Rickie Lee

Förra gången jag såg Rickie Lee Jones på KB var det rökfritt. Det var det förstås den här gången också - men då var det nästan ett sätt att binda publiken redan på förhand, ölen serverades i plastglas för att inte ge ifrån sig klingande ljud och vad jag förstår i efterhand var hon hatad av sitt band - men konserten var givetvis lysande.
Jag är inte helt övertygad om att årets The sermon on exposition boulevard är ett så stort mästerverk som många verkar tycka. Den har sina stunder och blir för all del bättre ju mer man lyssnar - men nja.
Live är det helt annorlunda.
Första halvan av spelningen är det i princip bara låtar från nya skivan och jag står gapande och undrar hur det kan vara så bra. Det låter inte så annorlunda mot skivan, men är... helt fantastiskt. Första timmen är sagolik, Falling up gör hon med full energi, Gethsemane gör hon sprödare och vackrare än på skivan (kvällens höjdpunkt) och när hon bryter av med gamla Stewart's coat är jag helt slagen.
Sedan dippar hon lite men jag vet inte om det kanske mest är så att på tjugofem minuter hinner hon med tre låtar och jag är inte en person som uppskattar sånger som är längre än fem minuter - speciellt inte om halva låten är instrumentalmangel, så kanske är det inte en dipp utan en uppvisning, vad vet jag.
Men hon (eller jag, då) hämtar sig snabbt i alla fall, slutet är lika bra som början.
Helt klart är att Rickie Lee Jones är unik och mer unik än på scen blir hon inte.
Sådana artister är värda att älska.