Lisbeth Salander och Kalle Blomkvist

Okej, klar med Stieg Larssons avslutande Luftslottet som sprängdes. Underhållande och fängslande deckare, men inte i klass med den första i serien. Män som hatar kvinnor tycker jag verkligen är ett mästerverk, en av de bästa svenska deckare jag läst - kanske den allra bästa. De andra två... är bra, i delar mycket bra. Om inte annat är det uppfriskande att läsa svenska deckare som inte nödvändigtvis handlar om medelålders deppiga män med förkärlek till speciella whiskey- eller ölsorter (alltså, jag gillar det med - Håkan Nesser är väldigt bra, men Henning Mankell är jag så trött på att Liza Marklund nästan bleknar i jämförelse. Obs! Skämt!). Lisbeth Salander är en annorlunda hjältefigur och bara det är förstås värt sina timmars läsning och dessutom är det onekligen en komplicerad men inte overklig historia Stieg Larsson nu avslutar.
Det är förstås på alla sätt synd att han inte fick chansen att fortsätta.

Måste måste måste läsa

Man skulle kunna undra. Alltså verkligen ställa sig frågan.
Varför i hela världen jag inte omedelbart måste läsa den här boken.
Bara Jan Gradvalls välskrivna recension i Sydsvenskan är ju som en öppen port till himmelriket - och han lyckas nämna både Bill Bufords gamle assistent Tim Adams, som skrev den lysande reportageboken I huvudet på John McEnroe jag plöjde i New York - och dessutom skriva om restaurangen Lupa i samma stad, som vi stack in näsan i men inte fick plats på (det luktade givetvis gudomligt).
En passionerad, välskriven bok om en medelålders respekterad journalist som ger upp allt och blir köksslav hos en av världens mest karismatiska kockar, bara för att förstå (alltså verkligen förstå) matlagning - i världens bästa stad?
Neeeejdå, det verkar inte alls vara min kopp te...

Efternotering (citat från Gradvalls recension): "I bokens sista kapitel får Buford frågan av Batali om han nu, som fullärd kock, inte är sugen på att starta en egen restaurang. Men Buford, som idag är tillbaka på The New Yorker, inser att det är inte därför han ägnade dessa år till matlagning på heltid.
Hans verkliga syfte var att lära sig något i dag alltmer sällsynt men fundamentalt mänskligt: något som förts i arv, från hand till hand, genom generationer. Bill Buford: I didn´t want this knowledge in order to be a professional; just to be more human."

Bara det. Bara det!

Bloggtips

Anna skriver för övrigt en blogg som får mig att sjuda av mysighet. På ett positivt sätt alltså. Morgnar som den här, när matminnena visserligen gör mig lycklig men ögonen är trötta och halsen som en skorsten - kan jag dagdrömma mig bort till Familjen Jensens hus, med blommor i trädgården, nybakade bröd och myshörnor med Märta Tikkanen. Då blir jag avundsjuk.
Vass penna, har hon också förresten. Dessutom känsla för nyanser och detaljer, två åtråvärda egenskaper för en skribent.

Ikväll blir det Stieg i soffan

Ikväll ska min älskling spela på Metro vid Möllevångstorget och de som har tid bör bege sig dit för det låter förbannat bra, men själv får jag nog inse mina begränsningar och laga en snabb middag innan jag glider ner i soffan och grottar ner mig i Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes, som jag kastade mig in i vid leveransen i måndags. Inte en så tokig kväll det heller, får man kanske säga.

Smørrebrød

Köpenhamn, åh ljuva Köpenhamn. Ärligt talat har jag ingen riktig aning om hur det ser ut i Köpenhamn för går man över Rådhusplatsen och in vänster på den tredje gatan från högra hörnet av torget kommer man till Puk vid Vandkusten och de har fantastisk sill, smakrik ljummen leverpastej och gammal lagrad ost som faller i bitar när man rör den men smakar som en himmel tillsammans med rödlök och några stänk rom, väljer man en liten Aalborg Jubileum till (eller två) så blir man gärna sittande och personalen är så trevlig och snapsflaskan så liten, den blir faktiskt mindre och mindre, och till slut är det nästan tid att åka hem igen och man har sammanlagt gått kanske femhundra meter.
Men det är ljuvligt i Köpenhamn, det är det ju.
Vi åkte över några arbetskamrater, vi hamnade såklart på Puk och satt där i fem eller sex timmar medan vi åt tills vi storknade, drack öl och pratade om de allra flesta av livets väsentligheter. Vi lyckades till slut bryta upp och gå till Charlie's också. Charlie's är faktiskt rätt fantastiskt, en av mina favoritpubar. Men det blev visst rökigt och röker man inte är det väl inte så kul, speciellt inte när vi nu vant oss vid ren luft hemma. Så det blev bara en öl och sedan hemfärd men efter bro kommer Bishop's Arm (det vet väl alla) så någon stänkare till slank ner innan jag dråsade i säng i förhållandevis god tid (halv tolv).
Det tillhör en av livets privilegier att arbeta tillsammans med människor man inte bara står ut med eller accepterar, utan verkligen och ärligen tycker om, har roligt med och lyssnar på.
Får man sedan några smörrebröd till kan livet väl knappast bli bättre.

Längtan

Om söndagar får man för övrigt också lov att längta bort. Så jag sitter och tänker på Barcelona, på serveringarna i Born och Raval, jag funderar över London och Paris - men mest tänker jag såklart på New York, på Sylvia's och Pete's, jag längtar tillbaka till Jones så jag håller på att bli galen.

En middag från förr

Det blev en trevlig kväll med vänner jag träffar för sällan - det var nästan två år sedan vi satt så sist men det kändes som igår och ett decennium. Det är märkligt hur jargongen kan stå still medan snacket oundvikligen förändras.
Maten var, ja gudomlig, jag hade chili i röstin vi hade till fläskfilén och marinaden blev precis som förutspått fantastisk.
Så. Nu blir det mor på hennes dag.

Sesamolja

Skön lördag och utvilad för första gången på hela veckan. Nu: middag med vänner jag inte träffat på länge, ser mycket framemot det. Självklart är jag åtminstone delvis ansvarig för maten och valde en lätt utväg med sparris (lätt kokta med ringlat smör och salt) till förrätt och stekt fläskfilé med rösti och sallad till huvudrätt.
Köttet har jag förberett i en underbar marinad med soja, olivolja, vitlök, honung och sesamolja (som är hela grejen, köttet får en sotig och nästan grillad smak).
Mmm.

Saker som gör mig lycklig

Utan inbördes rangordning och spontant påkomna:
Stunder under en konsert så magiska att allting runt om faller i mörker och glömska
Doften av jord om våren i Tjörnarps odlingslotter
Värdelös kunskap
Eftertänksamma diskussioner
Att höra en skiva för första gången och inte kunna sluta lyssna
Ett varmt bad om vintern
Ostbrickor
Att vakna på natten av att min älskade i sömnen lägger armen om mig
Julen
Att ett kort ögonblick ta ett steg bakåt och betrakta mina närmaste vänner, djupt inbegripna i en diskussion om ingenting alls
När MFF gör mål
Listor
Laga mat på riktiga, gärna hem- eller åtminstone närodlade råvaror
Gå på bio
Hetsiga diskussioner
Att se frön växa till plantor
Formuleringar så vackra eller perfekta att de känns självklara
Riktigt gott vin
Att skratta så jag gråter
West wing
Doften av grönska efter ett sommarregn
Beundran
Första grillmaten på sommaren
Minnen
Doften av nymalt kaffe
Spela fotboll
En överraskande kärleksförklaring
Höstens första melankoli
Resor
Delikatessbutiker som Möllans ost
Bilden av Tjörnarp med sin röda stuga, sina grusvägar, kohagar, bärbuskar och odlingar
Tryggheten i att ha en familj jag älskar och som älskar mig tillbaks
Att vara på precis samma våglängd som någon annan
Första söndagssteken på hösten
Kräftskivor
Att planera; resor, middagar, renoveringar, inköp - vad som helst
Känslan av att vara övertygad om att man kommer att älska samme man resten av ens liv
Människor som kan förmedla sin passion inför någonting
Att följa en tv-serie jag verkligen gillar

Trygg eller rädd?

Jag vet inte vad som är trygghet och vad som är feghet, vad som är rotlöshet och vad som är utveckling. Det verkar som om det finns en allmänt accepterad syn på yrke, karriär och i övriga livet att den som inte nödvändigtvis vill framåt inte heller är lycklig.
Jag tycker det är en konstig inställning.
I en värld där alla tvunget ska övervinna sina rädslor känns det som om de bara blir fler och störst av dem alla är rädslan att lämnas i bakvattnet.
För några veckor sedan öppnades en möjlighet för mig att byta roll på min arbetsplats. Det skulle inneburit lite mer utmanande uppgifter och lite högre lön. Jag var lockad. Jag var väldigt lockad. Men jag bestämde mig till slut för att stanna där jag var.
Anledningen var ganska enkel - jag kände helt enkelt inget behov av att flytta på mig. Jag trivs med mitt jobb, jag tycker mycket om mina arbetskamrater och jag kan alltid ha en parmesanost i kylen. Jag lär mig inte något nytt varje dag, men har å andra sidan aldrig haft någon större önskan att på något sätt göra en karriär inom det jag jobbar med just nu. Inte för att det finns någon annan bana där jag skulle kunna tänka mig att åsidosätta annat i livet för att komma uppåt, jag är helt enkelt för intresserad av min fritid för att uppbåda någon energi för det.
Det verkar som om det är ett märkligt sätt att se det.
Jag är rädd för ganska mycket. Jag är rädd för att dö. Jag är rädd för att jag inte kan få barn, för att de jag älskar ska bli sjuka, jag är rädd för spindlar och getingar, att tala inför folk och att inte veta bäst.
Övervinn dem, säger man. Är du rädd för spindlar - ta dem i handen. Tala bara tillräckligt många gånger inför folk och din rädsla försvinner.
Men.
Är det inte enklare att bara låta bli spindlar och se till att man inte behöver hålla tal?
Varför ska jag övervinna fobier när jag bara kan undvika orsaken till dem?
När jag var yngre var jag en rätt lovande fotbollsspelare. Jag skulle själv bedöma det som att jag hade kunnat bli riktigt bra - om jag bara varit beredd att lägga ner den energi och möda som bara den som riktigt hett eftersträvar något kan göra. Min talang tog mig till enstaka matcher i allsvenskan, sedan satte bristen på vilja stopp. Det är ingenting jag ångrar, ingenting jag klandrar mig själv för - sådan är jag och det är inte mycket jag kan göra åt det. Folk frågar mig varför jag inte försöker göra något av mitt skrivande och det enda svar jag kan ge är att jag bara inte har något behov av det.
Rädsla? Kanske. Men mer bekvämlighet.
Jag tycker att det är tragiskt att vi lever i en värld där ingen får lov att vara nöjd. Där ingen får lov att vara rädd. Trygghet och rädsla är två sidor av samma mynt och valutan heter mänsklighet - en egenskap vi verkar sky mer än något annat.
Jag vill vara en ärlig människa, jag vill vara en god människa. Inte fuska, inte sko mig utan hjälpa, kämpa för de värderingar jag tycker är rätt. Jag vill gråta, skratta och låta mig beröras, förföras. Allt annat förefaller mig oviktigt och blekt.
Karriär, framgång - det finns inget fel i det, har man behovet så har man. Men jag har det inte.
För kanske första gången i mitt liv känner jag mig helt tillfreds med den insikten.

It was the summer of 1963

Vet inte hur jag lyckats glömma att länka till den här texten om Dirty dancing.

