Kvällen efter sista dagen

Ensam. Efter en hel dag av koncentrerat motstånd mot tårar, mot överdrivna gester (men hur överdrivet hade det egentligen varit, jag är uppriktigt ledsen – jag känner uppriktig sorg) kan jag inte hålla dem stången längre. Jag sitter här i biblioteket, Martha Wainwright är
Far away och inga röster, inget leende stör mitt vemod. Tankarna leker fritt, minnena flimrar förbi och det finns ändå ingen mening med att försöka berätta eller förmedla.

Jag började på Sydsvenskan när jag var just fyllda 21. En självsäker, dryg, nedlåtande yngling förälskad i sin tid, i sin ungdom. Men charmig förstås, på det där råa sättet jag vet att min mamma inte gillar. Det var ett tillfälligt jobb, ett sätt att få åren att gå innan arbetslivet kunde börja på riktigt och jag satt på Ölcaféet större delen av veckan och diskuterade politik, böcker, film och musik. Ett tillfälligt jobb. Nu är jag snart 30.

När jag skulle skriva mitt avskedsmail idag visste jag inte riktigt vilken sjö jag skulle ösa ur. Skulle jag nämna specifika minnen? Skulle jag räkna upp några särskilda människor jag uppskattat och tyckt om, några av dem jag faktiskt älskat? Vad jag lärt mig, hur jag utvecklats? Det blev ett mellanting.
Som svar på det mail jag till slut skickade iväg fick jag av en av dem som stått mig närmast de senaste åren något som på det renaste sätt summerar vad allt gått ut på, varför jag känner mig ledsen, övergiven fastän det är jag som övergivit;

"Mitt liv har varit upp och ned till och från, men du har på något märkligt men samtidigt helt okomplicerat sätt fått tillvaron att vara lite ljusare och lite roligare."

Och det är precis det jag kommer att sakna. Så många människor i den där skyskrapan har fått mig att må bra, så många har funnits där, stöttat, benat ut och fått mig att skratta. Ett par av dem vet mer om mig än mina närmaste vänner, trots att vi aldrig umgåtts utanför jobbet.

Jag känner mig redo att gå vidare och vet att jag tagit rätt beslut, det var dags och det var tid, men när jag nu känner tårarna rinna längs kinderna vet jag också att det bildats ett tomrum som kommer att bli svårt att fylla. Nya kollegor har sina fördelar, men de kommer alltid att sakna min historia. En del av den jag är.

Den här kvällen ägnar jag åt att sakna, åt tomrummet och åt minnena. Jag ger den till dem som förtjänar det.
Jag är säker på att ni vet vem ni är.

Nie mehr

Sista dagen på Segevång. Sista gången jag svär över rusningstrafikanterna på Föreningsgatan, sista gången Rosa låter sitt falköga kontrollera om jag betalt för kaffet, sista gången de två välbekanta korta tonerna ljuder från telefonen, sista gången jag hånler åt Matrisens mat. Sista gången jag läser företagets intranät.
Sista gången jag ser på mina kollegor och känner mig som en av dem.
Det skulle förr eller senare bli en sista gång för allt detta.
Men det dämpar förstås inte mitt vemod.

Bring 'em on

Efter en veckas bläddrande i kokböcker, flera byten av teman, rätter in och rätter ut - har jag nu spikat menyn för sista måltiden (det vill säga när mina arbetskamrater efter alla dessa år äntligen får komma över min tröskel, ironiskt nog efter att jag slutat). Det kommer att bli helt underbart. Mer om saken vill jag förstås icke avslöja för tillfället, då mina arbetskygga kamrater kanske smiter undan sina uppgifter och istället smyger in här för att spionera.

Att baka tårta på en konserv

Detta ska bli en tårta, ett minnesmärke, min avskedsvinkning till Sydsvenskan.
Jodå.

Tre dagar kvar

Datorn är tömd. Bokhyllorna gapar. Foton, småprylar, minneslappar - allt är rensat, slängt och borta. En svidande känsla, som en filt doppad i syra, ligger över mitt bröst.
Jag är så sjukt dålig på avsked.

Ibland

Fyra dagar kvar på Sydsvenskan och det är snart dags att ta farväl av den arbetsplats och de arbetskamrater jag haft under i princip hela mitt vuxna liv.
Min farmor är på sjukhus för gallsten och hon blir bättre, hon blir förmodligen bra, men för en 94-åring finns inga lindriga besvär och inga sjukdomar utan bestående följder.
Om morgnarna biter vinden fast i näsan och bär frost i sina kast.
Hemma ekar lägenheten tom.

Det är väl bara en sådan där vecka, antar jag.

Bäst, helt enkelt.

Jag är inte så intresserad av galor
men lyckades slå över lagom till Diamantbollen skulle delas ut
och jag blev väldigt väldigt glad att
Therese Sjögran utsågs till Sveriges
bästa fotbollsspelare. Den som ser
fotboll som en konstart kan inget
annat än hylla detta beslut.
Att sedan Zlatan fick Guldbollen
behöver vi väl inte snacka så
mycket om. Genier ska belönas.

Nej. Jag säger nej.

Om bara ett par dagar blir jag ensam. Ensam, övergiven, akterseglad. Strandsatt.
På egen hand ska jag vandra omkring i lägenheten och joddla bara för att få höra en mänsklig röst.
Men det är inte det att jag blir en sådan där avdankad kattkvinna som bara pratar med mig själv.
Inte heller att min älskade under samma veckor kommer att sitta i behaglig värme och smutta på några glas cava medan han betraktar familjen Ögonbryn och resten av människorna som kommer och går på Xampanyet.
Nej nej.
Han får jobba lite också.
Det är där min sko klämmer.
Han ska spela piano på spelningarna i Barcelona, med kontrabas, sax och trummor bakom sig och jag har hört det förut. Jag har hört Drunk on arrival, hört Grand Hotel, hört Tom Traubert's blues och Famous blue raincoat och jag lider - lider - av att inte få vara där igen. Men nu märker jag att han hade tänkt spela Blind Willie McTell också.
Måttet är rågat.
Allvarligt.
Ska jag sitta och pilla mig i naveln och titta ut på kala träd och trasiga gatlyktor, ska jag byta sand i kattlådan med en handduk för näsan, radera gamla telefonnummer på Anitan, skära den sista biten ost från en svettig skalk - istället för att lyssna på Blind Willie McTell?
Det finns villkor i livet som jag bara inte ställer upp på.

Mark kommer. Jag med.

Eftersom Mark Olson har gjort en av årets klart bästa skivor vore man inte så lite dum om man inte tar sig till Debaser på måndag.
Ville bara få det sagt.

Några enkla saker som kan göra en onsdagskväll

• göra listor över när julmaten ska tillagas för att hinna med på bästa sätt och samtidigt njuta.
• bläddra i receptböcker vilken variant av julmat man ska göra och låta det vattnas i munnen på en när man ser bilderna och föreställer sig smakerna.
• dricka en lagom tempererad Young's Double Chocolate stout därtill.
• Studio 60 on the Sunset Strip.

Svin

Åh, så hävdar Carl Troilius plötsligt att han har haft sex med kvinnan han enligt tingsrättsdomen våldtog under narkos, men att det var frivilligt. Att han ljög i tingsrätten var helt enkelt för att rädda sitt äktenskap (det gick ju bra). Men berättelsen om sperman på fingrarna vidhåller han förstås, sexakten var någon dag senare.
Det finns inga ord som på ett rättvist sätt skulle kunna beskriva min avsky mot denne man.
Därtill är det svenska språket för fattigt.

