En första slutrapport från New York

New York var fantastiskt. Det är svårt att sammanställa eller ge ett enkelt svar på varför, men så var det. Vi tillbringade många timmar med att diskutera just detta; varför vi trivdes så bra, varför vi kände oss som hemma, varför New York är det enda staden man skulle kunna lämna sin familj och vänner för. Det finns såklart några små men enkla anledningar. Dels är det enklare att trivas i en stad där invånarna talar ett språk man förstår, där man uppfattar snacket omkring, där man kan göra sig förstådd utan ansträngning. Dels är New York kanske mer än någon annan stad den plats man känner bäst utan att någonsin ha varit där tack vare alla filmer, tv-serier, krönikor och böcker.
Men känslan är förstås mycket mer komplicerad än så.

När jag rest runt på andra ställen har jag oftast kommit hem med en lista över sådant jag sett; fantastiska byggnader, historiska platser och vackra vyer. I New York gjorde vi inte mycket sådant. Vi åkte aldrig upp i Empire State building, till exempel. Det var två timmars kö innan man ens kom in i hissen och jag menar – knappast. Vi var aldrig i Williamsburg, inte på Liberty Island, inte på Macy’s eller Bloomingdale’s, inte i New Jersey, inte på Wall Street, vi var inte på hockey eller basket, vi såg ingen musikal eller teater, vi åkte aldrig till Washington. Men vi gick över Brooklyn bridge, det gjorde vi. Då hade våren kommit och det blåste förstås lite men solen värmde och utsikten var vacker. Vi tog foto utanför källaren där Truman Capote skrev både Breakfast at Tiffany’s och In cold blood. Vi gick igenom teaterdistriktet och såg alla de blinkande skyltarna och lamporna en sen kväll. Vi åkte Staten Island ferry (sista dagen...) och tog bilder på Manhattans sydliga skyline och Frihetsgudinnan.

Annars har hela resan varit en uppvisning i att njuta av livet. Vi åkte över med en lista på ställen som folk rekommenderat plus ett antal ställen jag snappat upp i olika Mats Olsson-krönikor. Vi betade av de flesta men lämnade kanske tio bakom oss när vi åkte och känslan av att bara ha skrapat på ytan. Detta är förmodligen det starkaste intrycket av New York – det massiva utbudet. Coola barer, underbar mat, gamla rustika pubar. Hundratals filmer på bio och hur mycket konserter som helst. Nöjesannonserna i Village Voice hade fått Sydsvenskan att bli gröna i huvudet av avund – sida upp och sida ner inom varje sektion (film, musik, teater osv). Vi såg Lucinda Williams på Radio City Music Hall, vi såg Jesse Malin och Nicole Atkins på Bowery Ballroom, vi såg Johnny Dowd på Rodeo Bar – men vi valde bort minst lika många som vi skulle kunnat tänka oss att se. På två veckor!

Självklart har vi annars koncentrerat oss på att äta och dricka. I princip varje dag har vi tagit första tuggan av vår middag och sedan knappt kunnat göra annat än att skratta över att vi än en gång fått in mat som varit helt fantastisk. De perfekt kreolkryddade kycklingvingarna på Jones, Sylvia’s ribs med vitlökspotatismos, baked eggs med parmesan på Café Ronda, den eldstarka chilin och jambalayan på Jones (igen), fläskkotletten med bönor i parmesan på Little Owl, kycklingsalladen med gorgonzola och en lysande dressing med balsamvinäger, senap och honung på 71 Irving Place, linguinin med hummer, räkor, snäckor och musslor på Il Cortile på Mulberry Street, chokladpuddingen på Jones (igen!), cheese caken på Pete’s tavern, rigatonin med ostsås på Ciao i hörnet Bleecker Street och MacDougal Street... Allt var fantastiskt, välkryddat, väldoftande, vällagat – vi grät flera gånger och det är allvar.

Vi har druckit oändligt många margaritas men inte så mycket den frysta varianten som den med is och saltrand på glaset och mest fascinerande är kanske att det som tydligen tar ett par sekunder att skaka till kan smaka så gott vart man än går. Vi fick perfekt blandade cosmopolitans både på Pete’s tavern (en pub alltså, en pub – jag menar, i Malmö skulle man knappast vågat beställa en cocktail på Ölcaféet precis) och på Sardi’s – och alla pubar med självaktning hade egen ale. Vi var på ett fuktstinkande Chumleys som är en lönnkrog från förbudstiden och förmodligen inte en dröm för astmatiker men deras pumpkin ale direkt från en kran i väggen var såklart helt lysande. Vi var på White Horse Tavern där Dylan Thomas söp ihjäl sig (ett långt liv i rus fick sin sista knäck av arton raka whiskey) och inte bara deras egen ale var fruktig och god utan de kunde blanda Perfect Manhattan också (som de dessutom hade en goda smaken att bjuda bröllopsparet på...).

Jag hade kunnat fortsätta i oändlighet. Men det var inte bara god mat och god dryck. Det handlade om atmosfär, stämningar – och musik. Jones jukebox var självklart den bästa; under vår första middag där hade de spelat Johnny Cash, Hank Williams och George Jones innan vi ens fått in förrätten. Men under eftermiddagen på Pete’s Tavern spelade de Frank Sinatra, Ella Fitzgerald och Bing Crosby, på Lucky Strike mer Stones och Ryan Adams, på Ciao lekfull jazz. Inte en Mix Megapol-låt så långt örat kunde höra och Il Divo hade de nog aldrig ens hört talas om.

Det finns tusen saker att säga om våra två veckor i New York men inläggen på denna blogg kan bara bli så långa. Jag lär återkomma i ämnet dock för jag har ännu inte nämnt Sylvia och James Brown, jag har inte berättat om shopping och gratisdrinkarna på Rodeo Bar, jag har inte gått närmare in på Lucinda Williams, inte gett er en bild av råtthålet vi bodde i, inte berättat om det himmelrike som heter Chelsea Hotel och dess ägare Stanley Bard, inte nämnt gula taxibilar eller sittningen på Fish Bar, inte förklarat varför vi tyckte bäst om Greenwich Village, Soho, Mulberry Street och Lower East, inte skrivit något om mannen som plötsligt skrek åt mig att jag skulle dra åt helvete när han passerade utanför Rodeo Bar.

I alla år har mina favoritkrönikörer skrivit om hur New York blir ett gift, om hur man efter första resan bara måste tillbaka om och om igen och jag har försökt förstå, har försökt göra upp bilder och känna längtan. Nu kan jag bara konstatera att det inte var så svårt att förstå egentligen. Det krävdes bara att man åkte dit en första gång.