Nuns and the city

Någon lustigkurre undrade om trettioårsfirandet alldeles tagit kål på en stackars åldring som jag.
Detta bör dementeras.
Jag är fräsch som en nyponros.

Däremot tillfälligtvis på tok för beroende av sista säsongen av Sex and the city från den nyinköpta boxen att jag då inte har tid att tänka på något annat.

Det är märkligt det här med Sex and the city.

I början var jag mycket skeptiskt, jag såg inte tjusningen. Men eftersom alla pratade om den och det trots allt var en serie med rollkaraktärer som konsumerade stora mängder cosmopolitan - så kunde jag inte låta bli att sugas in.

Utan tvekan blir Sex and the city bättre och bättre, sista säsongen är överlägset den bästa.

Jag skrattar och minns tillbaka om vartannat. Tänker på våra nunneresor och ler åt irrfärder och tårgasattacker längs Amsterdams gator, åt bussturer runt (och runt) kvarteret i Prag, åt röken som pyrde ut genom dörrspringan till vårt rum i London, jag ser framför mig vinprovningen som urartade i Budapest, kålhuve-sejouren på salsaklubben i Barcelona, de ständiga toalettbesöken i Berlin då Lydia trodde tampongen läckte - alla intryck blandas i huvudet och jag fylls av tacksamhet.

Jag är så otroligt glad för att jag har världens förmodligen roligaste, galnaste, mest trofasta och livsnjutande vänner - och det är kanske inte Sex and the city för New York är New York och det här är Malmö, men våra liv är å andra sidan verkliga.

Så jag har inte gått in i väggen i och med födelsedagen.
Tvärtom.
Om en gott skratt förlänger livet lär jag leva många år till.