Om läsning och minnen som bleknar eller klarnar

Det är konstigt, vissa böcker kan man en tid efter att man läst dem bara inte redogöra för varför de var så bra. Ett par är uppenbara, jag minns fortfarande mina aldrig sinande tårar när jag läste Mustafa Cans Tätt intill dagarna och kommer ihåg ett par särskilt starka sekvenser. Andra bleknar något medan månaderna går, trots att jag med bestämdhet vill hävda att de var väldigt väldigt bra när jag läste dem; Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära är ett sådant exempel.
Andra bokminnen får givetvis en gratis skjuts uppåt tack vare miljön de lästes i; att ligga i sängen på 105:e gatan i New York med Ben Watts Patient i handen är förstås ett fotografi att hänga upp på vilken vägg som helst, även om Ben Watt stått sig utmärkt även utan den draghjälpen.
Sedan finns det alltså en kategori böcker med en grundkänsla som dröjer sig kvar och nästan blir starkare ju längre tid som går sedan man avslutade läsningen. Ett par av dem läste jag med - knappast skepsis förstås, men inte heller övertygad om att det var det mästerverk jag med tiden kommit att betrakta dem som. Joan Didions Lagt kort är absolut en sådan bok.
Så finns den kategorin som bleknar i takt med att man själv ändrar skepnad på sin personlighet, eller i alla fall putsar till den lite. Jag minns att jag var fullständigt hänförd när jag läst Björn Ranelids Tusen kvinnor och en sorg, så tagen av en bok har jag nog aldrig blivit varken förr eller senare (kanske förr, i tonåren fanns liksom inga nyanser). Men jag skulle aldrig läsa om den, det vågar jag inte. Jag tror inte att den plats jag befinner mig på nu skulle passa som miljö för den boken - åtminstone inte under en andra läsning.
Hm, jag tror jag måste göra en lista på de bästa böcker jag läst! En lista för att samla mina tankar lite. Jo.
Återkommer.