Jag har ännu aldrig träffat en man som har något som helst till övers för denna alla kvinnors, åtminstone i min generation, kanske mest omhuldade älskling. Faktum är att lika säkert som jag aldrig träffat en man som inte himlat med ögonen har jag heller aldrig, i några sammanhang, stött på en kvinna som inte skinit upp, som inte kunnat citera större delen av dialogen utantill, som inte drömt om att någon man bara en enda gång i livet ska räcka en handen och säga att ingen minsann ska placera en i ett hörn. Aldrig.

Jag älskar Dirty dancing. När jag var liten, eller yngre då kanske, hade jag en jätteplansch ovanför sängen med Johnny Castle halvliggande, stödd på sin armbåge och min kärlek har aldrig svalnat även om jag inte på ett rationellt sätt kunnat förklara den.

Men det slår mig. Att jag inte behöver.

Filmer kan ha olika kvaliteter och jag är inte den som inte skulle kunna erkänna att en annan film jag älskar är Notting Hill, liksom Gudfadern, Att återvända, Annie Hall, Sunset Boulevard, Life of Brian och Festen. Men där Notting Hill är en ren feel good film (och lite komedi) har Dirty dancing något mer - och inte bara nostalgiska flickdrömmar eller den goda smaken att trycka in både Shirelles Will you still love me tomorrow, Otis Reddings These arms of mine, Ronettes Be my baby och Solomon Burkes Cry to me i soundtracket (det är för övrigt ungefär vid denna punkt i resonemanget som män vanligtvis börjar fnysa). Många - de flesta - filmer som verkligen fångar och trollbinder och stannar kvar länge, kanske resten av livet, har någon typ av budskap, ett lager extra. Men inte alla. Gudfadern, som jag håller som min favorit alla kategorier, är ett under av vacker film, stämning, fantastisk dialog och genialiskt skådespeleri. Men budskap? Nja. Mandomsprovet behandlar på många sätt precis samma ämne som Dirty dancing och hyllas som ett mästerverk.

Varför?

Häromdagen diskuterade jag med en arbetskamrat om en incident då hon i efterhand förstod hur hennes sambo utan att någonsin erkänna det fastnat i sin könsroll. De skulle sätta upp en gardinstång och min arbetskamrat framförde åsikter hur detta skulle göras. Diskussionen blev lång och till slut blev hennes sambo irriterad och kände det som om hon inte trodde att han skulle klara av det, som att hon idiotförklarade honom. Det var aldrig hennes mening och hon hade inte tänkt på det som en "män borrar, kvinnor syr"-diskussion - och inte han heller. Men det var förmodligen, på ett högst omedvetet plan, så det förhöll sig.

Min älskade make borrar inte bättre och definitivt inte oftare än jag. Han kan inte snickra, han kan ingenting om bilar (han gillar inte bilar), ingenting om fogar, spackel eller pluggar och han verkar tack och lov inte ha några som helst problem med det, lika lite som jag lider av att inte kunna sy och sticka. Vi gillar nästan precis samma filmer och tv-program. Men Dirty dancing, nej det går bara inte.

Alltså, jag vet inte alls vart jag vill komma med det här resonemanget mer än att jag finner det intressant och lite för mycket av ett heltäckande mönster för att bara låta det bero.

Svaret får hursomhelst vara som det är, jag är trött på att behöva försvara Dirty dancings kvaliteter som om omgivningens bild av ens goda smak plötsligt rämnat och blivit tillintetgjord.

You were right Johnny, you can't win no matter what you do!

Bottenrekord i Korpen

Det var kanske lite uppgivet från början. Bara en avbytare hade vi lyckats skrapa ihop och vi saknade flera nyckelspelare och dessutom vår målvakt. "En avbytare?" säger ni, anar jag, "men då ska hon ju inte klaga, det är inte varje dag F25 har avbytare på sina matcher".
Nä. Förvisso. Men möter man det enda laget som med eget spel, teknisk skicklighet och, låt oss erkänna, bättre fysisk status, kan utmana oss på riktigt (eh, lite skryt och så men alltså, det är sant) så räcker det inte.
Vi behöver inte prata siffror ty det smärtar för mycket, men det stod 1-2 i halvtid och vi höll jämna steg så länge vi orkade. I andra halvlek var stegen varken jämna eller speciellt lätta.
Två förluster i rad nu, det är rekord för F25.
Jättekul.
Men solen sken, har jag hört.

Tjuv

Idag när jag skulle ta ut pengar låg det en femhundralapp i automaten. Jag såg inte den som var där innan mig och jag väntade fem minuter för att se om någon upptäckt sitt misstag och kom tillbaka. Sedan tog jag sedeln och gick.
Jag vet inte, men nu känner jag mig lite som en tjuv.

Tillbaka på IP

Jag hade kanske glömt, det var ett tag sedan. Den två minuter långa vägen från lägenheten till Malmö IP går jag en gång i veckan, men jag brukar ha benskydd under byxorna och vattenflaska i väskan - i jeans och solglasögon har jag inte vandrat på ett par år. Så det är kanske inte konstigt att jag hunnit glömma.

LdB FC Malmö, som jag en gång för alla bestämt mig för att helhjärtat stödja (och därför inte utnyttjade varken min guldklubbsentré eller den gratisbiljett som erbjöds mig utanför utan snällt betalade inträde), mot Umeå, på IP, i toppmatch. Det var en vacker match. En välspelad match. Det var så länge sedan jag såg klubblagsfotboll i livs levande livet att jag glömt hur underhållande och drivet spelet faktiskt är.

Jag hade dessutom förträngt hur trevliga människor som kommer på de här matcherna. Hur alla hälsar och skrattar och pratar, hur ingen hatar, ingen slåss, ingen ses i parken och trots att bortalaget, värsta konkurrenten, fullständigt orättvist vunnit med 1-2 är det ingen som skriker könsord eller berättar om vilka aktiviteter de ska företa sig till Fotbollskväll.

Frida Nordin var lysande i första halvlek men försvann helt i andra (hon såg faktiskt trött ut redan efter en halvtimme men jag antar att denna iakttagelse var en synvilla), Therese Sjögran var lugn och teknisk och bitvis briljant men försvann alltför ofta för att vara en av lagets viktigaste spelare. Utan tvekan bäst i LdB var Nilla Fischer. Överallt och hela tiden, hon vann mittfältet, hon låg bakom offensiven, höll i bollen när ingen annan vågade, spelade kort och ut på kant när alla andra envisades med långa bollar i mitten. Jag har inte sett en så dominant spelare i MFF (eller LdB då) sedan Anna Wällersten (för er som inte förstår referensen - damernas Jonas Thern).

Umeå, däremot, var inte så bra som jag trodde och det var det enda som lättade mitt sinne när jag sedan vandrade de två, som det verkade ganska långa, minuterna tillbaka till lägenheten igen. Blir Marta skadad eller ur form har de inte mycket framåt (men varför, VARFÖR, fick hon gång efter annan komma rättvänd?) och försvaret såg lite virrigt ut. LdB var faktiskt klart bättre sett till hela laget och hela planen - den här serien är inte avgjord än (vilket, eftersom vi pratar om damallsvenskan, är ett otroligt gott betyg och just jämnheten i serien kan vara det som till slut vinner lite publik till arenorna).

2.610 åskådare var på Malmö IP för att se matchen mot Umeå. Målsättningen måste vara att behålla åtminstone en tredjedel av dem varje omgång.

Så bra har damfotbollen utan tvekan blivit (minst sagt).

Hemma

Tillbaka ja. Hemma. I Malmö, på jobbet, hos katterna, vid tv:n. Ingenting får mig att bli så deppig som hemresor. Själva resan, alltså - eller resdagen snarare. All tid på flygplatser med hutlöst dyra mackor torra som snus, allt kånkande på för tunga väskor, oron för att något är glömt; passet, plånboken, boardingkortet, telefonen, nycklarna - allt är med, allt är med. Förseningar. Missade tåg. Stängda och låsta centralstationer efter klockan tolv i det som folk påstår kanske är en storstad.
I Barcelona sken solen. Ibland kanske det stänkte lite lite regn också, men i huvudsak sken solen. Vi köpte t-shirts. Drack cava och åt musslor. Gosade med Nora. Satt vid stranden med en flaska rosévin i kylarhink bredvid. Gick, gick och gick.
Det luktar avgas i Barcelona och ibland luktar det sopor. Men man vänjer sig snabbt eller också är jag bara överkänslig vid första sniffningen. För det luktar hav också, om man är nära. Och salami, skinka, sardiner, oliver.
Det är svårt att inte älska Barcelona.
Det är svårt att inte älska Nora.
Det är däremot inte så svårt att förstå hur tråkigt det är att åka hem, när man nu ser på saken i efterhand.

Off

Dags att gå och lägga sig. Imorgon: Barcelona.
I övermorgon: El Xampanyet!

Ett boktest jag gärna tror på...

You're Loosely Based!

by Storey Clayton

While most people haven't heard of you, you're a really good and
interesting person. Rather clever and witty, you crack a lot of jokes about the world
around you. You do have a serious side, however, where your interest covers the homeless
and the inequalities of society. You're good at bringing people together, but they keep
asking you what your name means.


Take the Book Quiz
at the Blue Pyramid.

Inte bara på landet

Mitt i all Tjörnarpsyra är det förstås lätt att glömma att det växer också på balkongen. Pelargoniorna har klarat vinteridet och börjar vakna, jordgubbsplantorna jag snodde från Tjörnarp har börjat blomma, fröna är uppdragna och omplanterade och nu finns persilja, plocksallat och rucola därute. Dessutom meddelar mamma att tomatplantorna är klara att levereras så fort vi kommer hem från Barcelona. Det här är en fantastisk årstid.

Självklar kärlek

I Tjörnarp växer nu potatis, morötter, rädisor, rödbetor, sallad, persilja, gräslök, tomater, rabarber, smultron, röda vinbär, svarta vinbär, röda krusbär, gula krusbär, hallon, jordgubbar, blåbär, plommon och körsbär.
Vem skulle inte älska ett sådant ställe?

Snart redo för sommarsäsongen

Tjörnarp igen igår. Satte tre rader potatis till och började rensa i jordgubbslandet, vilket visade sig vara ett klart större projekt än man kunde ana. Vildskott överallt, nässlor, maskrosor och annat ogräs längs hela linjen och jag brände mig genom handskarna men drog upp det mesta och satte två nya rader bakom de nysatta bärbuskarna. Retar mig på att jag inte blev helt klar.
Men alltså.
Pappa hade med sig bilder på Tjörnarp från ifjol och man kunde följa hela säsongen - från vinterlandskap i januari, över tidig vår utan grönska, genom sommar när allt frodas till hösten när det dör ut, när det skördas och det är som att gå in i en saga, ett Astrid Lindgren-land. En förskönad resa genom en svunnen tid men här och nu. Så vackert. Så vårt.

Ogräset växer och frodas

Wiehe skämde ut Silvia
var Kvällspostens löp idag.

Inför danska kungaparet, kronprins Frederik, vår egen kronprinsessa Victoria och det svenska kungaparet (man kan alltså ärligt talat undra varför just drottning Silvia skulle vara utskämd mer än andra) höll en inbjuden Mikael Wiehe ett tal som handlade om hans stolthet över Öresundsregionen och hans förhoppning att den stoltheten och känslan av att höra hemma inte bara ska vara reserverad de som har sekelgamla rötter i området utan vara för alla. Han uttryckte sin oro för det som händer i Danmark och är på väg att hända i Sverige.

Jag tycker inte bara det är hans rättighet att säga vad han vill i sitt tal. Jag tycker det är hans förbannade skyldighet att säga precis vad han sade.

Kungen själv har i kommentarer efteråt sagt att "Det var personligt och engagerat. Händelsen har i Sverige blivit till en storm i ett vattenglas."

