Den svåra andra matchen

Vinden ven så att tidningshuset gungade på Segevång och regnet öste ner när jag tittade ut genom fönstret på jobbet vid femtiden idag. Springa i motvind med småspik piskande i ansiktet är inget drömscenario när man som extremt otränad och ringrostig, låt oss inte glömma aningens överviktig, ska göra sin svåra andra match i Korpen för säsongen.
Men, det måste sägas, regnet upphörde.
Vinden mojnade något men var ändå så stark att vattenflaskorna välte vid linjen och endast korta hörnor slogs från ena sidan.
Ändå tycker jag mig skönja en början på något stort. Eller en tillbakagång till något stort kanske.
Bollen gick ibland som på en tågräls mellan oss, direktspelet var superbt, löpningarna lite fler och lite längre än i debuten. Som vanligt var det ingen som ville skjuta förutom Malin Göransson, men så har det varit sedan vi var tio år gamla och är det något man lärt sig med tiden så är det att det där med hunden och det faktum att den inte vill sitta är sannare än tio guds bud.
Själv var jag i lite bättre form den här gången, eller också var jag inte lika optimistisk i löpningarna. Jag fick ingen krampkänning i alla fall - och gjorde dessutom mål! Det händer inte varje gång. Vad det blev vet vi nästan aldrig, men jag räknade till fyra eller fem assister från mina egna fötter och ett par mål lyckades de andra göra helt på egen hand.
När jag gick, nej skippade, den korta vägen hem kände jag mig säker på att träningsvärken skulle utebli den här gången.
Endast tiden kan utvisa detta.
Förra matchen blev 7-0 i alla fall, det ligger på nätet nu.