En kärlekshistoria tar slut

Först bröt sig MFF dam i övermod ut från huvudföreningen efter VM 2003 - och misslyckades kapitalt med att etablera sig på egen hand (jag har aldrig förstått vad meningen var överhuvudtaget, att ha en storklubb som MFF i ryggen kan väl inte vara negativt?) - och nu ska laget byta namn och dessutom sluta använda himmelsblå tröjor.

Jag vet inte.

Men en stor del av stoltheten, en stor del av styrkan och storheten när jag spelade i föreningen låg i färgen, låg i klubbmärket. Det var inte vem som helst som fick dra på sig den tröjan. Det var en ynnest att vara himmelsblå, respektfullt, avundsvärt.

Om inte damerna lyckats etablera något eget så beror det mer på att man inte lyckats sälja produkten damfotboll, inte lyckats utnyttja sina profiler eller finna sin egen nisch. Det handlar inte om klubbmärke - det borde snarare göra saker och ting lättare att heta Malmö FF. Anja Pärsson är större än Patrik Järbyn - inte för att hon åker snabbare eller ens lika snabbt, utan för att hon är en profil. Nu är damfotboll förvisso en av få sporter som är kvar där alla prestationer ovillkorligen jämförs med herrarnas (tillsammans med andra av tradition manliga - och folkkära - sporter som ishockey), men det är till viss del damernas eget fel. Damfotboll är en helt egen sport och utvecklingen och den tekniska och fysiska prestationen måste jämföras med den egna historien - inte med herrarnas. Det är detta budskap, denna produkt - som MFF dam måste sälja.

Nu blir laget bara ett i mängden och inte mer värt än alla andra damfotbollsklubbar i stan - låt vara att man tillhör en högre division. Jag tror att man kommer att tappa både publik och intresse - och därmed i förlängningen sponsorer - genom ett namn- och färgbyte.

Hur det än går är laget i alla fall inte längre mitt. Från och med ikväll kommer min kärlek till himmelsblått att vara förbehållet herrlaget ensamt.

Det känns rätt sorgligt.