Oro

Solen har förvisso varit framme idag och om man undantar den fortfarande bitande kylan är det kanske våren som nu skymtat fram igen. Men, mars är mars och april är april. Ingen av dem är att lita på.

Anders Anderssons brutna skenben gör mig lite nedstämd precis när premiärnerverna började sättas i rullning, men det är ändå en västanfläkt i jämförelse med den oro och det medlidande jag bär på för den allra närmaste vän vars mammas hälsa just nu svävar i ovisshet.
Ibland är livet bara inte rättvist. Och vetskapen att man inte kan göra något åt saken den kanske allra mest nedslående av känslor.