Malmöfansens märkliga fallenhet för att ge upp

Det svänger snabbt i sportmedia - och bland fotbollsfans. Från lovord, hyllningssånger och kungatronar har MFF nu fallit ner i en djup grop där ingenting kan rädda laget. Lika självklart som det var att placera guldet i Malmö efter 1-1 och mästarspel mot Elfsborg borta, lika bergfast verkar folk nu tro att det blir en mittenplacering också i år. Det går en djup suck genom Malmö och glaset är, på klassiskt himmelsblått manér, knappt ens halvtomt.
Jag vet inte vad jag ska tro, men vad jag absolut vet är att ingenting är avgjort efter tre omgångar, att Elfsborg ännu inte vunnit en match men är långtifrån lika uträknade och att hur man än ser det så var det mer imponerande att vinna mot Gais trots dåligt spel än det var förkrossande att förlora mot TFF i ett derby vi alltid haft svårt att hävda oss i.
Årets Allsvenska är jämnare än på många år, alla kommer att ta poäng mot alla. Det kommer inte att finnas något lag som går igenom en hel säsong utan svackor, utan att tappa onödiga poäng.
Själv var jag besviken efter Skånederbyt i lördags, men mest för att så många spelare inte kom upp i ens normal nivå - en insikt som faktiskt var det mest tröstande av allt till slut. Spelet kommer att bli bättre, det säger ju sig självt.
Och - Labibot Harbuzis inhopp var mycket lovande.
In med honom bakom anfallarna och ut med Toivonen på högerkanten där han har lättare att finna sin roll, ut med en Jocke Nilsson som inte gjort en människa lycklig såhär långt och dessutom aldrig varit en kantspelare - och det kan bli en riktigt trevlig säsong.
Hur orkar folk ge upp så snabbt?
Behåll Sören också, förresten, det är svårt att vara tränare för ett lag med spelare som vägrar springa. Något får de väl ändå göra själva.