London

Vi hade en diger lista med oss och när tidsoptimisten får hålla i trådarna verkar inget för svårt att hinna med. Men det blev det. Såklart. Av misstag upptäckte vi inte förrän det var försent att Borough Market bara har öppet fredagar och lördagar så till min stora sorg kom vi aldrig dit. Nästa gång blir det punkt nummer ett på min lista. Camden och gamla kära Vinyl Bar stod med på agendan varje kväll, men det hann vi inte med det heller. Vi kom inte till Jerusalem Tavern, där jag sett framemot en grapefruktöl. När vi passerade Old bank of England och Ye olde cheshire cheese var det påskstängt. Den turkiska restaurangen som jag tidigare med mycket stor behållning besökt med min bror måste ha slagit igen, för vi gick tvärgata upp och tvärgata ner vid Islington High Street för att hitta den - utan lycka.
Men vi såg en del förstås.
Vi åt en del.
Och vi drack en del.
På många väldigt bra ställen.
Inledningskvällen satte liksom ribban från början. Det fantastiska Wenlock Arms, på Wenlock Road inte alls långt från Islington, hade gjort sunkigheten till konst och fulländat sin personlighet. Vi drack en väldigt god mild ale och en nästan lika god best bitter, lyssnade halvt om halvt på ett rätt svängigt gladjazzband bestående av tre gubbar i sjuttiofemårsåldern som spelat där sedan andra världskriget - och blev antastade av ett par äldre män med ben skakigare än spaghetti och andedräkter som skulle få en nydinerad katt att skämmas. De var från Newcastle. Vad det nu kan tänkas ha med saken att göra.
Wenlock Arms visade sig vara svårslaget. Men jag njöt mycket av Mats Olssons fotbollskrönikor till en London Pride på The Ship i Soho, glömde snart bort den lite fuktiga känslan på The Pillars of Hercules i samma område (men sörjde lite det faktum att DJ Wheeliebag vände skivor enbart på onsdagar), såg Premier League-fotboll i sällskap av ett par Guinness och en lokal full av Chelsea-supporters på The Elgin i Notting Hill, drack en superb cappuccino till de första kapitlen av Julian Barnes Arthur & George på Tea & Coffee Plant på Portobello Road, avrundade ett par kvällar på det i vänkretsen klassiska Obar i hörnet Wardour Street och Brewer Street, drack en mycket god Fuller's ESB tillsammans med gentlemännen på The Star Tavern på välbeställda lilla Belgrave Mews West en liten bit från Harrod's och njöt en superb bitter från Hogs Back Brewery i Chelsea, på väldigt trevliga och gemytliga Anglesea Arms.
Men bäst kanske, tillsammans med Wenlock Arms, var mojiton på coola Cuba Libre & Bar Havana en bit upp på Upper Street i Islington. Perfekt blandad och muddlad, i en lagom stimmig lokal med små träbord och kubanska blås i högtalarna.
Så var det förstås det där med maten också. Köttbuffé på brasilianska Rodizio Rico på Upper Street var med tanke på den hunger som byggts upp ett lyckodrag och libanesisk meze med fantastiska bönröror, lamm och andra smårätter också det på Upper Street var både upplyftande och inspirerande. Kyckling Tandoori på Prithi halvvägs nedför den livfulla Brick Lane brann så mycket i munnen att jag fick badda med kylbalsam i flera dagar, men den var precis så mustig, vacker och fantastiskt god som vällagad indisk mat kan vara.
Men det bästa återstår ännu.
Sista kvällen hade vi bokat bord på Racine, en fransk restaurang på Brompton Road i Chelsea - och det var den mest fantastiska rökta ål, helt befriad från det fett som när det blir för mycket tar över både känsla och smak från denna så välsmakande fisk. Huvudrätten bestod av en perfekt stekt nötköttsbit (det stod alltså vilken sort på menyn, men på franska så...), hemmagjorda pommes frites, lite syrlig sallad och en underbar, hemlagad bearnaisesås som vi bad dem att fylla på flera gånger. Ett smakrikt Cotes du Rhône i nästan runda glas till det och ja, sjunde himlen låter kanske som en schlagervinnare - men det var ärligt talat inte långt därifrån.
London är en levande stad som utan besvär låter sin historia blåsa fritt med snön i nacken - och det är dynamiken mellan gammalt och nytt, mellan de olika områdena och dess befolkning, som får den att kännas så tilltalande. London har inte Barcelonas skönhet eller New Yorks överväldigande känsla, men den platsar absolut på min topp tre-lista över de bästa städerna jag besökt i världen. Det var fjärde gången jag var där nu och fortfarande har jag inte gått på samma ställe en enda gång (eh ja, förutom Obar då) eller rört mig i samma kvarter. Man ska då komma ihåg att vår måstelista inte ens bockades av till hälften.
Men det var nog första gången jag var i London utan att se skymten av Big Ben.
Ni förstår, vi hade inte riktigt vägarna förbi.