunnat vara på riktigt, sända signaler, betyda något. Men varför skulle en match mellan Sverige och Israel handla om förbrödring? I denna fråga finns det viktigare saker att säga.

***

På tal om Ingvar Oldsberg, så var han efter sista programmet av På Spåret gäst hos Fredrik Skavlan, där också amerikanske sångaren Seasick Steve medverkade. Seasick Steve berättade att han har en faiblesse för att åka gratis tåg, att springa bredvid och ”jump on”. Ingvar Oldsberg replikerade omedelbart ”I just jumped off”.
Torr humor när den är som mest älskvärd.

***

Under söndagen spred sig i vårt hem en ljuv doft av nybakade vetebullar i lägenheten - som på kvällen serverades helt traditionsenligt med vispad grädde, mandelmassa och siktat florsocker. R. förnyade på studs sina äktenskapliga löften, tindrade med ögonen och älskade mig sönder och samman.
Som sig bör.

***

Solen skiner och mina drömmar om kommande sådd hindrar mig att arbeta effektivt (jag är redan uppsagt, vad ska de göra...?). I år vill jag gräva i Tjörnarpsträdgården hela april. Jag vill ha massor av grönsaker och jag vill ha massor av blommor. Blommor är jag dålig på, men jag tycker om sådana med vackra namn - och som gärna får ha nämnts i någon av böckerna om Anne på Grönkulla. Luktärter och lavendel måste jag ha. Och kaprifol. Och löjtnantshjärtan.
Ambitionsnivån är som vanligt hög.

***

Jag är inte säker på att denna form av bloggande passar mig. Det blir dålig frekvens och mycket att avhandla på en gång. Å andra sidan kan man skriva korta notiser på ett sätt som inte fungerar om man ska göra ett helt inlägg av dem. Jag funderar kring detta och återkommer. Kanske återkommer jag på wordpress istället för blogger.

***

Den som lever får se.