Skratta ni, men det är bara sju veckor kvar...

Läste på Annas blogg att hon börjat sin sillplanering inför julen och detta fungerade självklart som ett hejdundrande startskott för min egen lista. Vi har i familjen i år bestämt att utöka julbordet något alldeles otroligt (i den sanna överambitionens och matnjutandets tecken) och ska köra på lunch med traditionellt julbord - och sedan middag på kvällen med mammas oumbärliga kalkon. Tanken är helt enkelt att inte missa något men köpa så lite som möjligt färdigt.

På min lista:
Inlagd sill, gravad lax, senap (en ljus och en mörk), rullsylta och eventuellt en sylta till, leverpastej, rödbetssallad, revbensspjäll, vörtbröd och grovt bröd, julsnaps, glögg, citronkola (med vit choklad) och chokladkola (av klassiskt snitt).

På mammas lista:
Inlagd sill, stekt sill i ättika, skinka, brunkål, köttbullar, Janssons frestelse, svartvinbärs- & hallonsnaps, ris a la malta med hallon, kalkon med tillbehör.

Mormor gör världens godaste hovmästarsås och julbaket gör hela familjen tillsammans.

Återstår alltså att köpa: ägg, smör, ost, öl, julmust och Blossa-07.

Jag är helt sjukt nöjd med det här upplägget!

Livskvalitet

Hela köket doftar av den kokande buljongen, Mary Gauthiers senaste skiva ljuder genom rummet, Elvis sover på hatthyllan precis utanför dörrposten och svampen, de soltorkade tomaterna och parmesanosten ligger redo för mig att hacka. Det blir nötrulle och risotto ikväll.
Måndag.
Bara en måndag.

Ricky Gervais är ett geni

Min bror har tjatat om Extras och jag som älskade The Office kan förstås inte förstå att jag missat det. Ännu mindre efter att ha sett detta briljanta klipp av andra säsongen, med David Bowie som gäst.

Olika

Tjuvlyssnar på ett samtal på andra sidan korridoren och undrar för säkert femtionde gången i mitt liv varför vissa människor blir så förvånade över att en annan typ av människor väljer att lägga mycket pengar på att köpa en lägenhet. En lägenhet? När man kan få ett hus för samma summa!
Som om hus vore mycket finare och något alla eftersträvar.
Märkligt.

Hemskt gärna

Helgen v. 45 i korthet

• välbehövlig klädesshopping som dock sprängde både budget och reservbudget.
• skådishistorier från förr med allas vår Pära på Bullen.
• utökad söndasmatiné i filmsoffan; Brassed off, Alice bor inte här längre, Fångläger 17, Gudfadern, Gudfadern II.
• Lucinda Williams, än en gång (nu på KB) - briljant, än en gång.

Jag läser mer än jag lagar...

Bara jag ser Jens Linders namn blir jag för övrigt sugen på att laga mat som tar tid. I denna anda (jag är faktiskt på jobbet, jag kan inte börja laga mat här och nu precis) fluffade jag genast in på adlibris efter att ha läst om taffel.se och beställde hans bok Långkok samt Anna & Fanny Bergenströms Under valnötsträdet (du har tjatat om denna ett bra tag Anna, nu fick jag äntligen tummarna loss!).

Fler fasta surfpunkter

Åh! Det händer saker i nätvärlden (då menar jag inte Facebook)! Kjell Häglund, min mest älskade tv-kritiker, har öppnat upp portarna på Weird Science för fler skribenter av samma kaliber och jag blir alldeles glad! Emma Gray-Munthe, Martin Degrell, Per Perstrand (för oss som inte gör någoting på jobbet utan bara läser bloggar är han mer känd som Conan the Librarian) och flera andra skriver nu frekvent om film och TV.

Inte bara det, förstås. Det ska startas en ny matsida också, med flera av mina favoritmatskribenter; Lisa Förare Winbladh, Isobel Hadley-Kamptz, Margit Richert (i bloggvärlden känd som Gitto), Jens Linder och, ja, ett par till.

Jonämensåatt.

Några enkla saker som kan göra en onsdagskväll

• skriva inköpslista inför senare tripp till Bordershop och drömma om goda viner.
• vinst i sista korpenmatchen med en man kort, underläge 1-3 i halvtid och hårt motstånd (två riktigt snygga mål och en frispelning med klacken från min sida).
• julavsnitt på Studio 60 on the Sunset Strip och lite löööve därtill.
• en mugg av den lagrade, hemmagjorda glöggen.

Aj! Det ska jag göra!

Som populärkulturell storkonsument
med speciell faiblesse för nörderier
är det inte svårt att omedelbart
associera till Sällskapsresan när
kollegan bredvid säger
"Det ska jag göra".

Scen, någon?

Lycka

Hua

Helgen vecka 43 år 2007.
Kommer att gå till historien.
Så mycket njutning, så mycket intryck, så mycket att smaka på, bita i, låta sjunka in, sortera, paketera, lagra.

Nick Lowe i fredags var väldigt bra. Väldigt väldigt bra. Ensam, grånad engelsk gentleman med en röst så mjuk och ändå så genomträngande att det är helt omöjligt att inte lyssna. Han har humor också, Nick Lowe. Självklara melodier, insikt, närhet, distans. Det var verkligen grymt bra och om inte Lately I’ve let things slide är en av tidernas bästa låtar (en sådan lista blir rätt lång, det inser jag och vi ska inte gå in på det) så vet jag inte.

Do you remember Rick Astley?

He had a big fat hit that was ghastly

He said I’m never gonna give you up or let you down
Well I’m here to tell ya that Dick’s a clown
Though he was just a boy when he made that vow

I’d bet it all that he knows by now.

(ur All men are liars, en annan höjdpunkt)

Lördag: kötturné. Frys inhämtades i Abbekås för att kunna få plats med en kvarts oxe, som finstyckades och paketerades hos min mamma i Limhamn. Så fint kött har jag inte sett i livsmedelsbutikerna någonsin. Färs, bog, högrev, filé, ytterlår, rostbiff, ryggbiff, rulle och fransyska – allt av högsta klass, helt fritt från senor. Kniven bara gled igenom det råa köttet.
Sådan kan göra mig tårögd.

På kvällen August Strindbergs Fordringsägare på Victoriateatern. Strindberg hade vass penna. Vass hjärna, vass humor. Vass kvinnosyn. ”Du har ingen själ, det är bara en synvilla” beskriver en av de manliga karaktärerna sin före detta hustru. När hennes nuvarande man dör som följd av hennes svek, hans svaghet och oro, och kvinnan sörjer, gråter i förtvivlan, avslutar den före detta mannen pjäsen med "Hon älskar honom också. Stackars människa.". Ypperligt.

Nu räcker det väl med härligheter för en helg, tänker den avundsjuke. Men ack nej. Söndagen var kanske bäst av allt. Eller kanske, förresten. Den var det. För bättre lär det aldrig bli, någonsin, någonstans, på något sätt. Köpenhamn, höst, rusk och kalla vindar men inne på Puk var det som vanligt varmt, Kronesillen som vanligt superb, leverpastejen perfekt ljummen med rätt mängd leversmak och osten – osten – så lagrad att den smulades sönder och kletade ihop igen, frätte hål på gommen och brände hela vägen ner i magen. Med lite sky, lite rödlök och en fin Ålborg till. Hej paradis.

