Snart blir det Budapest

Utanför fönstret faller snön, det är februari och vinden viner rakt igenom jackor och handskar - det är vinter och precis som det ska vara. Det här är en tid av trötthet, av ständig småkyla, en tid att förbanna. Det är väl okej. Sådana månader får också finnas. Det är ju för övrigt svårt att ändra på det naturen nu en gång bestämt.

***

Däremot får man lov att klaga, högljutt och ofta.
Det hör också februari till.

***

Jag tyckte mycket om Revolutionary Road som film, även om jag bion igenom inte kunde låta bli att tänka på hur briljant boken måste vara. De spelar övertygande, både Di Caprio och Winslet - verkligen bra - men handlingen är så mycket tankar och känslor, så mycket dolt och subtilt att man omöjligt kan få med allt på en bioduk. Jag återkommer dock med ett säkert omdöme när jag (snart) har boken i min hand. Richard Yates, glöm aldrig det.

***

Melodifestivalen, ja. Cirkusen är igång, onekligen - underbart och galet. Själv tänker jag i år ohämmat låta mig svepas iväg av denna soppa som jag hatar att älska. Jag gissar att många av de övriga tre miljonerna framför tv-apparaterna (det är galet, säger jag ju) har ungefär samma förhållande till programmet som jag och alldeles oavsett vilket tycks de flesta ha väldigt starka åsikter och känslor kring resultatet. Men, än en gång; Caroline af Ugglas - absolut och utan tvekan värd en plats i finalen. Alla mina tummar hålls självklart för detta och dessutom alla mina vänners, eftersom jag utsätter dem för hot.

***

Igår såg vi om Jan Hemmels Veberödsmannen, som ingår i serien Skånska Mord. Ernst-Hugo Järegård var verkligen helt fantastisk. Det var bara det.

***

Mitt i Suzanne Bröggers Sölve damp det ner en massa tidskrifter i brevlådan och nu ligger Elle i tre olika slag plus en joggingbok ovanpå stackars Bröggers utmärkta historia. Det är allt lite orättvist. Men jag kan bara inte låta bli att bläddra i de blanksidiga magasinen, fångas av den fina redigeringen och de vackra bilderna, jag struntar i att det till viss del är nonsens för ibland vill man bara få vara med i Sex and the citys sorglösa värld en stund. Denna avdelning kan man annars tycka fick sin bägare fylld i lördags, då gamla minnen kanske aningen för ärligt diskuterades över vad jag själv måste säga var årets hittills godaste cosmopolitan.

***

Apropå gamla minnen och sådant som är förknippat med detta, så tar jag en kort avstickare till Budapest snart. Torsdag till lördag, två kvällar, spritzers, cigaretter, Billy, Keep on rocking in the free world och en fullkomligt galen, bångstyrig, självsäker och på alla sätt sinnesrubbad vän som jag råkar älska och dessutom älskar att skratta åt och med.

***

Jag är förstås dum i huvudet, men ibland kan jag inte låta bli att läsa Kent Hanssons krönikor i Kvällsposten. Det är den absolut minst kompetenta journalist jag stött på. Han har ingenting som förmildrar, ingenting som motiverar ens en millimeter publikation i minsta tänkbara tidning utan läsare. Språket är förstås bedrövligt, åsikterna så dåligt underbyggda att det är skrämmande och tonen så totalt omotiverat raljant och självsäkert att man bara läser med ena ögat. Ändå blir jag provocerad – och trots detta läser jag. För det är också otroligt underhållande. Vi som älskade att lyssna på Carl P Herslow i Skånepartiets närradio har här fått en skrivande motsvarighet till löjets outsinliga källa.

***

Gillar man Melodifestivalen och kan sjunga refrängen till alla låtar som någonsin vunnit den svenska uttagningen – och dessutom placera dem i korrekt årtal, så har man också rätt att kalla alla som inte tycker som en själv för idioter. Eftersom det handlar om Melodifestivalen måste man dock göra det med glimten i ögat.

***

Igår gick jag på min första lektion spanska. Vi lärde oss inte mycket, men nu kan jag säga buenos dias, hola och me llamo Helena.
Det kunde jag förstås innan också.
Jag känner i alla fall att huvudet behöver aktiveras lite, att intellektet behöver jobba på traditionellt skolmanér och det ska bli väldigt kul att åtminstone lära sig ett brottstycke av ett annat språk, vilande på en annan språkstam än de jag tidigare studerat.
Men det skulle nog behövas fler än de elva lektioner som återstår för att kunna ha ett meningsutbyte – det får bli fortsättning till hösten.

***

Den 18 februari släpper Mikael Wiehe sitt nya album Sånger från en inställd skilsmässa.
Jag vet inte varför, men det var faktiskt ett tag sedan jag kände mig så uppspelt inför ett albumsläpp från min gamle idol. Det finns ingen logisk förklaring, jag har ingen aning om hur det låter. Men jag kommer att stå och bulta på butiksdörren i alla fall. Magkänsla, ej att förakta. Och titeln, för tusan, titeln!

***

Ikväll blir det kött, pommes och gorgonzolasås från Mando.
Till Vita Huset, förstås.
Det är tisdag, vet ni.