Apostlagärning

Två gånger på tjugo minuter och inom en radie av 150 meter blev jag idag stoppad av utsända från katolska kyrkan. Ungdomar. Som glatt, nästan lite spralligt, undrade om jag hade tid i ett par minuter och sedan påstod att Kristus älskar alla.
Alltså, det hela tedde sig lite märkligt. För det första trodde jag inte katoliker sprang omkring och försökte värva medlemmar på gatorna, sådan mission torde väl vara förbehållen frikyrkliga eller andra... eh, ja, galningar - eller åtminstone extremister.

För det andra var det verkligen inga tränade apostlar det här. Fnittrade nervöst och hade liksom ingen ingång direkt, bara pang på - nu har det varit påsk och Kristus älskar alla.

Det är ju inte så att kärlek är något negativt - inte heller Kristus eviga hängivenhet, men man undrar ju vad de ville uppnå. Hur denna gärning liksom startade. Jag ser framför mig en stämningsfull högmässa som slutade med att prästen utropade - gå nu mina barn, sprid Jesus kärlek till världen, sprid hans budskap, led människan in i Guds famn!
På latin eller så. Något har ju hänt på den där gudstjänsten i alla fall.

Mikael Wiehes slagdänga från sjuttiotalet verkar plötsligt lika aktuell som någonsin:

Och när vår präst från konfirmationen
står och pekar i det blå
Och ingen fattar om han visar vägen
eller känner vilket håll vinden blåser på