Plötsligt

Ordet död. Så definitivt.
Så gripande.
Jag fick ett mail från min gamla kollega, som kort och gott sade Tråkiga nyheter här på Sydsvenskan, P Melin är död.
Död.
Det är som om sorgen, medkänslan för de anhöriga, inte går att värja sig ifrån.
Jag kände inte Peter Melin, men hyste den största respekt och förtroende för honom som chefredaktör för den tidning som var så stor del av mitt liv.
Men det är inte det viktiga.
Det chockartade förloppet, de snabba beskeden, känslan av hur plötsligt vi kan gå från ingenting till ingenting - inga bekymmer till totalt mörker.
Är skrämmande.
Och mest skrämmande av allt är kanske att vi en stund känner tomhet, kanske chock, men livet går vidare och det finns inte mycket att göra, medan livet för familjen, för vännerna, för dem som älskade honom - aldrig blir detsamma.
Jag är tacksam så länge jag slipper uppleva den sortens sorg.
Den går aldrig över, riktigt.
Den dröjer sig obönhörligt kvar.