Lucinda Williams är min husgud, juvelen i mitt cd-skrin. Bob är ju Bob, kommer alltid att vara Bob och Bob är bäst, men Bob är också en annan tid och oavsett om han fortfarande gör skivor av yppersta klass – det gör han – så är Lucinda här och nu, nästan lika gammal men utan samma samhörighet i då. För mig. Trots ett fantastiskt nytt album i bagaget gjorde hon nästan ingenting från den skivan på Vega, men det var likväl ett pärlband av lysande låtar som spelades upp. Det var högt, det ringer i mitt huvud ännu men om jag så får tinnitus så vore det värt varenda sekund. I extranumren stod Lucinda med sin gitarr, hon ser coolare ut med gitarr än de flesta andra (det är något märkligt med Lucinda Williams utseende, hon är inte vacker – tvärtom – lite för makad, lite för trashigt fluffigt hår, men ändå kanske den snyggaste kvinnan jag sett) och jag skrek Come on för man kan inte missa att spela årets låt och hon tittade upp, log och sade att hon kände sig lite förvirrad, bytte gitarr och inledde – Come on. Minuterna som följde kan vara bland de bästa i mitt liv.

Mitt huvud värker av helgen idag, det är måndag. Utanför fönstret har regnet till slut kommit och ersatt den klarblå himlen, löven och färgerna har blåst bort från träden och jag har tre veckor kvar på mitt första riktiga jobb.

Mitt hjärta slår lite fortare än vanligt.

På söndag ska jag se Lucinda Williams igen.

Längtan

Ibland längtar jag tillbaka till New York så mycket att det gör ont. Lade upp bilder på facebook och försvann en stund till en värld så mycket vackrare, så lätt att älska, där cajundoft sprider sig från köket på Jones medan Johnny Cash ljuder i bakgrunden, en värld där Sylvias skratt ekar medan hon pratar med sina gäster i Harlem, fukten ligger som ett lock över Chumley's droppande ölkranar, jag hör servitrisen på White Horse Tavern fråga om vi vill ha det vanliga och känner träsmaken från Pete's Taverns barstolar i häcken.
Om jag inte kommer dit snart igen kanske jag går sönder.

Där sade du något, Horace

Jag ska för övrigt absolut läsa Doris Lessing så fort jag får chansen. Hoppas man kan hitta henne i pocket. Pocket är den nya pet-flaskan.

Fyndhörnan

Jag har en sjukdom. Det latinska namnet är för undertecknad tyvärr okänt, men på ren svenska skulle man förmodligen kalla den för varför-kan-hon-inte-hindra-sig-själv-från-att-handla-
skivor/böcker/filmer-bara-för-att-ögonblicket-kändes-
inspirerande-och-timmen-var-sen-psykos, utan tvekan av allvarlig art.

Just beställt från discshop (människor med min sjukdom kan inte nog förkasta alla dessa internetbutiker där det bara krävs ett knapptryck):

• Slå nollan till polisen (Hitchcock)
• Alice bor inte här längre (Scorsese)
• Att återvända (Almodóvar)
• Efter bröllopet (Bier)
• De andras liv (Von Donnersmarck)
• Seinfeld säsong 8 (beroendeframkallande)
• Nord & Syd säsong 1 och 2 (oförklarligt)

Tur att de som lånar filmer från oss tar åratal på sig att lämna tillbaka dem om de gör det alls, annars hade det aldrig funnits plats i hyllan.

Andi

Vem formulerar frågorna?

På mitt plastmattebelagda hallgolv landade imorse en undersökning från Temo. En av frågorna löd:

Vad är viktigast för dig? Är det...
- Att så många människor som möjligt har ett jobb
- Att personer utan jobb har så hög ersättning som möjligt

Ursäkta? Jag ser inte riktigt motsatsen i påståendena - och tänker då rakt inte prioritera det ena framför det andra.

Men det gör mig skeptisk mot den statistik som säkerligen kommer att presenteras så småningom.

Dags att stänga in sig på kammaren

Idag fyller pappas sambo (sedan en herrans massa år, närmare bestämt 22) Kjerstin år, det gör hon den här dagen varje år. Detta firas med kalas för den närmaste släkten, totalt 21 personer på plats (varav 6 barn, det blir stökigare och stökigare för varje år).
Fortsätter det såhär får de snart hyra lokal varje gång någon fyller år.
I alla fall så begav jag mig till bokhandeln för att inhandla present tidigare idag och fick tag på Kristian Lundbergs nya deckare, som jag ämnar låna så fort tillfälle ges. Nöjd och glad i hågen för snabbt beslut och effektiv shopping belönade jag självklart mig själv med fyra pocketböcker också; Khaled Hosseinis omtalade Flyga drake, Linda Olssons likaledes omtalade Nu vill jag sjunga dig milda sånger, Julian Barnes Arthur & George (som jag velat läsa länge, eller i alla fall sedan den kom för två år sedan) och Hanne-Vibeke Holsts Kungamordet (utfyllnad kanske ni tror här eftersom det självklart var tag-fyra-betala-för-tre-fällan jag slängde mig själv i - men då tror ni fel, för jag gillar Holst, jag gör faktiskt det).
Så det där löftet om att inte köpa nya böcker förrän jag läst alla som ligger på hyllan ovanför sängen och väntar på sin tur kom alldeles på skam.
Löften och på skam har liksom äktenskapstycke på något sätt.

Midnatt

Har inte hört hela Andis nya skiva Red room stories än och kunde bara se första set på släppefesten igår - men Midnight kan vara det bästa han gjort. Finns att lyssna på här. Så gör det.

You kissed me and stopped me from shakin'

Obehagligt ofta och utan någon som helst logisk förklaring är det inte sällan jag får Barry Manilows Mandy och Leo Sayers When I need you på huvudet.
Jag får söka för det här.

Musik ska byggas utav glädje

Dags att ännu en gång ta igen lite av missad skivskörd. Det här med jämna flöden har aldrig tilltalat mig, varken på mitt jobb eller i det riktiga livet.

Jag har svårt numera att upptäcka nya artister eftersom ingen musiktidning eller musikredaktion tilltalar mig eller går att förlita sig på, så i min hög blir det idel kända ansikten:

Mark Olson: The Salvation Blues
Bruce Springsteen: Magic
Eliza Gilkyson: Your Town Tonight
Mary Gauthier: Between Daylight And Dark
Grand Drive: Everyone
Steve Earle: Washington Square Serenade
Joni Mitchell: Shine

Janne Adeen skrev om sin besvikelse på Steve Earles skiva trots ett lovande inledningsspår, men jag får efter en snabblyssning säga att jag nog tycker precis tvärtom. Borta är den bredbente, stele, monotone the Dukes-Steve och tillbaka är de akustiska gitarrerna och nyanserna.

Bruce Springsteen är jag för övrigt lite tveksam till, är detta en rockplatta? Jag gillar inte när Bruce rockar. Min Bruce är Nebraska-Bruce. Tom Joad-Bruce. Älskade, viskande, berättande-utan-att-dölja-orden-bakom-tingeltangel-och-bröl-Bruce.

I nästa startfält står följande och trampar oroligt, ivrigt hoppandes på en jokerplats i finalen:

Joe Henry: Civilians
Kelly Willis: Translated from Love
Bettye LaVette: The scene of the crime
Josh Ritter: The Historical Conquests Of Josh Ritter
Jim White: Transnormal skiperoo

Lyssnade för övrigt på Amy Winehouse igår. Jag är förmodligen den sista i världen som upptäcker det - men det är ju hur bra som helst (vid en första genomlyssning). Kräver uppföljning (Back to black kom ifjol, så du behöver inte anteckna inför Angels-förhandlingarna, käre bror).