Men Kvällsposten har uppenbarligen fokus på andra saker (den konspiratoriske skulle här kunna antyda att de också har andra värderingar, men så långt ska vi nog inte gå - valet av löp var såklart mycket mer kommersiellt grundat än ett uttryck för medarbetarnas åsikter).

Läs hela talet här.

Onödig förlust i Korpen

F25 åkte på sin första förlust idag. Den sved. Riktigt ordentligt, alltså. Det har gått flera timmar nu och jag retar mig fortfarande för det var en match vi dominerade och förde, vi hade ett klockrent ribbskott på volley bara någon minut innan slutsignalen och så på ren tur lyckades de ändå göra 3-2 med bara sekunder kvar. Vi var bara fem man på plan, två färre än de (som dessutom hade avbytare - lyx!) och hade vi bara varit en till hade vi utan tvekan vunnit, vi är inte så himla bra tränade och hade ingen riktig målvakt och det är väl klart att det är starkt att dominera en match trots att man inte ens har fullt lag - men alltså dessa förluster tar hårdare än de flesta. Förlora för att folk inte kan komma. Förlora mot sämre spelare.
Nej.
Sådant gör mig förbannad.

Lättnad

Om exakt sex dagar har jag sovit ut, gullat med Nora och sitter på en uteservering med en cafe con leche i handen, solglasögon på näsan och endast ett linne på min överkropp, luften luktar vespor och varm stad, kaffet är krämigt och Barcelona långt borta från system som inte fungerar, överbelastning och ömmande axlar.
På tisdag åker vi.

Se upp i spåren

Min arbetsplats har fått motionsnippran. En tävling har inletts som går ut på att man i lag om fyra ska förbättra sin kondition under ett halvår och tydligen är så många som 25 lag - 100 anställda - anmälda och testade.
Själv deltar jag självklart inte, det här med tävlingar har aldrig legat för mig.
Men jag skulle förstås behöva förbättra min kondition, det är helt klart. Rätt radikalt också. Jag har krampkänning i vaden nästan varje korpmatch och tycker mig ana en viss andfåddhet under den snabba promenaden till bussen varje morgon - det är ju inte klokt. Inte heller kan jag längre ha en skjorta jag med förtjusning bar så sent som i New York utan att luckorna som bildas mellan knapparna blottar både vitt skinn och... ja, fettvalkar. Så nu har jag, i sann Malmström-anda (dessa egenskaper försvinner inte bara för att man råkar byta namn), börjat förbereda mig för konditionsträning.
Jag har alltså beställt en bok.
Kom igång med löpning heter den, kommer i slutet av maj.
Sådana här projekt kräver planering och tajming, tycker vi Malmströmare - det går inte att kasta sig ut i vad som helst.
Men om en månad flyger jag som en raket runt Pildammarna.

Ah, dessa säljande rubriker

Det är lite kul med kvällstidningar. I dagens Aftonbladet säger MFF:s sjukgymnast Rickard Dahan apropå Juniors skada:
– Det kan handla om en större bristning, mindre bristning eller ingen alls.

Vad rubriken i tidningen blev?

Junior riskerar att bli borta längre:
”Kan handla om en större bristning”

Regn

Hamnade mitt i ett skyfall på väg till bussen i morse och blev lite sur, men kom plötsligt fram till att jag blev sur för att jag förväntas bli sur och klaga på vädret för egentligen har jag ingenting emot regn, tvärtom. Förvisso sitter jag helst under ett tak när det faller, men när dropparna rinner genom håret och slår mot jackslaget - det finns något väldigt rogivande i det.
Förvisso är vårregn kanske inte en av mina absoluta favoriter. De är i stället:
1. Åskskurar mitt i sommaren, helst om kvällen när man kan sitta i ett uterum eller under ett tak men ändå utomhus liksom och regnet ska slå så att man knappt hör vad man säger och åskan ska mullra som ett guldjubel på Malmö Stadion.
2. Höstregn. Kanske konstigt att tänka på såhär innan sommaren ens börjat värma men jag älskar ju hösten och jag älskar melankolin, älskar lugnet, den höga luften, det rena - och ingenting sammanfattar allt det där så bra som ett höstregn.
3. Lätt strilande sommarregn som faller rakt ner utan att vinden slår och man kan sitta på balkongen för det är varmt i luften och balkongen ovanför räcker som skydd så att man inte blir blöt.

Det räknas väl som husmanskost, gör det inte?

Har man ätit potatis- och purjolökssoppa till middag är det ju naturligt att bli sugen på plättar och jag skulle visserligen inte äta sådant mer men det kan väl ändå inte gälla hemmalagat? Plättar måste absolut vara mer okej än säg... chips eller lösgodis. Inte ens sylten var köpt för tusan - farmors hemkokta på jordgubbar och hallon från Tjörnarp.
Dessutom är jag rätt grym på plättar.
Mat med sådana anor ska man heller inte glömma bort.

Åh

Precis när jag summerat helgen kom jag på att vi har ostrester från konserten i onsdags hemma; en svensk grönmögel med mycket styrka och mycket jord, en spansk, fantastiskt krämig också grönmögelost och dessutom Möllans Osts egen vitlökskreation. Min älskade make, som var ansvarig för inköpet och som kanske inte fått nog med beröm så han får det nu - kommer inte riktigt ihåg vad ostarna hette men har ett hum. Bara så att ni vet.

En perfekt helg

Det märks att det är vår. Det märks att vi står på randen till sommar. Humöret, lugnet, energin - det mesta är på topp nu. I går firade vi att Elin fyllt 1 år och den lilla sötnosen fick stå i centrum en hel dag, något hon likt sin mamma njöt alldeles extra av. Först kaffe och jordgubbstårta på en eftermiddagssolig gård, på kvällen ljuvlig grillad fläskfilé med fetaostsås, färskpotatis och sallad - Lina och Adrian hade fixat maten och man kan undra varför jag fått så gott rykte i vårt gäng vad det gäller matlagning när det finns så många andra som gör det minst lika bra. Superbt. Jag har speciellt lätt att älska människor som tycker om god mat mer än det mesta annat och lägger man så till humor, värme och en speciell ganska rolig brist på självdistans är det inte konstigt att mina bästa vänner för tio år sedan har förblivit just det. Bästa vänner. Bästa bästa vänner.
Det finns en del att göra i Tjörnarp nu när våren sakta övergår i sommar. Jag och pappa åkte upp i dag för att fixa det sista men det finns egentligen inget sista att göra i Tjörnarp för äger man ett paradis så gör man och då är arbetet aldrig riktigt slut. I dag satte jag potatis, morötter, rödbetor, huvudsallad och rädisor, pappa planterade nyinköpta buskar amerikanska blåbär, röda krusbär, svarta vinbär, gula krusbär och röda vinbär och det vi kallar Östra Parken (där vi också har hallon och jordgubbar) är på väg att bli en bärpark. Planen är att ordna till en liten sittplats precis bredvid pumpen och kohagen, där man kan sitta och titta ut över härligheten.
En dag som denna, när allt börjar bli grönt och solen skiner, humlorna har vaknat, kalvarna är nyanlända i hagen och allt bara doftar - då är Tjörnarp kanske den vackraste platsen på jorden.
Och så har lilla Eira fått ett plommonträd planterat till sig också.
Bara en sådan sak.

Till nästa gång

Just det, jag fick ju välja bok också. För första gången sedan träff nummer två frångick vi vanan att ta en kvinnlig författare; nu blir det Ian McEwan och Kärlekens raseri.

Sommar'n som aldrig säger nej

Ta fyra tjejer som jobbat tillsammans lite då och då men framför allt över en sommar för några år sedan, låt dem under en lunch just den sommaren börja prata om Katarina Wennstams Flickan och skulden, tänk att den diskussionen blir så bra och så givande att det bestäms att alla fyra ska läsa uppföljaren En riktig våldtäktsman bara för att det inte finns många bättre stunder i livet än riktigt bra och riktigt givande diskussioner, säg att de fyra tjejerna så träffas i en lägenhet vid Möllan och dricker hemmgjord glögg och äter pepparkakor med grönmögelost och att diskussionen fortsätter och blir precis så bra som de hoppats, att de sedan sprids för vinden och inte jobbar tillsammans längre, att de aldrig umgåtts utanför arbetet, att de inte för allt i världen vill släppa kontakten med varandra och att de därför bestämmer att nästa bok blir Gerd Brantenbergs Egalias döttrar och att de ska träffas i Lomma. Så ser ni en bokcirkel födas. Vår bokcirkel. Åh, vad jag älskar den.

Igår hade vi vår elfte träff, hemma hos mig. Det var Lisa som valt bok; Alicia Erians Kärlekens brutala språk. Vi följer numera tydliga mönster i vår uppfattning om böckerna som läses. Fanny och Lisa tycker nästan alltid ungefär lika, precis som jag och Sara. Kärlekens brutala språk var en Fanny & Lisa-bok, de delade båda ut 5-. Sara gav den en slät 3:a, själv fyllde jag på med ett plus. Många småler när man pratar om sin bokcirkel, som om alltsammans bara är en ursäkt för att äta god mat och snacka skit. Men det är bara halvsant. Vi pratar om böckerna vi läser, alla måste motivera sina betyg och inte sällan leder den diskussionen in i större. Det är själva charmen, essensen, med hela bokcirkeln - att vi alla har en fallenhet för att sönderanalysera både omvärlden och oss själva och dessutom en förmåga att låta oss uppslukas, låta oss falla, dras med, ta in och lämna ut.

Men okej, maten är ganska viktig också. Vi gillar mat i vår bokcirkel. Vi är livsnjutare. Jag är ganska nöjd med resultatet av mina timmar i köket igår. Först blev det vin och crostini med hemmagjorda röror; olivtapenade, röd pesto och guacamole. Denna uppbyggnadsfas av kvällen brukar handla om vad som hänt sedan sist, hur det går på jobbet och hur det var i New York eller i Malaysia. Igår tvingade jag alla att titta på vår bröllopsvideo (men inte hela, så mycket plågade jag dem inte - vi såg inmarschen i kyrkan, all musik och pappas tal).
Så förrätt. Mörkt bröd rostat i stekpannan och ingnidet i vitlök, skållade och kärnhusfria tomater ihopblandade med citronsaft och färsk dragon, med en stor klick getostkräm på toppen. Till detta ett vitt vin, getost avnjutes bäst med just vitt vin. I detta skede pratar vi om boken. Varmrätt sedan; räkfajitas med paprika, svamp, chili, vitlök, färsk koriander, schalottenlök och stark sås med mycket vitlök och ännu mer lime, ätes såklart i kombination med en svalkande Corona. Diskussionerna har nu svävat ut i allt möjligt. Dessert: Nigellas underbara chokladtårta med några stänk rom i och till detta självklart kaffe (jag måste köpa den där espressobryggaren snart!).

Mina träffar brukar sluta med att jag tvingar alla att lyssna på mina favoritlåtar. De måste verkligen vara trötta på mig, men jag kan inte låta bli. Igår spelade jag Lucinda Williams Come on (den gick i och för sig verkligen hem, alla som hör den låten älskar den och att Lucinda Williams inte är större än hon är hos gemene man är lika orättvist som förvånande), jag körde Jeff Buckleys Hallelujah, Edith Piaffs Non, je ne regrette rien, Nina Simones Why? (the king of love is dead), Otis Reddings I've been loving you too long, Gram Parsons Hickory wind, vi började prata om begravningar och Sara ville höra Elvis Always on my mind, Fanny önskade Keith Jarrets My song, jag spelade Mikael Wiehes Ska nya röster sjunga och väl på Wiehe gick det inte att undgå Nadja, Sara hade inte hört Richards Regn över Möllan så det blev den också och plötsligt var klockan fyra på morgonen, det började bli ljust ute och vinet var nästan slut.

