Jag såg inte debatten mellan Mona Sahlin och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, men vad jag förstår gick den senare om inte segrande så åtminstone mindre skadad ur duellen. Jag tycker generellt att det är rätt att ta debatten trots allt, taktiken att tysta ner och inte låtsas om har uppenbarligen inte varit särskilt lyckosam. De som röstar på Sverigedemokraterna gör det inte bara för att de ger efter för egna fördomar eller enkla (om än genomskinliga, förkastliga och omöjliga) lösningar - utan också för att de känner att de inte blir hörda, att politikerna och till viss del media sätter sig på högre hästar och inte värderar väljarnas åsikt mer än en spottloska på gatan.
Vad jag däremot upprörs över, är att Mona Sahlin inte kan vara bättre förberedd inför en match som ändå är bland de viktigare som finns att ta just nu. Ett parti som bygger hela sin politik på ett så diffust begrepp som svenskhet borde vara en rövarmiddag för det som kan bli vår nästa svenska statsminister.
Mustafa Can uttrycker det bättre och smartare i DN idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Det finns många diffusa begrepp i politiken - frihet och demokrati t ex - som alla har sin egen tolkning av. Det hindrar inte att de används flitigt i den poltiska debatten utan att ifrågasättas som begrepp.
Ordet svenskhet är förstås också öppet för tolkningar och kan rymma olika saker för olika människor. För vissa är det hockeylaget Tre Kronor eller midsommmarfirande i skärgården, för andra är det vårt öppna landskap, för somliga är det den offentliga sektorn och solidariteten, för någon dansbandsmusiken eller dragspelsmusiken eller den svenska folkmusiken. För vissa är det vårt sekulära samhälle men som ändå behållt vissa gamla kristna traditioner. För några är det stelhet, återhållsamhet, måttfullhet, brist på umgänge över generationsgränserna.
Det finns mycket som kan sägas vara en del av svenskheten varav somligt är väl värt att slå vakt om, annat kanske inte fullt lika berömvärt. Men att vi i Sverige på ett avgörande sätt är, agerar och lever annorlunda än t ex i Somalia eller Irak är knappast något som ens behöver styrkas med argument. Att vi ställd inför ett val väljer det svenska sättet framför det somaliska är inte heller särskilt uppseendeväckande.
Sverigedemokraterna värnar just detta svenska och menar att en massinvandring förutom att den skapar ekonomiska problem också inkräktar på svenskheten.
Den som inte anser att detta är något problem är förstås fri att tycka så men det är orimligt att demonisera den som i likhet med sverigedemokraterna har invändningar.
Men det beror på vad du betraktar som svenskhet i alla fall. Att vi i Sverige lever annorlunda än de i Somalia beror ju på ekonomiska förutsättningar, klimat, politisk historia - och, visst, ett synsätt som präglats av att samma typ av människor, med samma religion i bagaget, som länge levt tillsammans.
Men.
Jag har problem med rätt mycket i resonemanget. Om vi bortser från att begreppet "svenskhet" inte bara ska fungera som motpol till länder på andra sidan jordklotet som sedan länge levt under diktatur eller i inbördeskrig och dessutom i stor fattigdom utan också jämfört med Danmark, Finland, Tyskland och England (annars får man ju använda andra begrepp), så bygger hela politiken på att Sverige och svenskar stått opåverkade från andra kulturer. Vad som var svenskt (alltså, jag använder begreppet under stor protest här) idag var inte svenskt för femtio år sedan och ännu mindre för hundra år sedan. Ett samhälle utvecklas, influeras, förändras. Något annat vore direkt farligt. Och - dessutom - omöjligt att undvika.
Sedan tycker jag också att det är rätt löjligt att försvara svenska värderingar som om det vore det enda rätta i världen (som om det fanns svenska värderingar förresten, det är inte direkt så att jag tycker likadant som mina föräldrar - eller dig - t.ex.). Har vi verkligen inte kommit längre än så? Lever vi fortfarande kvar i en villfarelse om att vara världsledande?
Du säger ju själv att svenskhet kan vara olika för olika människor. Men om man vill bevara någonting måste det väl ändå finnas något att utgå ifrån? Demokrati må vara ett diffust begrepp, men så långt kan vi väl ändå vara överens, att det rör sig om att folket har någon form av bestämmanderätt?
Till slut, om man har invändningar mot hur Sverige hanterar sina flyktingar och invandrare, mot bristen på en långsiktig politisk plan, så är det fine. Hade vi hållit det på den nivån skulle diskussionen dessutom gett någonting. Men jag kommer aldrig att respektera människor som inte är beredd att hjälpa andra människor, som hellre stänger än öppnar, som tror att bara för att vi stängde en flyktmöjlighet för de som av olika andledningar behöver en, så skulle alla problem vara lösta. Då hade vi ingen fattigdom för hundra år sedan och inga brott heller. Men så var visst inte fallet, har jag hört.
PS. Jag skulle kunna skriva mycket mer, men jag måste nu gå och laga till den typiskt svenska maträtten tagliatelle. DS.
Skicka en kommentar