UPPDATERING
Har nu förstått att Springsteen spelat in med E Street Band och petar därmed mr New Jersey till förmån för Jim White. Klart slut.

På skallgång runt Stureplan

Efter att de så kallade Stureplansprofilerna dömts till våldtäkt och fyra års fängelse i hovrätten drogs det med säkerhet en del djupa suckar av lättnad framför allt bland dem som hela tiden hävdat att den lagstiftning vi har idag är tillräcklig. Nu tror jag inte mycket på det. Bara det faktum att precis samma bevisföring och vittnesmål i tingsrätten låg till grund för en friande dom medan det i hovrätten gick på rakt på motsatt håll visar ju om inte annat att det till större delen ligger i händerna på dem som tolkar lagen och inte på lagen i sig. Det är förstås till viss del ofrånkomligt, men ändock så bräckligt att en förändring är nödvändig.

Det har debatterats om och om igen hur vidrig kvinnosyn som ofta sipprar fram i domstolarna när anmälningarna väl kommer så långt. Hur försvarsadvokater tillintetgör offret med frågor om klädsel, sexuell historia och dryckesvanor - som om det vore relevant. Och hur domstolen sedan gått på samma linje och friat förövarna för att offret inte protesterat tillräckligt (är det inte helt bisarrt i sammanhanget att det alls är tillåtet att ha sex med personer som inte är vid medvetande?).

Men när jag spottandes, fräsandes och i behov av att slå till någon ser dessa scener framför mig är det förstås en lätt gråhårig, antingen arrogant eller obetänksam, man som inte tagit sig ur sin barndomspräglade kvinnosyn jag ser. Inte någon i min egen ålder. Aldrig en kvinna. Det är dumt av mig - för de finns.

Den 10 augusti skrev juridikstuderande och före detta nattklubbschefen Monica Jonsson en debattartikel i Expressen om hur hennes Stureplansbekanta blivit dömda på förhand, särskilt i pressen.

"Meningarna tycks ju gå isär gällande vad som definierar en våldtäkt. Och visst är det svårt att skilja svart från vitt i många fall. Men en sak vet jag: Målar man upp sig själv som tjejen som inte kan säga nej blir man också behandlad därefter.

(...) Det ligger i människans natur att ta chansen då den dyker upp - att ta vara på tillfällen. Jag tror knappast att den häktade tjugoettåringen skulle ha våldtagit mig. Om det var han och jag som hamnat på en blöt efterfest tillsammans skulle den där natten som snart ska upp i hovrätten aldrig ha slutat så illa. Detta oavsett om jag varit berusad eller inte, oavsett hur jag hade valt att klä mig. För någonstans handlar det om att vara tydlig gentemot sin omgivning med vad man vill.
Vi har en skyldighet gentemot oss själva att tänka objektivt på hur omgivningen kan tänkas tolka vårt beteende. Det handlar mycket om att bygga upp en integritet som andra kan "nosa sig till". Vi måste bestämma oss för att vi har ett högt egenvärde - något som kanske till och med en Stureplanskille full med förnedrande jargong hade valt att respektera."

Men alltså, tjenare. Nog för att jag själv tacksamt gått igenom livet hittills utan att bli våldtagen, men jag tror snarare på tur och rätt omgivning än på min egen utstrålning. Även jag har vandrat genom staden mitt i natten i ett inte särskilt nyktert tillstånd, även jag har flirtat och följt med okända på efterfest - tillfälle har säkerligen funnits men tack och lov har ingen tagit chansen då den dykt upp.

Hade jag varit Monica Jonssons vän (hur osannolikt det än kan tyckas) hade jag gett henne valfri Katarina Wennstam-bok i julklapp.

Men jag är tveksam till att hon bemödat sig om att läsa den.

Didion

Förkylningen som den förbannade ac:n framkallade för en vecka sedan vägrar ge med sig trots att jag tömde lagret på grannskapets apotek, tusen tankar virvlar i skallen medan tomheten och möjligtvis lättnaden (missförstå mig rätt i denna formulering) ligger som ett lock över alltsammans; så mycket har samlats, så mycket har lagrats och allt ska ut, allt kommer ut - man vet bara inte när och i vilken form - men det enda som utan skönmålning och kostymering trillar rakt genom fingrarna vid tangentbordet är; Joan Didion. Ett år av magiskt tänkande. Läs den, för tusan.
Så fort det bara går.

Kvällssol

Det må vara kallt, men det finns å andra sidan onekligen en viss charm med att åter sitta på sin balkong med jackan knäppt, sippa på en mugg rykande hett kaffe, titta på de halvnakna kastanjeträdens färgskiftningar och frysa om näsan.
Sverige, Malmö, livet - har sina stunder.

Mr T

Efter att ha sprungit igenom de tre avsnitt Sopranos vi missat under semestern (och med bara ett enda kvar - om sex långa dagar) kan jag trots idogt tankearbete inte beskriva det mycket annorlunda och smartare än; briljant.
Briljant.
Briljant.

Hemma igen

Fy.
F-n.
Vad kallt det är.
Här.

I Bangkok

I Bangkok nu vanner. Fedegod skaldjurssoppa, kanske den basta pa lange. Annars - mest avgaser och tuktuk. Och en forbannad massa skratt. That's life.
Aterkommer med utforligare rapporter nar tid finns.
Det ar sjukt varmt.

Hjärtar Pioneer

Det är när man programmerar in arton timmars inspelning under semestern som man inser att köpet av dvd med hårddisk kanske ändå var det bästa i mannaminne.

Mer att packa

När jag nu ändå börjat packa passar jag på att
lägga till ännu en bok i väskan; Skrattets och
glömskans bok av Milan Kundera - en (bara
aningen sen) bröllopspresent från Rich.
Mycket att välja mellan nu, 3-4 böcker räknar
jag lätt med att avverka under resan!

Börja packa

Vi åker till Thailand på fredag. Fredag middag. Två veckor ska vi vara borta, två veckor av vila, mat, böcker och sakta mak.
Idag frågade min arbetskamrat om jag börjat packa.
Jag skrattade så jag grät.

För övrigt har jag alltid undrat hur man börjar packa. Alltså, när jag packar lägger jag fram allt jag ska ha med mig och sedan trycker jag ner det i väskan, stänger den och ställer ut den i hallen.
Börjat packa?
Lägger man ner ett plagg om dagen då?

Däremot har jag bestämt mig för vilka böcker som följer med; Karin Boye: Kallocain, Joan Didion: Ett år av magiskt tänkande, Sara Stridsberg: Drömfakulteten, Rosamond Smith (Joyce Carol Oates): Ormöga, Anna Gavalda: Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans, Jonathan Safran Foer: Extremt högt och otroligt nära samt Isabel Fonseca: Begrav mig stående.
Jag har inga illusioner om att hinna läsa alla, men lite att välja mellan får man väl ha?

Lööööve

Igår var det ett år sedan vi gifte oss. Ett år. 365 dagar, påstod jag - min make trodde mer på 345, men så hade han också haft huvudet fullt av idéer kring hur han bäst skulle uppvakta sin fru på denna högtidsdag.
Valet var ju annars rätt enkelt.
Mat. Äta mat. Laga mat. Dricka till mat. Umgås kring mat. Prata med mat i munnen.
Så, kantarelltoast till förrätt och så en helt ljuvlig höstgryta med kålrabbi, rotselleri, palsternacka, morot, svamp, lagerblad, enbär, kryddpeppar, nejlika, rödvin, grädde, en fin bit fransyska och till grund en mustig mörk buljong - blev det. Tillsammans med en flaska Zenato Ripassa (Valpolicella).
Sedan espresso i bröllopspresentmaskinen (från mig till oss), egen äpple-/kanellikör eller limoncello.
Jag har ju sagt det!
Min väg till lyckan går som en autobahn genom tarmarna.