Det är något magiskt med vår bokcirkel. Något med personkemin och kanske det faktum att vi inte träffas så ofta som gör att jag mår så bra efter våra träffar. På Fannys takterrass pratar vi av någon anledning länge om politik, det är diskussioner som ger mig så många perspektiv och tankar, på ett sätt jag inte längre trodde var möjligt, att jag alltid lämnar träffen full av energi. Andra gånger blir det mycket relationer; vänskap, familj, förhållanden. Vi pratar om uppväxt, om könsroller, om varför man reagerar som man gör och det finns inga skydd, vi är alla smågalna och tycker alla om att analysera de minsta skeenden i livet.

Det här blev en rapport om mat, musik och lite böcker - men mest av allt är det egentligen en kärleksförklaring till tre personer som utan att tillhöra min närmaste vänkrets har en så given plats i mitt hjärta.

Allt tack vare en sommar, Sydsvenskan och Katarina Wennstam.

Terapi

Öh, vissa dagar kör det bara ihop sig. Alla mina kunder klyddar den här veckan så jag fick jobba till åtta - men nu har jag handlat en massa godsaker och tänker sätta igång med förberedelser inför bokcirkeln imorgon, som hålles hemma på Carl Gustafs väg. Matlagning är det bästa sättet att slappna av på.

Ebba och Mikael

Betyg: 4
Låt oss säga att det var bäddat för succé. Victoriateatern, ostbricka, Dylan, Wiehe... Och hon älskade dem alla.
Så långt som till succé vill jag nu inte riktigt gå. Därtill var första set för ojämnt, för ogenomarbetat och för otajt. Enstaka höjdpunkter fanns, jag tyckte mycket om Ebba Forsbergs Adjö Angelina (Farewell, Angelina) redan när hon gjorde den på Wiehes 60-årskalas i höstas och Jag har bara tänkt på dig (Mama you've been on my mind) med Wiehe i avskalad version, han och akustisk gitarr, är sådant som aldrig undgår att trollbinda mig. Resten var... sådär. Stabilt. Men inte mycket mer.
Problemen genom hela spelningen var egentligen tre; det var för få stämmor framför allt på Forsbergs låtar, bandet lyfte aldrig och pianisten svängde inte mer än ett köksbord. Jag vet inte hur eller vem som handplockade medlemmarna, men det gjordes i alla fall utan fingertoppskänsla. Det kändes aldrig som att bandet verkligen tyckte om att spela, det brände aldrig till, vågades aldrig, nådde aldrig ut. Med bättre band och fler repetitioner (har det verkligen inte funnits tid att sätta stämmor?) kunde det här blivit lysande rakt igenom.
Nu var ändå andra akten riktigt riktigt bra. Ett pärlband av bra låtval och snygga arrangemang med början i Där anar jag din hand (Every grain of sand), som Wiehe och Forsberg växelsjöng, Minst en morgon försent (One too many mornings) som Forsberg gjorde vid flygeln och Blinde Will McTell (Blind Willie McTell) med Wiehe, det var också bandets klart bästa insats. Dessutom avslutades akten (of course) med Wiehes kanske bästa översättning; Sakta lägger båten ut från land (It's all over now, baby blue) där vi fick - häpp - stämsång!
På det hela taget alltså en fyra (tre i första akten, stark fyra i andra).
Med maten hade det banne mig varit en klockren femma, men det lär jag återkomma till.

You'll never walk alone

Chelsea ute. Liverpool vidare.
När man står på den segrande sidan är förlängningar och straffavgöranden verkligen en krydda i tillvaron.

Ost och Wiehe ikväll

Missade Madeleine Peyroux på KB men läser att det inte var särskilt bra och börjar nu undra om det inte kan vara så att jag har tur med konserterna i år. Det har i alla fall onekligen börjat mycket lovande.
I kväll blir det Wiehe & Forsberg sjunger Dylan och jag tror att det kommer att bli helt lysande, de spelar både Spanska stövlar, Sakta lägger båten ut från land, Blinde Will McTell, Farväl Angelina, Jag ska bli fri och Där anar jag din hand - vilket i princip sammanfattar mina favoriter i sammanhanget. Ebba Forsberg kan vara precis det komplement som passar Wiehe som bäst.
Till detta, of course, ost och chark från Möllans Ost och en flaska portvin.
Det kan bara inte misslyckas.

Rickie Lee

Förra gången jag såg Rickie Lee Jones på KB var det rökfritt. Det var det förstås den här gången också - men då var det nästan ett sätt att binda publiken redan på förhand, ölen serverades i plastglas för att inte ge ifrån sig klingande ljud och vad jag förstår i efterhand var hon hatad av sitt band - men konserten var givetvis lysande.
Jag är inte helt övertygad om att årets The sermon on exposition boulevard är ett så stort mästerverk som många verkar tycka. Den har sina stunder och blir för all del bättre ju mer man lyssnar - men nja.
Live är det helt annorlunda.
Första halvan av spelningen är det i princip bara låtar från nya skivan och jag står gapande och undrar hur det kan vara så bra. Det låter inte så annorlunda mot skivan, men är... helt fantastiskt. Första timmen är sagolik, Falling up gör hon med full energi, Gethsemane gör hon sprödare och vackrare än på skivan (kvällens höjdpunkt) och när hon bryter av med gamla Stewart's coat är jag helt slagen.
Sedan dippar hon lite men jag vet inte om det kanske mest är så att på tjugofem minuter hinner hon med tre låtar och jag är inte en person som uppskattar sånger som är längre än fem minuter - speciellt inte om halva låten är instrumentalmangel, så kanske är det inte en dipp utan en uppvisning, vad vet jag.
Men hon (eller jag, då) hämtar sig snabbt i alla fall, slutet är lika bra som början.
Helt klart är att Rickie Lee Jones är unik och mer unik än på scen blir hon inte.
Sådana artister är värda att älska.

Det är lätt att glömma, men våren luktar jord

Man glömmer från år till år. Glömmer hur mycket som finns att göra, glömmer när det ska göras, glömmer hur fantastiskt det luktar när träden precis slagit ut, de gamla löven ligger kvar på marken, hur kallt huset är efter vintern men hur snabbt kaminen värmer. Man glömmer hur vackert körsbärsträdet är som aldrig bär frukt men blommar lika praktfullt ändå.
Idag har vi varit i Tjörnarp och medan pappa körde den nya jordfräsen så att armarna värkte klippte jag ner och band upp hallonbuskarna, rensade ogräs och planterade om jordgubbar i tre nya, prydliga rader. När farmor och farfar först hyrde stugan över en sommar i början av femtiotalet hade ägarinnan just hallon och jordgubbar i samma land som vi har nu. Det känns, på något sätt, rätt tryggt.
Det blev några plantor över och jag tog hem dem och satte dem i kruka på balkongen och passade också på att äntligen få ner pelargoniorna från vinden, klippte ner dem och satte om dem.
Luktar jag på mina händer kan jag fortfarande ana en svag doft av jord, trots att jag tvättat händerna hur länge som helst.
Jord luktar, mer än något annat, vår.
Det är vår i luften och det doftar om mina händer.

Ser bra ut

2-0 i halvtid och man ska aldrig ta ut något i förväg, men helt klart är i alla fall att MFF som vanligt spelar klart bättre mot bra motstånd än mot sämre. Det var många år sedan som MFF trivdes i matcher mot motståndare som lägger hela laget på försvar.
Må Pode få stanna kvar på högerkanten även när Jocke Nilsson är helt frisk.
Det är ju en helt annan fart!

Ännu fler kanaler

Eftersom jag inte längre har tillgång till varken gratisbiljetter eller årskort och dessutom inte har någon att gå på match med längre har jag nu storinvesterat med att skaffa säsongskort från Comhem. Alltså, 99:- för en match eller 119:- i månaden med fri tillgång till alla matcher (inte bara MFF) - jag tycker nog att det är en bra deal.

Fynd?

Jag har ju tjatat om ZinZino och Möllans Ost, men min gamle Skurups-kamrat och numera krogredaktör Måns Renntun berättar om ett nytt ställe vid Fridhem, faktiskt precis runt hörnet från min första lägenhet, som är en kombination av lunchrestaurang, café, butik och konditori; Skogströms Kök & Butik. Grundinställningen att använda råvaror från lokala producenter och därmed utgå från säsong är lockande och i butiksdisken finns rösti, tryffeldolmar, bakade grönsaker, kalv- eller hönsfond, färdig rödvinssky, styckningsdetalj av nöt (Blentarps gourmetkött som hängmöras i minst 16 dagar) och fläsk, kött efter säsong (typ anka, lamm eller vilt), kycklingkött (kravmärkt och ekologiskt uppfödd i Bosarp), lufttorkad parmaskinka, spansk jamon bodega, het chorizo, mild fuet, svensk lökkorv och Kävlinge-pastej. Bageriet/konditoriet har ljusa surdegsbröd med citron och timjan och grova rågmjölsbröd med fänkål och kummin - bland andra. Dessutom egna chokladtryfflar på Valrhona och andra kakor och tårtor (stället drivs alltså en gammal svensk mästare i desserter...).
Från och med nästa helg serverar de också brunch på lördagar.
Visst låter det som något att älska?

Mina kära nära

Jag har en brorsdotter. Det kanske inte är så ovanligt, men saken är den att hon bara är 12 dagar gammal. Och söt som socker. I lördags höll jag henne i min famn för första gången, hennes kropp var så mjuk och hennes ögon så stora, hon skrek inte en enda gång men i någon sekund så såg det ut som om hon log. Jag kände mig varmare än jag gjort på länge, ömmare än jag kan minnas. Denna lilla flicka. Min brorsdotter. Välkommen.

Jag har en farmor och en mormor. De är 94 och 84 år gamla, det är krut i kvinnorna i min släkt. Farmor hör inte så bra längre och går allt sämre, men hennes bingopenna är snabbare än en stenografs och hennes tankar lika ärliga som ett helgons. Mormor krökte på ryggen när hon för snart tio år sedan förlorade först sin son och sedan sin make, men hon gympar, stavgår och kallbadar varje vecka och har en ocean av anekdoter att berätta.

Två generationer har fötts och vuxit upp mellan farmor, mormor och min brorsdotter. Framgång, lycka, sorg och besvikelser, kärlek och ömhet, jag tänker på allt det där när jag sitter på min balkong och tittar ut över de utsprungna kastanjeträden, jag tänker att det finns så mycket att säga, så mycket att bevara men jag vet inte hur eller för vem och det enda som är riktigt säkert är att jag älskar dem alla.

Jag är lätt att tillfredsställa

Har på jobbet fått en ny, större skärm, en dator med mer kräm i och ett tangentbord som är mycket mjukare och svarar snabbare på knapptrycken än det gamla. Man behöver knappt nudda vid tangenterna för att bokstäverna ska ramla ut på skärmen.
Sådant räcker för att jag ska bli lycklig.

Malmöfansens märkliga fallenhet för att ge upp

Det svänger snabbt i sportmedia - och bland fotbollsfans. Från lovord, hyllningssånger och kungatronar har MFF nu fallit ner i en djup grop där ingenting kan rädda laget. Lika självklart som det var att placera guldet i Malmö efter 1-1 och mästarspel mot Elfsborg borta, lika bergfast verkar folk nu tro att det blir en mittenplacering också i år. Det går en djup suck genom Malmö och glaset är, på klassiskt himmelsblått manér, knappt ens halvtomt.
Jag vet inte vad jag ska tro, men vad jag absolut vet är att ingenting är avgjort efter tre omgångar, att Elfsborg ännu inte vunnit en match men är långtifrån lika uträknade och att hur man än ser det så var det mer imponerande att vinna mot Gais trots dåligt spel än det var förkrossande att förlora mot TFF i ett derby vi alltid haft svårt att hävda oss i.
Årets Allsvenska är jämnare än på många år, alla kommer att ta poäng mot alla. Det kommer inte att finnas något lag som går igenom en hel säsong utan svackor, utan att tappa onödiga poäng.
Själv var jag besviken efter Skånederbyt i lördags, men mest för att så många spelare inte kom upp i ens normal nivå - en insikt som faktiskt var det mest tröstande av allt till slut. Spelet kommer att bli bättre, det säger ju sig självt.
Och - Labibot Harbuzis inhopp var mycket lovande.
In med honom bakom anfallarna och ut med Toivonen på högerkanten där han har lättare att finna sin roll, ut med en Jocke Nilsson som inte gjort en människa lycklig såhär långt och dessutom aldrig varit en kantspelare - och det kan bli en riktigt trevlig säsong.
Hur orkar folk ge upp så snabbt?
Behåll Sören också, förresten, det är svårt att vara tränare för ett lag med spelare som vägrar springa. Något får de väl ändå göra själva.

Zzzzzzz

Man kan egentligen säga hur mycket som helst om att Zlatan inte var bättre än någon annan mot Nordirland, att han inte var bra i VM, att Sverige med det gamla hederliga anfallsparet Allbäck/Elmander slog Spanien - men att som enda Inter-spelare få 9 i betyg av Gazzetta Dello Sport för sin säsong och figurera i segersången, på plakat och i ramsor på Milanos gator efter ligaguldet - det finns ingen spelare i Sverige som kommer i närheten av Zlatans kapacitet och klass som fotbollsspelare. Så förbannat enkelt är det faktiskt. Vad Ralf Edström än säger.

Skärpning Mona

Jag såg inte debatten mellan Mona Sahlin och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, men vad jag förstår gick den senare om inte segrande så åtminstone mindre skadad ur duellen. Jag tycker generellt att det är rätt att ta debatten trots allt, taktiken att tysta ner och inte låtsas om har uppenbarligen inte varit särskilt lyckosam. De som röstar på Sverigedemokraterna gör det inte bara för att de ger efter för egna fördomar eller enkla (om än genomskinliga, förkastliga och omöjliga) lösningar - utan också för att de känner att de inte blir hörda, att politikerna och till viss del media sätter sig på högre hästar och inte värderar väljarnas åsikt mer än en spottloska på gatan.
Vad jag däremot upprörs över, är att Mona Sahlin inte kan vara bättre förberedd inför en match som ändå är bland de viktigare som finns att ta just nu. Ett parti som bygger hela sin politik på ett så diffust begrepp som svenskhet borde vara en rövarmiddag för det som kan bli vår nästa svenska statsminister.
Mustafa Can uttrycker det bättre och smartare i DN idag.

Måndag

Jag är omåttligt förtjust i måndagar. Ett tag i vintras åt vi potatis- och purjolökssoppa nästan varje måndag och det var så gott med något lättare, något nyttigare än de biffar, såser och grytor man satt i sig under helgen och vi pratade om det idag men väl på Hemköp låg fläskfilén där och såg inbjudande ut och min älskade erbjöd sig på stående fot att köra sitt paradnummer (fläskfilégryta med dijon och vad jag misstänker vara en inte helt oansenlig mängd grädde) så det blev det och vi köpte rucola, spenat, plommontomater (till ett hutlöst pris, hoppas mamma får fart på odlingarna snart), gurka, rödlök och avocado, rev lite parmesanost i och kryddade ganska rikligt med citronpeppar och nu sitter vi här och pyser medan jag än en gång förbannar att vi inte fått köpt den där espressobryggaren vi trånar efter.
För några minuter sedan kom mamma och lämnade en tupp vi knappt får plats med förrän den nya extrafrysen är inkopplad. I biblioteksfönstret har både rucolan och plocksallaten vridit sina späda strån mot solen.
Tänk att det finns de som inte kan njuta av sådant.

Mac-attack

Har till slut fått tummen ur det där stället där man tydligen har den när man inte får någonting gjort och skaffat Firefox - vilket, när man skriver här på bloggen, gör ett mac-hjärta så lyckligt så lyckligt. Nu kan jag äntligen göra allt det där som alla andra kunnat!

Fint besök

För ett par år sedan, vi ska kanske erkänna att det nog var runt fyra år sedan, satt några arbetskamrater och jag hemma i min lilla etta och drack vin. Vi gjorde allt tonåringar brukar göra med det lilla undantaget att ingen av oss var tonåringar, men vin blev drink och kallprat blev jag har aldrig, ljudvolymen steg och gömda små Lassie-historier avdammades. Jennie var såklart värst, hon var alltid värst men inte för att hon tvunget skulle vara det utan bara för att det var så. Efter ett par småroliga episoder glittrade det i ögonen på henne när esset ur rockärmen skulle spelas ut. "JAG HAR DET", sade hon. "Den här historien kommer att bräcka er alla". Det visade sig att hon en gång runt jura- eller kritaperioden hade åkt tåg från Tyskland till Köpenhamn och hon var ung och hon var bakis, allt var skit och hon skulle hem, men plötsligt uppenbarade sig i dörrhålet till hennes kupé... ja, vad var hans namn nu igen? "SHIT alltså, ni MÅSTE veta vem det är, han är HUR STOR SOM HELST!", bubblade Jennie upphetsat och vi tänkte och gissade, Mick Jagger, George Michael och Paul McCartney var alla på tapeten innan vi upplystes om att det förvisso rörde sig om samma dignitet, men det här var en hårdrocksstjärna - ni vet en sådan som "kör mycket med våld på scenen, typ blod och eld och sånt", sade Jennie - och Alice Cooper var det självklara förstavalet, men "Nej nej nej - han är STÖRRE än så" och vi förbannade vår obefintliga kunskap i genren men gissade vidare,vidare, vidare - spänningen steg, trumvirvlarna dunkade, stråkorkestern byggde upp sitt crescendo, vi slet vårt hår och Jennie gick av och an i frustration, "Men VET ni inte? Ååååh, han är så KÄND!". Till slut blev hon tvungen att ringa sin bror och han prickade förstås in svaret direkt, Jennie lade luren i örat på honom och utbrast "ja JUST DET, för fan, KING DIAMOND!!!".
Man kan säga att luften gick ur ballongen lite.
Man kan säga att en besviknare stråkorkester får man leta efter.
Ingen av oss hade givetvis en aning om vem King Diamond var.
Men vi skrattade så vi grät, det gjorde vi.

Jag läser nu att King Diamond kommer till KB i slutet av oktober, jag minns vår kväll och Jennie Metz - om du finns därute; hör av dig! Jag följer med direkt.

Den svåra andra matchen

Vinden ven så att tidningshuset gungade på Segevång och regnet öste ner när jag tittade ut genom fönstret på jobbet vid femtiden idag. Springa i motvind med småspik piskande i ansiktet är inget drömscenario när man som extremt otränad och ringrostig, låt oss inte glömma aningens överviktig, ska göra sin svåra andra match i Korpen för säsongen.
Men, det måste sägas, regnet upphörde.
Vinden mojnade något men var ändå så stark att vattenflaskorna välte vid linjen och endast korta hörnor slogs från ena sidan.
Ändå tycker jag mig skönja en början på något stort. Eller en tillbakagång till något stort kanske.
Bollen gick ibland som på en tågräls mellan oss, direktspelet var superbt, löpningarna lite fler och lite längre än i debuten. Som vanligt var det ingen som ville skjuta förutom Malin Göransson, men så har det varit sedan vi var tio år gamla och är det något man lärt sig med tiden så är det att det där med hunden och det faktum att den inte vill sitta är sannare än tio guds bud.
Själv var jag i lite bättre form den här gången, eller också var jag inte lika optimistisk i löpningarna. Jag fick ingen krampkänning i alla fall - och gjorde dessutom mål! Det händer inte varje gång. Vad det blev vet vi nästan aldrig, men jag räknade till fyra eller fem assister från mina egna fötter och ett par mål lyckades de andra göra helt på egen hand.
När jag gick, nej skippade, den korta vägen hem kände jag mig säker på att träningsvärken skulle utebli den här gången.
Endast tiden kan utvisa detta.
Förra matchen blev 7-0 i alla fall, det ligger på nätet nu.

Det svänger om LdB

Efter att ha förbannat damernas namnbyte här på bloggen, för de flesta som kommit i min väg och en del som inte gjort det, gick jag i lördags på krogen i godan ro. Vid baren ondgjorde sig någon över hela affären i en rätt spydig ton och raljerade över damfotboll medan han svängde på ölglaset så att det skvätte omkring. Alltså, det var för mycket. Min hjärna vet fortfarande inte hur det gick till, men någon med exakt min röst blev arg och nästan aggressiv, ja hon gick så mycket upp i sitt försvar av LdB att hon nästa dag nästan skämdes lite över det sätt det hela framfördes på.
Nu har jag svängt.
Det enda som är pinsamt i hela affären med namnbytet är banne mig att Sveriges rikaste klubb, verksam i landets tredje största stad, inte tyckte det var värt ett spottstyver att hålla sig med ett damlag. Man tyckte inte ens att en av historiens mest framgångsrika klubb på damsidan skulle ha rätt att använda sitt klubbmärke. Det är för fan pinsamt om något.
I en tid där företag som profilerar sig med jämställdhet, där klubbar och föreningar som driver och leder utvecklingen mot bredare verksamhet ses som fräscha, ses som framtiden - så tar Malmö FF ett steg bakåt. Damerna har de senaste åren varit mer motarbetade än de var när jag spelade flickfotboll - det kan knappast kallas framsteg.
Damerna valde att gå ur huvudföreningen, det var ett misstag.
Med facit i hand kan man förstås undra om det hade hjälpt att vara kvar.
Hela kulturen som finns i MFF nu med Hasse Borg och Buffalo Madsen - det är så gubbigt att jag kräks. En före detta naprapat i herrlaget berättade att Hasse Borg brukade komma in i omklädningsrummet innan matcherna och skrika "nu går vi ut och visar KUK!". Jag hade brutit ihop på fläcken.
Det är egentligen kanske inte förvånande att MFF dam drevs till att ta ett steg som var så extremt som att byta namn. Att byta identitet. Ville man ha allsvensk damfotboll kvar i Malmö fanns faktiskt inget alternativ.
Det är verkligen pinsamt på riktigt.
Nu är det jag som börjar gå på matcherna igen.
Heja LdB!

Bio: Nina Frisk

Betyg: 3
Den är underhållande men kort. Precis i detaljerna men suddig i helheten. Knivskarp i sekvenser men luddig i berättelsen. Maria Bloms andra film är på ytan nästan lika rolig som "Masjävlar" (även om varje film som saknar Ann Petrén automatiskt tappar en dimension) men inte tillnärmelsevis lika varm och inte lika nära. Där även Masjävlars värsta knäppgökar ändå hade förmågan att kännas naturliga och framkalla förståelse lyckas man inte riktigt göra samma sak i "Nina Frisk". Jag fattar inte riktigt karaktärerna även om jag känner igen det som händer dem. Jag skrattar, jag skäms och jag ler - men känner ingen desperation, ingen instängdhet och det starkaste intrycket när eftertexterna börjar rulla är frågan vad Maria Blom egentligen ville säga med alltihop.
Därmed inte sagt att "Nina Frisk" är en dålig film, skådespelarna är bra och i dagens Sverige finns få med sådan humoristisk fingertoppskänsla som Maria Blom. Men i jämförelse med "Masjävlar" blir den lite lättviktig.
Det är inte lätt att följa upp mästerverk.

Bio: La Vie en rose

Betyg: 4 (musiken: 5)
Det är hemskt lätt att fånga mig i sådana här filmer. "Ray", "Walk the line" och nu "La Vie en rose" ger en kittlande blick in bakom kulisserna och kanske ännu mer en spegelbild av myten man så gärna vill tro på. Edith Piaf är omgärdad av oändliga myter. Hela hon är en myt. Med en mamma som övergav henne, en uppväxt på horhus och tillsammans med sin kringresande akrobat till pappa, tidig försörjning på gatorna i det fattiga Paris, upptäckt, fall och senare succé, alkoholism och drogberoende, otaliga kärleksaffärer, svek och olyckor var hennes liv på samma gång så storartat, sorgligt och destruktivt att det nästan är svårt att tro på.
Tills man hör henne sjunga.
I filmen "La Vie en rose" är det, till skillnad från "Ray" och "Walk the line", Edith Piafs verkliga röst som ljuder genom alla musikscener. Det är jag omåttligt tacksam för. Marion Cotillard är helt underbar i huvudrollen, men sångrösten är oefterhärmlig. Under ett liv som lätt kunnat göra Piaf till offer är musiken och sången allt som oftast hennes räddningsplanka och ingen annan hade kunnat finna den smärta, den längtan efter (och, beundransvärt nog, den obändiga tron på) kärlek som Piaf själv uttrycker i sin sång.
Problemet med sådana här filmer och anledningen till att de sällan når ända fram är att det är svårt att välja ögonblick och historier i ett helt liv som ändå ger en helhetsbild eller kanske framför allt en känsla av vad det handlat om. ”Ray” försökte få med alla hits och stora ögonblick som artist och förlorade känslan av en historia. ”Walk the line” fokuserade på kärleken till June Carter och blev en berättelse för sig själv, en bild av människan och kanske tack vare det också en bild av artisten. ”La Vie en rose” spänner över hela Edith Piafs liv men sovrar självklart den också och kastar dessutom tittaren mellan olika tidsepoker. Ändå, om än inte perfekt, ger den faktiskt mer än något annat ett starkt helhetsintryck. Kill your darlings tjatas det mycket om journalistutbildningarna i landet och det är precis vad allt handlar om – våga stryka även sådant som är bra för att slutresultatet ska bli bättre. Här nämns mycket lite om den dotter hon fick begrava när hon själv bara var 18 år, det pratas inte alls om Piafs roll i motståndsrörelsen under andra världskriget som i hög grad hjälpte henne till att bli den franska ikon hon blev och bara Marcel Cerdan bland alla älskare får ordentligt utrymme (enligt bild och myt var det också han som var hennes stora kärlek) – men jag tror mig förstå Edith Piaf, jag sörjer med henne, gläds med henne och ömkar henne. Jag blir förstörd när budet om Marcel Cerdans olyckliga död når oss i en av filmens starkaste scener. Det är ett gott betyg.
Kanske är ändå finalen det mest fantastiska med hela ”La Vie en rose”. Nedbruten av sorg, långvarigt missbruk och cancer ställer hon sig på scenen och gör för första gången ”Non, je ne regrette rien”. I sången, på scenen, blir hon hel och lever upp, för ett ögonblick är allting storartat och ”Non, je ne regrette rien” dånar ut i biosalongen och sveper med mig, jag gråter inte så mycket för Edith Piafs levnadsöde utan för att detta är en milstolpe, ett par av de största minuterna i musikhistorien. Få sånger berör mig på samma sätt – och då förstår jag (som aldrig läst ett ord franska) bara huvudtesen i texten – jag ångrar ingenting. Men smärtan, styrkan, kärleken – allt får plats i Piafs röst och frasering. Jag behöver inte förstå orden, jag grips av innebörden.
Efter filmen sitter jag kvar en stund, förbannar det tända ljuset i salongen och väntar på att tårarna ska torka.
Introt till ”Non, je ne regrette rien” ljuder avlägset i mitt huvud.

West Wing, än en gång

Läser om det nya vapendådet i Virginia, USA och ett av de bästa citaten från West Wing dyker snart upp i minnet. Det är pressekreteraren C.J. Cregg som säger det, President Bartlet har precis blivit skjuten liksom Josh Lyman - alla är upprivna, allt är kaos, pressen går bananas och C.J. får en samlad världsmedia att tystna:

"There were 36 homicides last night. 480 sexual assaults. 3411 robberies. 3685 aggravated assaults, all at gun point. And if anyone thinks those crimes could have been prevented if the victims themselves had been carrying guns, I only remind you that the President of the United States was shot last night while surrounded by the best-trained armed guards in the history of the world."

Jag måste se om alltihop från början igen.

Dubbel-Anders och vårstök, det är visst måndag

1-0 efter en lysande frispark men i övrigt gnistrade kanske inte MFF idag. Men jag håller med Andreas Yngvesson, laget ser mer stabilt ut i år. Matcher som den mot Gais var precis sådana man ifjol tappade poäng i. Anders Andersson var - igen - bäste himmelsblå.
Fotboll, pasta med krabba och chili, Anna Pihl - och så persilja, rucola och plocksallat nere i jorden och inställt i det nya miniväxthuset. Det har varit en fin kväll. Fick också planterat Silverregn, som vi hoppas ska täcka en del av hönsnätet som löper längs balkongräcket för att stoppa kattflykt.
Sitter på våra nya stolar och skriver detta, iförd endast längärmad tröja.
Inte konstigt att livslusten börjar komma tillbaka.

Söndag

Jag hade små funderingar på att städa men det blev en på många sätt perfekt söndag med krämig kaffe latte i parken tillsammans med Hockeys hembakta chokladkaka, en promenad runt Pildammarna med en kula hallonsorbet och en kula cookies & cream på Lilla Glassfabriken som avslutning, lite läsning i den aktuella bokcirkelsboken (novellsamlingen "Kärlekens brutala språk"), ett par Franziskaner veteöl och fotboll på Bakfickan och så hem för att steka vad min mamma kallar Bostonburgare - färsbiff med tomat, lök, ättiksgurka och hovmästarsås mellan två skivor rostat bröd. Nu: pepparchips och dippa till de många inspelade timmarna av Berlin: Alexanderplatz.
Ibland är livet ändå rätt gött.

Mmm...

Miss Sylvia's BBQ-sauce kan jag inte tjata nog om, men för alla er som av någon oförklarlig anledning inte åker till New York med jämna mellanrum för att köpa några flaskor rekommenderar jag en tripp in på Frederiks blogg för recept på en revbensmarinad jag misstänker vara superb. http://efjay.wordpress.com/2007/04/14/peta-in-en-pinne-i-brasan/

Ni andra får stanna hemma

Stackars mamma fick åka runt hela Svågertorps samlade butiker med mig under förmiddagen i jakt på balkongattiraljer. Saker och ting börjar nu ljusna. Mindre bord och hylla till krukor var det primära, det blev ett större men mycket snyggare bord, två stolar och en beställd hylla i precis rätt mått för vår lilla vägg. Ledig yta på balkongen är nu i princip nere på noll och fler ockupanter än vi själva förmodligen omöjligt - det blir inga gäster för oss i år (men en förtjusande miljö istället). Fick också haffat in fröer och ett litet växthus så imorgon är det jag som sätter persilja, plocksallat och rucola medan min käre make oljar möblerna. Släpp fångarne loss, det är vår!

Premiär i korpen - säker vinst

Solen sken, men timmen var såpass sen att den inte direkt värmde. Ändå var det förstås ett perfekt väder för seriepremiär i damernas finrum. Något decimerade, vi har bland annat tappat vår skyttedrottning, men spelsugna och extremt verklighetsfrånvända togs djupledslöpningar och lades crosspassningar som om inte en dag förflutit sedan den aktiva karriären, eller sista korpmatchen i höstas för den delen. Det dog ut. Men ambitionerna, gnistan - visade på en lovande säsong 2007. Två, förutom skyttedrottningen, som varit med sedan starten har nu lämnat in och istället får vi i år luta oss mot de gamla landslagsspelarna Malin Lundgren och Eva Zeikfalvy som likt en ödets ironi nu kallats in för att förstärka det stolta F25. Debuten lovade gott, även om Malin enligt egen utsago var nära att kräkas efter bara fem minuter (sedan sprang hon ändå mer än hela laget tillsammans, men det är förstås en annan historia). Ett par matcher till i benen på oss alla, sedan kommer det här att bli riktigt bra - det är inte bara jag som inte rört mig en millimeter sedan oktober och inte haft en boll vid fötterna på lika länge.
Kulan i luften, luften är klar - jag hade hade glömt hur fantastiskt kul det är att lira lite boll.

Vad vill du bli när du blir stor?

Carl-Axel Roslund, denne gigant. Malmömoderaternas hovnarr har lagt en motion till fullmäktige att förbjuda yrkesmässigt tiggeri. "Om vi inte gör något nu", säger han, "så har vi snart samma situation som i europeiska storstäder där det vimlar av tiggare på gatorna. Ofta har de ett barn i famnen för att se mer ömkansvärda ut.".
Jag vet inte vilken värld Carl-Axel Roslund lever i, men jag hoppas aldrig komma i kontakt med den. Bara att vara en person som inte instinktivt känner medlidande med föräldrar som tvingas tigga - utan reflexmässigt snarare förutsätter att han eller hon försöker luras - är faktiskt rätt avskyvärt. Att sedan tro att bara för att man förbjuder tiggeri så skulle det försvinna från gatorna - som om alla de som lever på allmosor återgår till sin egentliga karriär som snickare eller något - är, ja jag vet inte vad, men rätt verklighetsfrånvänt i alla fall.
Ändå har jag sparat det bästa till sist. Carl-Axel säger också att han med sin motion "främst vill stoppa de östeuropeiska tiggarligor som börjat dyka upp i Sverige". Alltså, jag tror jag dör. Östeuropeiska tiggarligor? Jag har hört talas om knarkhandel, trafficing, smuggling och annat som kan inbringa stora inkomster för olika typer av ligor, gäng och maffiasamfund - men tiggeri? Från Östeuropa?
Carl-Axel Roslund går bara inte att ta på allvar.

LdB FC Malmö - vilket skämt

LdB Football Club Malmö. Normalt sett hade jag gått i taket bara för att man valt att på engelska beskriva sig som "Football club" - herreguuuuud vad jag avskyr sådant - men bara tanken på att Malmö FF, laget som matchat så fantastiska spelare som Lena Videkull, Elisabeth Leidinge, Annika Nessvold, Bonnie Madsen, Malin Lundgren, Eva Zeikfalvy, Anna Wällersten och Ing-Marie Olsson, klubben som har fem SM-guld i träningsväskan, inte längre existerar - är bara så sorgligt. Och att byta namn till LdB... nej, det är för hemskt för att prata om. Ömkan är allt jag känner och desperation är allt jag luktar.
Fritt fram för alla som vill skämta om damfotboll, dörren är vidöppen.

En kärlekshistoria tar slut

Först bröt sig MFF dam i övermod ut från huvudföreningen efter VM 2003 - och misslyckades kapitalt med att etablera sig på egen hand (jag har aldrig förstått vad meningen var överhuvudtaget, att ha en storklubb som MFF i ryggen kan väl inte vara negativt?) - och nu ska laget byta namn och dessutom sluta använda himmelsblå tröjor.

Jag vet inte.

Men en stor del av stoltheten, en stor del av styrkan och storheten när jag spelade i föreningen låg i färgen, låg i klubbmärket. Det var inte vem som helst som fick dra på sig den tröjan. Det var en ynnest att vara himmelsblå, respektfullt, avundsvärt.

