Buss 132, det är tisdag och solen är skymd

Sitter på bussen genom ett regnigt Malmö, förbi Värnhem som någon desperat försökt piffa upp med en jättelik bordslampa, uppför Lundavägen som kan vara landets tråkigaste gata och i lurarna undrar Lucinda vart hennes kärlek tog vägen, hennes röst ger mig en klump i magen och jag gör upp bilder på Jones, på den handskrivna tavlan med dagens meny, på toaletten som alltid har frysgrader, på baren där Mark skakar mästerliga margaritas och Frank sitter i sin hörna, jag drömmer mig tillbaka medan minnena ännu är tillräckligt starka för att jag ska känna doften, för att jag ska höra stöket i det lilla köket man kan se in i från bardisken och jag undrar varför två veckor försvann så snabbt när en busstur genom ett grådisigt Malmö kan ta en evighet.