Listgodis för de lata

Många tankar rusar runt just nu och jag orkar inte riktigt bena ut dem, så det får bli en lista idag istället. Det var ju faktiskt ett tag sedan... (frågorna snodda från Mary).

Hur gammal är du om fem år? 34
Vem tillbringade du minst två timmar med i dag? Mina kära arbetskamrater, som jag kommer att sakna mycket mycket.
Hur lång är du? 167
Vilken är den senaste filmen du sett? Shit, det var faktiskt ett tag sedan… Men det var nog en film från 1956 med Paul Newman som Rocky Graziano (Somebody up there likes me) på TCM.
Vem ringde du senast? Min make, som lät yrvaken.
Vem ringde dig senast? En kund.
Hur löd det senaste sms:et du fick? Hej! Jag saknade dig! Kul att din man kom dock – och ha det underbart i Thailand… Kram!
Föredrar du att ringa eller skicka sms? sms
Är dina föräldrar gifta eller skilda? Skilda (två gånger) sedan 23 år tillbaka.
När såg du senast din mamma? I lördags, när vi var på Bondens marknad tillsammans. Ska på middag dit ikväll också.
Vilken ögonfärg har du? Eh. Vet faktiskt inte. En blandning.
När vaknade du i dag? 07.17 – snoozade till 07.55…
Vilken är din favoritjulsång? Åh! Endast de som känner mig förstår vilken ångestframkallande fråga detta är. Spontant älskar jag (jag menar verkligen älskar) Fairytale of New York med Pogues, Please come home for christmas med Etta James, I’ll be home on christmas day med Elvis Presley, White christmas med Darlene Love, Christmas song med Nat King Cole, många av de svenska psalmerna är väldigt vackra och sedan är ju Daddy’s drinkin’ up our christmas med Commander Cody en klassiker också.
Vilken är din favoritplats? Tjörnarp och New York.
Vilken plats föredrar du minst? Sverigedemokraternas partihögkvarter.
Vad skrämde dig om natten som barn? Jag har alltid varit rädd för att det ska börja brinna, min morfar (som jobbade för Tele Llarm) fick hålla ett långt föredrag för mig om hur brandvarnare fungerade för att lugna mig.
Vad fick dig verkligen att skratta senast? När min vän Mary sade enchilada istället för inshallah igår kväll (extremt internt). Helt allmänt är det många som får mig att skratta och de som inte får mig att skratta får mig heller inte att stanna.
Hur stor är din säng? Hm. 160, tror jag.
Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar; Powerbook of course.
Sover du med eller utan kläder på dig? Helt utan, hemma i alla fall.
Hur många kuddar har du i sängen? 3-5, beroende på om min make somnat i soffan eller inte.
Hur många landskap har du bott i? Endast ett och fler lär det inte bli.
Vilka städer har du bott i? Malmö. Höllviken kan absolut inte räknas in i denna kategori.
Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Skor (med strumpor innanför).
Vilken är din favoritglass? Är inte stormförtjust i glass och äter det sällan. Men Mövenpick chocolate chip är fantastisk.
Vilken är din favoritefterrätt? Äter inte så mycket efterrätter heller, en chokladbit till kaffet räcker. Hellre ost efter maten.
Tycker du om kinamat? Sådär. Okej.
Tycker du om kaffe? O ja.
Vad dricker du till frukost? Kaffe och gärna ett glas apelsinjuice.
Sover du på någon särskild sida? Magen eller på sidan, vänd från sängmitten och mot fönstret. Självklart har jag alltså en speciell sida av sängen - hur skulle det annars se ut?
Kan du spela poker? Njae. Jag tycker inte det är speciellt kul.
Tycker du om att mysa/kela? Ja, det är klart.
Känner du någon med samma födelsedag som din? Nix. Men min pappas kusin fyller år dagen innan…
Vill du ha barn? Ja, absolut.
Kan du några andra språk än svenska? Engelska och lite tyska.
Har du någonsin åkt ambulans? Nej.
Föredrar du havet eller en bassäng? Havet. Tycker mycket om insjöar också.
Äger du dyrbara smycken? Nej.
Vilket är ditt favoritprogram på tv? Guuuud. Svår fråga. Spontant: Vita Huset, Sopranos, Seinfeld – men jag hade verkligen kunnat räkna upp minst tio till som jag tycker är grymma.
Kan du rulla med tungan? Ja.
Sover du med gosedjur? Nej, om man inte räknar min katt Elvis, som brukar ligga på husses sida av sängen när jag somnar.
Vad har du för ringsignal? För närmsta vännerna: Quit playing games (Backstreet Boys), för mamma: Save your love (René & Renato), för pappa: In the mood (Glen Miller), för maken: Roses are red (Bobby Darin) och för övriga: Muppet show.
Har du kvar klädesplagg från då du var liten? Nej, om inte någon av mina föräldrar gömt undan något i ett skrymsle jag inte känner till.
Vad har du närmast dig just nu som är rött? En prislista.
Kan du byta olja på bilen? Nej, eller – jag har aldrig testat men fått berättat för mig hur man gör. Vi får väl se när det blir aktuellt (förmodligen inte).
Har du fått fortkörningsböter någon gång? Nej.
Vilken var den senaste boken du läste? Tätt intill dagarna av Mustafa Can.
Läser du dagstidningen? Ja, jag läser sporten, nöjet och kulturen varje dag (och skumläser rubriker i övriga). På helgen läser jag det mesta, framför allt söndagsbilagan med feature och lite längre reportage. Nu pratar jag om Sydsvenskan, alltså. Någon annan dagstidning läser jag inte.
Prenumererar du på någon veckotidning? Fokus. Och Elle Mat & Vin och Offside, som kommer mer sällan.
Vilken radiostation lyssnade du till senast? P4.
Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? En annonsbokning. Spännande liv, detta.
När var du i kyrkan senast? För ganska precis ett år sedan (23 september) – på mitt eget bröllop.
Hur länge har du campat som längst i ett tält? Två veckor, skulle jag tro. Min mamma och hennes man hade husvagn när jag var liten och yngre – barnen fick sova i tält (ville alltså sova i tält, speciellt i tonåren så man fick vara lite i fred…).

Wilhelm Tell

Jag hatar Apple Store. Helst håller jag mig helt undan, klickar ner fönstret i samma sekund det dyker upp, ety jag kan icke låta bli att handla. De har så snygga prylar. Jag är prylgalen. Jag är prylgalen. Prylgalen.
Arg, upprörd, förbannad, ilsken är alla bra ord för mina känslor gentemot D-link-modemet igår och frustrerad hamnade jag i Apple Store för att fixa Airport istället, väl där så... Fan. Igen, alltså.
Airport Express med airtunes blev det (man kan spela musik från datorn och höra i högtalarna utan sladd emellan, det är ju... fantastiskt), en iTrip så att jag kan höra iPod i bilen (börjar bli trött på P4, som hittills varit den enda kanal jag kunnat lyssna på) och - snart är det Thailand - en minihögtalare till iPoden för resor.
Damn damn damn.
Jag hatar Apple Store.
Apple Store. All min kärlek.

På förekommen anledning...

... är det alltså marknadsassistent jag snart ska bli (även om jag måste säga att många av alternativen på Annas lista i kommentarerna lockade oändligt).
Så var det med det.

Bye bye Segevång, bye bye

En lång period, nästan hela mitt yrkesverksamma liv - en era, en epok - är snart till ända. Om några månader byter jag jobb.
Det känns onekligen lite vemodigt.

Bondens marknad

I lördags var jag och mamma på Bondens marknad (Drottningtorget). Det var, trots storm och iskyla, en mycket upplyftande timme. Till skillnad från annan torghandel är regeln här att det bara är producenterna själva som får sälja sina varor (det finns fler regler men jag minns inte mer av dem än att jag gillade dem) - och mångfalden är dessutom större. På Drottningtorget fanns säsongens grönsaker och frukt (många, många äpplen...), ost, bröd, nötkött och fläskkött i olika former, sill, marmelader, saft, blommor, ägg - vi sniffade på allt, vi klämde på allt, vi log och smakade, köpte och beställde från nästan varenda stånd. Det var faktiskt helt fantastiskt.

Eftersom vi snart reser iväg igen lämnade jag grönsakerna därhän, men beställde en låda nöt som anländer i slutet av oktober, tog broschyr och skaffade information om frigående grisar och vildsvin, köpte ett gudomligt grovt bröd med mycket skorpa, hallonnektar som smakade som om man pressat hallon rakt i flaskan utan att tillsätta något annat, en finfin rapsolja från Österlen, rökad korv och - kronan på verket - Boels Blå, en av de godaste blåmögelostar jag någonsin satt mina tänker i. Allt från lokala producenter runtom i Skåne.

Efter en utsökt middag i Abbekås på kvällen plockade vi så fram Boels Blå, öppnade min egen och just färdiglagrade blåbärslikör (som smakade nästan precis som ett utsökt portvin), slöt ögonen och kände all världens njutning silas genom tänderna.

Det är, än en gång, de små stunderna i livet som gör det värt att leva.

Fastvuxen i sofffan

Jag följer plötsligt fler tv-serier i veckan än jag gjort på flera år, men då handlade det förstås om lite mer skräp som Ally McBeal, Felicity och Dawson's Creek (ljuva minnen!). Det är en välkommen känsla den här att följa serier. En sorts trygghet, något att kunna se framemot varje dag (utom fredagar), ständigt återkommande avkoppling.

Det är ju så väldigt bra också.

Sopranos sista säsong har börjat fullkomligt lysande, med en stämning och närvaro i varje avsnitt som går utanpå det mesta hittills i serien (därmed inte sagt att det är den bästa säsongen, men klasskillnaden mot den föregående är otroligt stor). Mord i sinnet utan Carol Jordan men med älskade Tony Hill håller samma klass ännu, en kriminalserie så vida överlägsen det överreklamerade, intetsägande, urtrista CSI att, som min mamma brukar säga, hälften kunde vatt nock.

Ett litet veckoschema (en lista, det var länge sedan!):

Måndag: Livet runt trettio (repris från början, jag har aldrig sett det men kan bara inte motstå en serie med Timothy Busfield), Upp till kamp, Dexter (premiär 24/9).
Tisdag: House.
Onsdag: Heroes, Studio 60 on the Sunset Strip.
Torsdag: Heroes.
Lördag: Rebus (sista 15/9), Morse.
Söndag: Mord i sinnet, Sopranos.

Vägskäl

Jag står inför ett val. När jag somnade i går kändes det som att jag bestämt mig. När jag vaknade i morse hade känslan vänt.
Nu har jag fått information som gör mig ytterligare förvirrad, men jag vet inte riktigt vad det innebär förrän jag egentligen ska ha gjort mitt val och jag undrar nu förtvivlat om det verkligen ska vara såhär svårt att singla en slant?

Vidare

... och när vi ändå är inne på Mustafa Can är det förstås aldrig fel att läsa hans prisbelönta reportage om Sverigedemokraterna efter valet 2002. Nu kanske mer än någonsin.

Tätt intill dagarna

Efter att ha tillbringat två och en halv timme smygsnyftande på flyget hem och ett par timmar storgråtande, avverkande en halv toalettrulle snorpapper innan jag somnade i går kväll kan jag inte annat än varmt rekommendera Mustafa Cans vackra kärleksförklaring och sorgearbete om sin mor Güllü. Hennes levnadshistoria, hennes uppoffring för sina barn och Mustafa Cans egen skam kring sitt beteende i tonåren, när han skämdes över att ha en mamma som inte var som alla andra i en ålder när man inget annat vill än att passa in är så stark och gripande att det bara inte går att värja sig. Språket är inte stort, inte svulstigt och poetiskt - men nära, försiktigt och känsligt.
Boken är också en talande skildring av livet som flykting, om att drömma sig tillbaka till den omgivning där man var en naturlig del - men ändå veta att valet var rätt, att barnen rotat sig i det nya landet och getts möjlighet till en annan framtid. Mustafa Can lyckas ge en komplex bild; av kärlek och skam, lycka och sorg, död och liv - som både fyller mig med kraft och dränerar mig helt.
Mina ögon är igenmurade som om jag inte sovit en minut i natt, men det är värt varenda liten gliring jag oundvikligen kommer att få utstå.

Än en gång och gång efter annan

Antar för övrigt att man hade kunnat ägna ett par timmar åt att bli förbannad på alla idioter som än en gång drar fram diskussionen om damfotbollens vara eller icke vara på olika forum, men tror däremot att Anja Gatu (eller snarare Jonny Hjelm) är något intressant på spåren när hon (eller han, då) konstaterar att en av anledningarna till att det ständigt ska göras jämförelser mellan dam- och herrfotboll när i princip all annan idrott är förskonad från sådana dumheter, är att så många män kan spela fotboll och därför känner att de är i nivå med det som vi kallar elit inom damfotboll. Kajsa Bergkvist hoppar som en bra junior i Sverige, hon är förskonad. Anja Pärsson. Sanna Kallur. Alla våra mest hyllade stjärnor klarar sig - för att den vanlige svenske mannen inte kan hoppa två meter i höjd. Han kan inte åka snabbt som Anja Pärsson, inte springa som Sanna Kallur. Men fotboll är en annan sak.

Nu håller teorin inte riktigt hela vägen eftersom det också görs jämförelser i ishockey, brottning och boxning - tradionellt betraktade som manliga sporter. Jag tror inte att många män inbillar sig att de inte skulle få på käften av Åsa Sandell (de existerar säkert), men kvinnorna är här ute på skyddad mark, på m-märkt område. Att fotbollen upptar så mycket av diskussionen är helt enkelt för att den är störst.

Men jag undrar hur män tänker här (vi pratar hela tiden om att män säger och män tycker, det finns såklart kvinnor som har samma åsikter - männen är bara fler och i vanlig ordning mer högljudda). Fotboll är den största sporten i Sverige sett till antal kvinnliga utövare. Det måste finnas massor av fäder därute som åker land och rike runt för att titta på sina döttrar medan han i hemlighet föraktar det de håller på med. Hur går det ihop?

Man kan sannerligen stånga sitt huvud blodigt i den här frågan (och många andra när det handlar om synen på kön, nu är jag uppjagad) och jag har gjort det så många gånger att jag knappt vet varför längre. Men det är väl så, att när man blir trampad på slår man reflexmässigt tillbaka.

Gång efter gång efter annan.

Med tummarna välhållna

Det har varit svårt att engagera sig i de precis påbörjade världsmästerskapen i Kina, sittandes i ett land utan något som helst intresse i ämnet. Men nu är jag, lagom till den svenska premiären, påläst, inspirerad och mycket förhoppningsfull. Jag tror inte att det bär hela vägen den här gången heller, men om Therese Sjögran får det internationella genombrott hon varit värd i många år vore jag mer än nöjd.

Efter 2-2 mellan USA och Nordkorea kan egentligen allt hända, om nu Sverige vinner mot Nigeria i öppningsmatchen. Åh! Precis i skrivande stund gjorde Victoria Svensson 1-0!

Jag förbannar detta otyg att lägga VM i länder som ligger så placerat att matcherna sänds på min arbetstid.

Diskussionen om att lägga stora mästerskap i diktaturer alls kan vi däremot ta en annan gång.



Uppdatering: 1-1, en bjudning i slutet - inte precis en drömstart. Både USA och Nordkorea lär bli svårare matcher. Isch.

Vissa har det

En ljummen kväll var det och vi var väl halvvägs mellan Carrer Casanova och Restaurant Colors när Zlatan missade sin cykelspark i matchen mot Danmark. Jag såg ju inte en minut själv och kan alltså säga mycket lite om den, men det hindrade mig inte på något sätt från att fälla en och annan tår när jag läste de samstämmiga hyllningarna i olika nätupplagor dagen efter.
Varför vissa idrottsutövare vinner mitt hjärta och andra inte, kan jag icke förklara.
Men ooooiho, Zlatan och jag - vi är från samma stad.

Inte najs

En liten och för i princip hela världen obetydlig iakttagelse som ändå intresserar mig alltför mycket för att undanhålla er, är att det sedan en tid tillbaka luktar mer bajs på damtoaletten jag använder på jobbet. Oftare alltså.
Man undrar ju vad som förändrats?

Hemma

Hösten är onekligen här, den kyliga luften slog oss i ansiktet när vi landade på Kastrup igår kväll. Min pappa hade lovat bot och bättring till denna min första arbetsdag men när jag uttryckte min besvikelse var det enkla svaret; Om du inte tycker det är bättre väder i dag, så beror det uteslutande på att du inte har en aning om vilket väder det var i går...

Så det är väl så ni har haft det då.

Själv har jag huvudet fullt av ett virrvarr i starka färger, varm luft, doft från avgas, smaken av clara (öl blandat med schweppes citron) på ett torg i välkommen skugga, av glas efter glas bubblande cava vid hörnbordet på ett högljutt Xampanyet, musslor i vin och grädde, fisk, kyckling och färska örter på pation där grannfrun stängde sitt fönster varje gång någon tände en cigarett. Jag tänker på ett språk jag alls inte behärskar och konversationerna i tysthet med mig själv innehåller bara enstaka ord som si, jamón, cuarenta y dos och perfecto.

När jag blundar ser jag lilla Noras mun formandes ett ljud av rusande motorer, när jag tittar förstrött bort från skärmen och försvinner en stund är det för att jag redan saknar de jag älskar men inte kommer att träffa på flera månader.

Barcelona är inte längre en turistresa, vi insuper ingen kultur och besöker inga historiska platser. Att åka till Barcelona är att åka till ett annat liv, ett lugnare liv, ett liv utan tider och måsten, med böcker och promenader och närhet.

Det är lätt att sakna. De är lätta att sakna.

Ett konstaterande som i alla fall för tillfället får utgöra min rapport från en fin vecka i Katalonien.

Någon annanstans

Solen skiner, den lilla vind som kommer välkomnas varmt och tomaterna på pation blommar vända mot grannmuren. Om en stund ska vi gå ner och ta ett glas i cava innan de nytvättade musslorna rörs ner i grädde, vitlök, persilja och schalottenlök.
Vi är i Barcelona.
Ett tag till.

Kräftor och de drycker de tydligen kräva

Resorna närmar sig, Korpensäsongen är tillbaka från uppehåll men allsvenskan är slut för både damer och herrar (om man nu är himmelsblå eller... hm, LdB-vit - men det är man ju) och kalendern är så fulltecknad att jag fått stressömn. Skulle behövt vara i Tjörnarp och måla, borde fixa med vaccinering och inköp, men tid är tid och kärlek är kärlek så det blev en lugn helg i Abbekås med två kattungar, hemkokta kräftor och en husvaktande äkta make.
Det var, som ni förstår, inte fy skam det heller.

Tamtadam!

Käre Aaron

En sommar för fem år sedan satt jag i en lägenhet uppe på en backe i Olofström. Tapeterna var bruna och vita i typiskt sextiotalsmönster, tv:n var minst lika gammal och tog in ungefär lika många kanaler som när den köptes. Det fanns en liten kyl och en spis, det fanns en säng och hade man tur kunde mobilnätet ibland nå fram till telefonen. Jag sommarjobbade på Sydöstran, det var juli och det var varmt, jag kände ingen och hade ingen att umgås med. De flesta kvällar satt jag vid köksfönstret och rökte medan jag lyssnade på Mikael Wiehe, Eldkvarn och Magnus Lindberg, jag läste en lång rad böcker men minns inte längre vilka.
Tre kvällar i veckan köpte jag Estrellas grillchips och tacodippa.
Då visades Vita Husets första två säsonger i repris på tv.

Inte sedan jag som tolvåring såg pilotavsnittet av Beverly Hills 90210 har jag blivit så uppslukad av en tv-serie som när jag satt där i Olofström, ensam vid tv:n och förälskade mig i Jed Bartlet, försjönk i långa kamereraåkningar och blixtsnabba replikskiften, inspirerades av tonen, av viljan, av... att allt kändes möjligt att veta. Sedan dess har jag köpt samlingsboxar av Vita Huset i tre olika utföranden och sett om alla avsnitt minst en gång, de första säsongerna fem eller sex gånger. Jag älskar den fortfarande, jag dras in i precis samma drömvärld som när jag första gången såg Martin Sheen stoppa händerna i byxfickorna och le.

Mannen på bilden ovan är Aaron Sorkin. Han skapade och skrev manus till de första fyra säsongerna av Vita Huset. Aaron Sorkin är ett geni.

Ikväll hade hans tredje serie premiär på SVT och eftersom jag inte laddar hem varken tv eller film har jag förstås väntat i månader på att få se serien som utspelar sig bakom en komedishow på TV. Bradley Whitford är med (lovely), Matthew Perry är med (man måste älska Matthew Perry), Amanda Peet är med, Timothy Busfield (Danny Concannon!) är med... lika bra som Vita Huset är det inte (orimligt, of course), men omisskänligt Sorkin.

Ironiskt nog räcker det helt sjukt långt i dagens tv-utbud, vilket i princip sammanfattar hela tanken med Studio 60 on the Sunset Strip - Aaron Sorkin har aldrig skyggat för det politiskt korrekta.

Till skillnad från en värld där alla är så förbannat rädda för att ta saker på allvar och faktiskt känna något.

Nick

Självklart ses vi den 26 oktober också. KB, Malmö.

Blå och bortskämd (men förtjust i rött)

Uppvuxen i Höllviken med silversked i mun har jag aldrig nödgats leta efter mogna bär för överlevnad. Förmodligen är det därför jag aldrig föredragit rosa framför blått.
Inte för att jag heller på senare år har stött på särskilt många rosa bär, men vi kan väl bortse från sådan logik för en stund.

