Bio: La Vie en rose

Betyg: 4 (musiken: 5)
Det är hemskt lätt att fånga mig i sådana här filmer. "Ray", "Walk the line" och nu "La Vie en rose" ger en kittlande blick in bakom kulisserna och kanske ännu mer en spegelbild av myten man så gärna vill tro på. Edith Piaf är omgärdad av oändliga myter. Hela hon är en myt. Med en mamma som övergav henne, en uppväxt på horhus och tillsammans med sin kringresande akrobat till pappa, tidig försörjning på gatorna i det fattiga Paris, upptäckt, fall och senare succé, alkoholism och drogberoende, otaliga kärleksaffärer, svek och olyckor var hennes liv på samma gång så storartat, sorgligt och destruktivt att det nästan är svårt att tro på.
Tills man hör henne sjunga.
I filmen "La Vie en rose" är det, till skillnad från "Ray" och "Walk the line", Edith Piafs verkliga röst som ljuder genom alla musikscener. Det är jag omåttligt tacksam för. Marion Cotillard är helt underbar i huvudrollen, men sångrösten är oefterhärmlig. Under ett liv som lätt kunnat göra Piaf till offer är musiken och sången allt som oftast hennes räddningsplanka och ingen annan hade kunnat finna den smärta, den längtan efter (och, beundransvärt nog, den obändiga tron på) kärlek som Piaf själv uttrycker i sin sång.
Problemet med sådana här filmer och anledningen till att de sällan når ända fram är att det är svårt att välja ögonblick och historier i ett helt liv som ändå ger en helhetsbild eller kanske framför allt en känsla av vad det handlat om. ”Ray” försökte få med alla hits och stora ögonblick som artist och förlorade känslan av en historia. ”Walk the line” fokuserade på kärleken till June Carter och blev en berättelse för sig själv, en bild av människan och kanske tack vare det också en bild av artisten. ”La Vie en rose” spänner över hela Edith Piafs liv men sovrar självklart den också och kastar dessutom tittaren mellan olika tidsepoker. Ändå, om än inte perfekt, ger den faktiskt mer än något annat ett starkt helhetsintryck. Kill your darlings tjatas det mycket om journalistutbildningarna i landet och det är precis vad allt handlar om – våga stryka även sådant som är bra för att slutresultatet ska bli bättre. Här nämns mycket lite om den dotter hon fick begrava när hon själv bara var 18 år, det pratas inte alls om Piafs roll i motståndsrörelsen under andra världskriget som i hög grad hjälpte henne till att bli den franska ikon hon blev och bara Marcel Cerdan bland alla älskare får ordentligt utrymme (enligt bild och myt var det också han som var hennes stora kärlek) – men jag tror mig förstå Edith Piaf, jag sörjer med henne, gläds med henne och ömkar henne. Jag blir förstörd när budet om Marcel Cerdans olyckliga död når oss i en av filmens starkaste scener. Det är ett gott betyg.
Kanske är ändå finalen det mest fantastiska med hela ”La Vie en rose”. Nedbruten av sorg, långvarigt missbruk och cancer ställer hon sig på scenen och gör för första gången ”Non, je ne regrette rien”. I sången, på scenen, blir hon hel och lever upp, för ett ögonblick är allting storartat och ”Non, je ne regrette rien” dånar ut i biosalongen och sveper med mig, jag gråter inte så mycket för Edith Piafs levnadsöde utan för att detta är en milstolpe, ett par av de största minuterna i musikhistorien. Få sånger berör mig på samma sätt – och då förstår jag (som aldrig läst ett ord franska) bara huvudtesen i texten – jag ångrar ingenting. Men smärtan, styrkan, kärleken – allt får plats i Piafs röst och frasering. Jag behöver inte förstå orden, jag grips av innebörden.
Efter filmen sitter jag kvar en stund, förbannar det tända ljuset i salongen och väntar på att tårarna ska torka.
Introt till ”Non, je ne regrette rien” ljuder avlägset i mitt huvud.