Om inte damerna lyckats etablera något eget så beror det mer på att man inte lyckats sälja produkten damfotboll, inte lyckats utnyttja sina profiler eller finna sin egen nisch. Det handlar inte om klubbmärke - det borde snarare göra saker och ting lättare att heta Malmö FF. Anja Pärsson är större än Patrik Järbyn - inte för att hon åker snabbare eller ens lika snabbt, utan för att hon är en profil. Nu är damfotboll förvisso en av få sporter som är kvar där alla prestationer ovillkorligen jämförs med herrarnas (tillsammans med andra av tradition manliga - och folkkära - sporter som ishockey), men det är till viss del damernas eget fel. Damfotboll är en helt egen sport och utvecklingen och den tekniska och fysiska prestationen måste jämföras med den egna historien - inte med herrarnas. Det är detta budskap, denna produkt - som MFF dam måste sälja.

Nu blir laget bara ett i mängden och inte mer värt än alla andra damfotbollsklubbar i stan - låt vara att man tillhör en högre division. Jag tror att man kommer att tappa både publik och intresse - och därmed i förlängningen sponsorer - genom ett namn- och färgbyte.

Hur det än går är laget i alla fall inte längre mitt. Från och med ikväll kommer min kärlek till himmelsblått att vara förbehållet herrlaget ensamt.

Det känns rätt sorgligt.

Vi kommer inte att kunna sitta på balkongen

Okej, nu har jag nog bestämt mig för sommarens balkongodlingar. Som vanligt har jag säkerligen fullständigt överskattat ytan på vår minimala balkong men i min värld kan man göra en liten hylla vid den enda halvvägg vi kan utnyttja och därmed få plats med:

BALKONGLÅDA: två eller tre plantor persilja och två plantor gräslök.
KRUKOR PÅ HYLLA: plocksallat, ruccola och smultron.
KRUKOR UNDER HYLLA: två pelargonior och smultron.
KRUKA VID SIDAN OM HYLLA: tomat (kan bytas ut mot physalis om jag konstaterar att det skulle fungera på vår skuggbalkong).
BALKONGLÅDA PÅ FÖNSTERBLECK: tre eller fyra plantor tomat.
KRUKA FÖNSTERBLECK: chili (måste hitta någon typ av konstruktion som skulle ha samma effekt som ett miniväxthus för att det ska gå bra, annars byter jag mot koriander - någon som har tips och idéer?).

Under stor vånda avstod jag från koriander och rosmarin och hade jag bara haft en större balkong skulle jag även satt potatis i hink, uppstammad vinbärsbuske och rabarber. Men det har jag inte. Basilika försvann ur diskussionen när jag insåg att de två plantor jag satte ifjol lever och frodas i köksfönstret efter att mirakulöst ha överlevt vintermörkret.

Åh, om bara föreningen kunde bestämma sig för att låta folk bygga ännu en balkong. Då skulle jag valt en stor, inglasad variant mot gården. Vilka odlingar...

Man gör sina val

Eh, alltså, jag vill inte vältra mig i något och Henrik Larsson är en så himla fin kille och allt det där... men 7-1 hemma på Old Trafford i kvartfinalen i Champions league. Semifinal mot Bayern München eller Milan om ett par veckor.
Eller 1-1 mot Halmstads BK på ett sörjigt Örjans Vall och match mot Gefle nästa.
Hallå hallå.

Rule Britannia

Shit, satt och såg imponerat på Manchester United som fullständigt demolerade Roma men bytte kanal för att få lite spänning och hoppades på att Valencia skulle avgöra i förlängning mot Chelsea - men Essien! Vet inte varför jag ogillar Chelsea för det här med köpelag ger jag då ingenting för, men kände ändå en våg av besvikelse när Essien ur helt galen vinkel drämde in 1-2 i 90:e minuten. Alltså, otroligt imponerande!
Spanien ute, Italien och Tyskland slåss om en plats bland de bästa.
Man United vidare, Chelsea vidare, imorgon kommer såklart Liverpool att gå vidare - tre engelska lag i semifinal i Champions league.
Premier League är Europas bästa liga.
Det glädjer trots allt en gammal Tipsextra-själ.

Lite landsstatistik för oss som gillar sådant:

2005/06: Spanien 2, England, Italien (final: Barcelona-Arsenal)
2004/05: England 2, Italien, Holland (final: Liverpool-Milan)
2003/04: Portugal, Frankrike, England, Spanien (final: Porto-Monaco)
2002/03: Italien 3, Spanien (helitaliensk final: Milan-Juventus)
2001/02: Spanien 2, Tyskland, England (final: Real Madrid-Bayern Leverkusen)
2000/01: Spanien 2, Tyskland, England (final: Bayern München-Valencia)
1999/00: Spanien 3, Tyskland (helspansk final: Real Madrid-Valencia)
1998/99: England, Tyskland, Italien, Ukraina (final: Manchester United-Bayern München)
1997/98: Spanien, Italien, Tyskland, Frankrike (final: Real Madrid-Juventus)

Pasta formaggio a la mig

Satt och klagade inför arbetskamraterna att vi är så dåliga på att utnyttja mat vi har hemma när vi planerar middag. Vi köper alla ingredienser till varje maträtt (inte riktigt, men ni förstår poängen). Så ikväll, när det var min tur att handla och laga mat, tänkte jag att det skulle bli annorlunda. Det enda jag kom på som fanns i kylen var parmesanost. Inte en helt dålig start förvisso, men det innebär å andra sidan knappast begränsade möjligheter när det kommer till val av maträtt. Pasta? var den första och självklara tanken. Inte heller detta begränsar förstås så det förslår. Inte köttfärs, imorgon ska vi ha chili. Kyckling? Nja, min älskade skulle inte äta förrän senare på kvällen och det finns inte mycket tråkigare, torrare och samtidigt segare än stekt, kallnad och därefter uppvärmd kycklingfilé.

Så det blev tortellini. Färsk. Med ostsås. Och fantastiskt gott. Så gott att nästan minnet av den smått otroliga kvällen på Ciao bleknade...
Här är mitt eget,
improviserade recept
(sätt in i pärmen, Hockey):

500 g färsk tortellini fylld med prosciutto
50 g pecorino
75 g taleggio
parmesan
vitt vin
vitlök
matlagningsgrädde
redning
ruccola

Riv parmesan och pecorino, dela taleggion i småbitar och gegga ihop alltsammans med en klick creme fraiche eller en skvätt grädde.
Gör en vanlig redning på smör och mjöl. Späd med lite vatten och vitt vin. Låt såsen få i princip den konsistens du senare vill ha, dvs ganska tjock.
Pressa i en knapp klyfta vitlök.
Häll i ostblandningen.
Häll i så mycket matlagningsgrädde som krävs för att få rätt konsistens (inte så mycket).
Salta och peppra. Låt stå på värmning.
Koka upp pastan, låt den rinna av och klicka i lite smör, häll ner i ostsåsen. Låt alltihop stå och gojja sig lite på låg värme.
Häll upp, lägg lite ruccola på toppen och så riven parmesan till sist.

Himmelskt!

Önskar bara att jag kunde avsluta med en kopp espresso, men någon maskin har vi ju inte köpt ännu. Det får bli Zoegas skånerost.

R.E.M. hade rätt

Det går inte en dag utan att jag tänker på New York. Inte en dag utan att jag längtar tillbaka. Vi ser varenda skräpfilm, varenda mer eller mindre värdelösa polisserie - om den bara visar några bilder från New York, bara nämner några gator vi gått på.
Måste tillbaka. Snart.

Uppmaning

Det finns såklart en hel del bra bloggar därute men jag tycker nog att det fattas några i min egen bekantskapskrets... Jag uppmanar härmed följande att ta sig samman och göra en insats för alla oss som uppskattar intressanta iakttagelser och tankar nedtecknat medelst vackert, eget och underhållande språk:
Lena
Cecilia
Daniel
och Lisa
(de två sistnämnda har visserligen bloggplatser, men ett inlägg i halvåret räcker inte riktigt)
Det finns säkert fler, de här kom spontant. Inga ursäkter!

PS. Så länge kan ni bekanta er med Frederik, som kanske inte är den flitigaste bloggaren men inom anständighetens gräns och bor man i Malmö och skriver roligt och initierat om fotboll, mat och film så vinner man alltid mitt hjärta. Se länk till höger. DS.

Gotland

En liten sommarplan börjar klarna. Min älskade har fått fyra spelningar på Gotland under min första semestervecka och jag som aldrig varit på någon svensk ö förutom Ven tycker det låter som ett utmärkt tillfälle att utforska Ingmar Bergmans jaktmarker. Där lär vara vackert, har jag hört.

Dags att så

Det börjar bli hög tid att sätta balkongväxterna. I år har mamma tagit hand om tomater, chili och physalis så jag kommer att koncentrera mig på persilja i mängder (persilja är, ärligt talat, bland det bästa jag vet), gräslök och kanske lite rosmarin. Men först behöver jag ett sådant där litet miniväxthus från IKEA, dels för det bristande solflödet på vår balkong och dels för att freda de små fröna från klåfingriga kattassar. Någon ska dit snart? Hjälp!

Mat mat mat

Äntligen hyfsat ikapp med tiden och tvättmaskinerna rensar i detta nu upp de sista resterna av New York. "Är det skönt att vara hemma?" frågar var och varannan och svaret är att nej, verkligen inte - men man börjar vänja sig.
Det har varit en fin matpåsk i sann Lindgren-anda i alla fall. I fredags påskmiddag hos min mamma med ägg, löjromssill, kräftsill, chilisill och Brantevikssill (min mamma är GRYM på sill), mormors Jansson (krämig och perfekt saltad), köttbullar, prinskorv, skinka, senap (Tollarp och grovkornig stark skånsk) och ost-/skink-/broccolipaj. Riktigt traditionellt alltså - vilket en sillälskande traditionsfanatiker som jag självklart välkomnade med öppna armar och en kylskåpskyld (inte fryst!) Aalborg Jubileum i handen.
Lördagen så. Abbekås. Liten silltallrik (hey - det är ju ändå påsk) innan matchen men som huvudrätt rådjursstek, kokt potatis (precis perfekt sönderkokt, det ska smula sig lite), himmelsk gräddsås, pressgurka och kokta morätter. Sedan tömde vi en stor flaska portvin till fruktsalladen också. Portvin. Åh portvin.
Igår var det skönt att ställa sig vid spisen och jag hade handlat parmesanost och vitt vin, påskmust och grönsaker och det blev stekt rostbiff med parmesanrisotto, grönsallad med Knorrs örtdressing (den bästa dressingen ever, Kjerstin började köpa hem den när jag var liten och vi blandade med creme fraiche men den sorten togs bort och nu finns bara den som enligt instruktionen ska blandas med vatten och olja - men det funkar utmärkt med creme fraiche också och jag gillar krämigheten och syrligheten i den kombinationen).
Idag blir det enkelt. Ugnsstekt falukorv och potatismos.
Gott.

Himmelsblåa vårkänslor

En poäng borta mot Elfsborg måste betraktas som en bra start för dels är Elfsborg riktigt bra och dels är jag livrädd för premiärer som lovar alltför mycket. Som MFF-fan vågar man aldrig hoppas på att sådant ska hålla i sig.
Det var hursomhelst en otroligt välspelad match och MFF såg stabilare ut än under hela förra året - Anders Andersson var ju dessutom helt briljant som mittback (ihop med Jimmy Dixon kan det bli hur lysande som helst, snacka om att komplettera varandra).
Och Junior. Måtte han förbli frisk hela säsongen.
Expressens Johan Orrenius (som snabbt blivit tidningens bäste fotbollsskribent) beskrev det bäst i sin krönika idag:
"Att se Junior ta emot bollen och vända upp är större än ett helt hockeyslutspel."

Onsdagskväll och läget ljusnar

Brooklyn Brown Ale, grönmögelost, Guinnessost, Möllans vitlöksost på salta kex och Lucinda Williams i hörlurarna - det är nästan så man glömmer att lägenheten är tom sånär som på två sovande (men förstås supersöta) katter då älsklingen är borta för att förnöja tradiga Lundabor (obs! endast baserat på mina egna fördomar!)...

"You think you're in hot demand
But you don't know where to put your hand
Let me tell you where you stand
You didn't even make me... come on!"

Lucinda är helt briljant - helt helt briljant.

Trevligt

Det måste sägas; Brooklyn brown ale är en riktigt trevlig bekantskap. Den har klar potential att ta sig upp på min topp 5-lista vad det gäller flasköl (har inte smakat fatvarianten).

Rock'n'roll, eh?

Det finns givetvis bara en Keith Richards, men att snorta upp sin pappa är ju... sjukt, galet och otroligt kul (om man har den sortens humor). http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,1038113,00.html

Buss 132, det är tisdag och solen är skymd

Sitter på bussen genom ett regnigt Malmö, förbi Värnhem som någon desperat försökt piffa upp med en jättelik bordslampa, uppför Lundavägen som kan vara landets tråkigaste gata och i lurarna undrar Lucinda vart hennes kärlek tog vägen, hennes röst ger mig en klump i magen och jag gör upp bilder på Jones, på den handskrivna tavlan med dagens meny, på toaletten som alltid har frysgrader, på baren där Mark skakar mästerliga margaritas och Frank sitter i sin hörna, jag drömmer mig tillbaka medan minnena ännu är tillräckligt starka för att jag ska känna doften, för att jag ska höra stöket i det lilla köket man kan se in i från bardisken och jag undrar varför två veckor försvann så snabbt när en busstur genom ett grådisigt Malmö kan ta en evighet.

Arrividerci Franz

Nej, nu börjar det klia lite i resefingrarna igen va? Tänk att få åka bort en stund...
Tur att vi nu bokat en vecka i Barcelona då, 15 maj drar vi!

Missing our misses

Förutom meningarna "varför finns inte sådana här ställen i Malmö?" och svärfar Lelles gamla klassiska "nu har vi det bra igen!" (säges med ett nöjt leende under handgnuggning) var det förmodligen dessa två krabater vi pratade mest om i New York...

Dollares

En liten kommentar om hur dyrt det är att vara i New York bara. Det ÄR dyrt. Men bara för att det finns så mycket att göra, så mycket att åka till, så mycket att äta och dricka. Hade det inte varit paradisstaden för livsnjutare skulle det inte finnas några problem.
På de flesta restauranger vi åt kostade huvudrätten mellan 10 och 20 dollar - alltså mellan 70 och 140 kronor. Dyrast var Il Cortile, där maten smällde upp på 210 kronor (uuuuuuuh).
I princip alla öl som inte var på happy hour (alltså kvällstid efter sju) kostade 6 dollar - drygt 40 spänn.
Cocktails och drinkar: 8-9 dollar, runt 60 kronor.

Galnast var egentligen att vi betalde 820 spänn per natt i råtthålet (tydligen inga avdrag för våningssängen...).

Några listor kanske?

Jaja, vi får väl lista upp lite då... De tio bästa maträtterna, de tio bästa dryckerna och de tio bästa ställena (sett till helhetsintrycket) vi var på - som ni förstår kunde listorna gjorts mycket längre:

MAT
Creole wings (Jones)
Revbensspjäll med vitlökspotatismos och majs (Sylvia’s)
Rigatoni quattro formaggio (Ciao)
Chiligryta (Jones)
Linguine med räkor, snäckor, musslor och hummer (Il Cortile)
Pork chop med bönor i parmesan (Little Owl, Bedford St/Grove St)
Kycklingsallad med gorgonzola och dressing av balsamvinäger, senap och honung (71 Irving Place)
Bittersweet chocolate pudding (Jones)
Hummerravioli (Pete’s tavern)
Jambalaya (Jones)

DRYCK:
Portvin – antecknade aldrig namnet min idiot (Little Owl)
Cosmopolitan (Pete’s Tavern)
Margarita (Jones)
Brooklyn brown ale på flaska (Lucky Strike)
French martini (Pete’s Tavern)
Pumpkin ale (Chumleys)
Perfect Manhattan (White Horse Tavern)
Rött Pinot Noir, ursprung okänt (Pete’s tavern)
Cosmopolitan (Sardi’s, 7 av/44 st)
Sugar Hill på flaska (Sylvia’s)

STÄLLEN:
Jones, Great Jones St/Bowery (resturang)
Sylvia’s, Lennox Av/126 st (restaurang)
Pete’s Tavern, Irving Pl/18 st (pub och restaurang)
Ciao, Bleecker St/MacDougal St (restaurang)
71 Irving Place, Irving Pl/18 st (fik)
White Horse Tavern, Hudson St/11 st (pub)
Lucky Strike, Grand St/Wooster St (bar)
Il Cortile, 125 Mulberry St (restaurang)
Chumleys, Bedford St/Barrow St (ölstuga)
River Café, 1 Water St, Brooklyn (restaurang med bar)

En första slutrapport från New York

New York var fantastiskt. Det är svårt att sammanställa eller ge ett enkelt svar på varför, men så var det. Vi tillbringade många timmar med att diskutera just detta; varför vi trivdes så bra, varför vi kände oss som hemma, varför New York är det enda staden man skulle kunna lämna sin familj och vänner för. Det finns såklart några små men enkla anledningar. Dels är det enklare att trivas i en stad där invånarna talar ett språk man förstår, där man uppfattar snacket omkring, där man kan göra sig förstådd utan ansträngning. Dels är New York kanske mer än någon annan stad den plats man känner bäst utan att någonsin ha varit där tack vare alla filmer, tv-serier, krönikor och böcker.
Men känslan är förstås mycket mer komplicerad än så.

När jag rest runt på andra ställen har jag oftast kommit hem med en lista över sådant jag sett; fantastiska byggnader, historiska platser och vackra vyer. I New York gjorde vi inte mycket sådant. Vi åkte aldrig upp i Empire State building, till exempel. Det var två timmars kö innan man ens kom in i hissen och jag menar – knappast. Vi var aldrig i Williamsburg, inte på Liberty Island, inte på Macy’s eller Bloomingdale’s, inte i New Jersey, inte på Wall Street, vi var inte på hockey eller basket, vi såg ingen musikal eller teater, vi åkte aldrig till Washington. Men vi gick över Brooklyn bridge, det gjorde vi. Då hade våren kommit och det blåste förstås lite men solen värmde och utsikten var vacker. Vi tog foto utanför källaren där Truman Capote skrev både Breakfast at Tiffany’s och In cold blood. Vi gick igenom teaterdistriktet och såg alla de blinkande skyltarna och lamporna en sen kväll. Vi åkte Staten Island ferry (sista dagen...) och tog bilder på Manhattans sydliga skyline och Frihetsgudinnan.

Annars har hela resan varit en uppvisning i att njuta av livet. Vi åkte över med en lista på ställen som folk rekommenderat plus ett antal ställen jag snappat upp i olika Mats Olsson-krönikor. Vi betade av de flesta men lämnade kanske tio bakom oss när vi åkte och känslan av att bara ha skrapat på ytan. Detta är förmodligen det starkaste intrycket av New York – det massiva utbudet. Coola barer, underbar mat, gamla rustika pubar. Hundratals filmer på bio och hur mycket konserter som helst. Nöjesannonserna i Village Voice hade fått Sydsvenskan att bli gröna i huvudet av avund – sida upp och sida ner inom varje sektion (film, musik, teater osv). Vi såg Lucinda Williams på Radio City Music Hall, vi såg Jesse Malin och Nicole Atkins på Bowery Ballroom, vi såg Johnny Dowd på Rodeo Bar – men vi valde bort minst lika många som vi skulle kunnat tänka oss att se. På två veckor!

Självklart har vi annars koncentrerat oss på att äta och dricka. I princip varje dag har vi tagit första tuggan av vår middag och sedan knappt kunnat göra annat än att skratta över att vi än en gång fått in mat som varit helt fantastisk. De perfekt kreolkryddade kycklingvingarna på Jones, Sylvia’s ribs med vitlökspotatismos, baked eggs med parmesan på Café Ronda, den eldstarka chilin och jambalayan på Jones (igen), fläskkotletten med bönor i parmesan på Little Owl, kycklingsalladen med gorgonzola och en lysande dressing med balsamvinäger, senap och honung på 71 Irving Place, linguinin med hummer, räkor, snäckor och musslor på Il Cortile på Mulberry Street, chokladpuddingen på Jones (igen!), cheese caken på Pete’s tavern, rigatonin med ostsås på Ciao i hörnet Bleecker Street och MacDougal Street... Allt var fantastiskt, välkryddat, väldoftande, vällagat – vi grät flera gånger och det är allvar.

Vi har druckit oändligt många margaritas men inte så mycket den frysta varianten som den med is och saltrand på glaset och mest fascinerande är kanske att det som tydligen tar ett par sekunder att skaka till kan smaka så gott vart man än går. Vi fick perfekt blandade cosmopolitans både på Pete’s tavern (en pub alltså, en pub – jag menar, i Malmö skulle man knappast vågat beställa en cocktail på Ölcaféet precis) och på Sardi’s – och alla pubar med självaktning hade egen ale. Vi var på ett fuktstinkande Chumleys som är en lönnkrog från förbudstiden och förmodligen inte en dröm för astmatiker men deras pumpkin ale direkt från en kran i väggen var såklart helt lysande. Vi var på White Horse Tavern där Dylan Thomas söp ihjäl sig (ett långt liv i rus fick sin sista knäck av arton raka whiskey) och inte bara deras egen ale var fruktig och god utan de kunde blanda Perfect Manhattan också (som de dessutom hade en goda smaken att bjuda bröllopsparet på...).

Jag hade kunnat fortsätta i oändlighet. Men det var inte bara god mat och god dryck. Det handlade om atmosfär, stämningar – och musik. Jones jukebox var självklart den bästa; under vår första middag där hade de spelat Johnny Cash, Hank Williams och George Jones innan vi ens fått in förrätten. Men under eftermiddagen på Pete’s Tavern spelade de Frank Sinatra, Ella Fitzgerald och Bing Crosby, på Lucky Strike mer Stones och Ryan Adams, på Ciao lekfull jazz. Inte en Mix Megapol-låt så långt örat kunde höra och Il Divo hade de nog aldrig ens hört talas om.

Det finns tusen saker att säga om våra två veckor i New York men inläggen på denna blogg kan bara bli så långa. Jag lär återkomma i ämnet dock för jag har ännu inte nämnt Sylvia och James Brown, jag har inte berättat om shopping och gratisdrinkarna på Rodeo Bar, jag har inte gått närmare in på Lucinda Williams, inte gett er en bild av råtthålet vi bodde i, inte berättat om det himmelrike som heter Chelsea Hotel och dess ägare Stanley Bard, inte nämnt gula taxibilar eller sittningen på Fish Bar, inte förklarat varför vi tyckte bäst om Greenwich Village, Soho, Mulberry Street och Lower East, inte skrivit något om mannen som plötsligt skrek åt mig att jag skulle dra åt helvete när han passerade utanför Rodeo Bar.

I alla år har mina favoritkrönikörer skrivit om hur New York blir ett gift, om hur man efter första resan bara måste tillbaka om och om igen och jag har försökt förstå, har försökt göra upp bilder och känna längtan. Nu kan jag bara konstatera att det inte var så svårt att förstå egentligen. Det krävdes bara att man åkte dit en första gång.