Something about what happens when we talk

Where is my love?

28 oktober, Vega, Köpenhamn. Ses där.

Det var en kväll i augusti

Sen ska syndaren vakna, idag gjorde jag skånsk äggakaga för den allra första gången i mitt liv, på Frederiks inrådan hade jag, förutom rimmat sidfläsk, tärnat äpple i. Det var faktiskt något utav en succé. Själva hantverket får jag förstås öva på, det blev inte en speciellt hel kaka - men smaken, alltså, smaken!

Av vad som enligt en högst lokal omröstning att döma kan vara kvarterets trevligaste man fick vi en påse nyplockade kantareller från de allra djupaste östgötska skogarna. Dessa är nu förvällda och infrysta, för kommande njutningar. Eventuellt måste jag köpa fler för samma syfte, en lång vinter väntar.

Min näsa har under kvällen noga nosat igenom ett par av hushållets kokböcker (av vilka Leif Mannerströms Husmanskonst föga överraskande visade sig vara den bästa för just detta syfte) och kan nu konstatera att en gris, förutom det uppenbara, är absolut nödvändig i följande skönheter (ett urval): bruna bönor & fläsk, marinerade revben, torrsaltat bacon, rotmos & fläsk, leverpastej, skånsk äggakaga, stekt fläsk med löksås, kåldolmar, ärtsoppa med fläsk, rullsylta, kroppkakor, skinkstek, raggmunk med fläsk, pressylta, osso bucco och ragu bolognese.

Jamen, ni förstår ju själva.

Nöff nöff

Har jag nu skrivit ett långt inlägg om att ta matlagningen tillbaka till grunden är det väl inte mer än rätt att göra det på allvar.
Så nu har jag bestämt mig för att köpa en gris. En hel blir väl lite överdrivet, men jag pratade med styckmästarn och ska nu göra en lista på vad jag vill ha - och får dessutom vara med i själva styckningsprocessen! Ska bli spännande.
Ser nu framemot en lång kväll med näsan i kokböckerna...
... och blev såklart tvungen att beställa två nya för att vara väl förberedd.

En hälsning till Elvis

Harmoni

Regnet faller och sprider en doft av höst genom den öppna balkongdörren, staden är tyst sånär som på några passerande bilar. Tina gör kalv i tomatsås med spaghetti upphettat med vitlök och piripiri, katten Elvis ligger snällt på en stol och lyssnar till de allt hårdare dunsande dropparna.
Det är onsdag kväll och friden sänker sig över Carl Gustafs väg.

Bye bye Borås

Shit Laila vad överlägset Valencia var mot Elfsborg. Det var den värsta utskåpningen jag sett, som ett old boys-korplag mot... eh, ja ett La Liga-lag. Elfsborg hade ju inte en målchans! Var aldrig inne i offensivt straffområde! Helt galet.
Eftersom jag är himmelsblå finner jag naturligtvis detta enbart glädjande. Kanske kan de som håller sig objektiva eller oengagerade glädjas åt att ett svenskt lag går till Champions league, själv ser jag bara miljoner kronor till en konkurrent.
Dagens ord: missunnsam.

Slow food

Det är tomt sånär som på två sovande katter hemma. På TV:n säger Tina ”mmm gott!” för tionde gången, inspelade avsnitt rullar fritt när nu ingen säger till mig att det kan bli tjatigt och jag börjar oundvikligen bli hungrig.
Jag vet inte vad det är med mitt kärleksfulla förhållande till Tina, men jag tror det är så enkelt som att det var med henne det började på allvar – kärleken till mat. Inte likt en god vän som man har roligt med då och då, utan som följeslagare, som livspartner, som passion.

Bill Bufords bok Hett, som jag precis avslutat, är en enda lång kärleksförklaring till så kallad slow food, ett uttryck som – självklart – föddes i Italien som motvikt till den ökande närvaron av snabbmat. Bill Buford ville lära sig matlagning från grunden, han ville förstå den, behärska den – Jan Gradvall använder ett citat i sin recension av boken som kanske säger allt: "I didn´t want this knowledge in order to be a professional; just to be more human". Buford menar helt enkelt att närheten till råvarorna, hantverket, känslan – är på väg att gå förlorad i en värld med mer och mer färdiglagad mat, halvfabrikat och global import som saknar säsonger.

Det är också det som driver mig och jag tror dessutom att det på många sätt kan bli helt avgörande för vår framtid och för vår miljö. Vi pratar så mycket om farmors och mormors mat, vi minns vår barndoms husmanskost (hur gamla är vi egentligen, hur snabbt gick det här förlorat?) men har varken tid eller energi att ta vara på kunskap som gått i arv i generationer. Sillen på julbordet köper vi färdig, skinkan kan vi tänka oss att griljera med inte mer, kräftor ligger i frysdisken året om, liksom alla typer av grönsaker. Jag känner inte någon som själv filear sin fisk, få som skulle köpa en hel kyckling och inte en enda som gör sin egen buljong. Vi har ingen närhet till råvarorna, vi äter kött men inte djur. Det ligger där färdigpaketerat, inplastat, redo att tillagas. Det här är ju inga skräckexempel - vad jag förstår finns det människor som aldrig ens tagit i rått kött eller rå fisk – utan en helt vanlig, stressad generation. Vi hinner inte. Vi orkar inte. Och vi är banne mig fruktansvärt bekväma.

Nu är jag själv såklart ingen ängel och befinner mig dessutom i en privilegierad tidssituation eftersom jag inte har småbarn – men jag tror att det är viktigt att vi behåller ambitionen och försöker tänka längre än tillfällig mättnad.
Det säger sig självt att om man försöker att i så stor utsträckning som möjligt äta närodlat så får man inte bara färskare varor utan varor som är mindre besprutade och som inte släppt iväg en massa avgaser på sin färd över jordklotet. Vi får dessutom tillbaka något som i princip försvunnit – säsongen. Sparris på våren. Färska bär på sommaren. Svamp på hösten. Rotfrukter på vintern. Allt detta som ger oss variation i kosten och – framför allt – längtan, den stora tillfredställelsen när man äter något för första gången på länge.

Traditioner är också viktiga att upprätthålla för att inte tappa sin historia. Så mycket annat förändras oundvikligen och utom vår kontroll att vi måste (eller, alla måste väl inte, ingen måste) försöka hålla kvar något. Mat. Det vackraste hantverket av dem alla, det som kanske säger mest om varje människas särprägel.
Min mamma har alltid gjort egen sill till jul, påsk och midsommar. Det gör jag också numera, tillsammans med egen senap, egen glögg och eget bak. Men jag vill inte stoppa där. Till jul tänker jag grava lax, göra sylta och leverpastej. Nästa år kanske det blir mer. Det spelar ingen roll vad man gör, det här är ingen tävling, men blotta tanken på att sätta sig vid ett julbord med bara köpta produkter skrämmer mig. Jag älskar julen för att den handlar om familj och gemenskap, om kärlek och umgänge – i det har maten en större roll än kanske något annat. Julstök, julstress – för mig är det positiv stress, det handlar om att skapa trivsel och något vi alla kan njuta av. Inte om egoism. Inte om prylar eller status. Det går mycket djupare än så.

Men det är såklart inte bara julen. Förra året åkte jag till min då
93-åriga farmor för att lära mig göra kåldolmar. Jag hade aldrig gjort kåldolmar själv. Jag kände ingen som kunde göra kåldolmar. Det är en av mina favoriträtter, bland den mest genuina husmanskosten – och ingen vet längre hur man gör. