Förutom meningarna "varför finns inte sådana här ställen i Malmö?" och svärfar Lelles gamla klassiska "nu har vi det bra igen!" (säges med ett nöjt leende under handgnuggning) var det förmodligen dessa två krabater vi pratade mest om i New York...
Man skriver för att det är kul eller för att man behöver, eller helt enkelt för att upprätthålla någon sorts illusion om att man inte kastat bort alltsammans. Jag vet ärligt talat inte riktigt vilken min sanning är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar