Jag har så länge jag kan minnas haft svårt för de där riktigt folkkära. Min mamma trodde alltid att det handlade om att jag gjorde en grej av att inte tycka som alla andra, men det var i så fall under den ungdomstid då det föll sig naturligt. Jag är äldre nu. Visare. Nu vet jag att det inte alls var så enkelt.
Tomas Ledin, Magnus Uggla, Robert Wells, Liza Marklund, Robert Gustafsson, Bingo-Berra, Peter Harrysson - är i mina ögon slätstrukna figurer som ingen annan talang har än att på något obegripligt sätt slå an en sträng hos soffpotatisarna ute i landet (Robert Gustafsson kan förvisso vara magisk men alldeles för ofta är han det inte - och kommer undan med det). Jag begriper det inte.
I idrotten är det inte riktigt samma sak eftersom knappt någon lyckas bli folkkär i vårt land utan att samtidigt vara bäst (jag lämnar Magdalena Forsberg utanför det här). Det måste man respektera dem för. Men beundran? Nja. Själv föredrar jag de stjärnor som inte tycker att livet är hoppsan hejsan och kroniska leenden. Som istället verkar ha någon sorts perspektiv. Förmåga att tänka på annat.
Kajsa Bergqvist var alltid sådan. Cool. Med distans. Hon lät aldrig medierna leka med i hennes privatliv och utstrålade alltid klokhet.
Sådana människor blir tyvärr nästan aldrig riktigt folkkära.
Vad det nu än kan betyda.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Jag tror snarare att det är så att i Jantelagens Sverige är det svårt för utpräglade vinnartyper som Kajsa att verkligen bli folkkära. För att ta tre andra exempel: hur många pokaler Borg, J-O o Gunde än lyfte så blev de aldrig folkkära. Omtyckta och respekterade, visst, men aldrig någonsin folkkära. Jag får dock medge att Ingemar Stenmark är ett undantag från denna regel. / J A
Skicka en kommentar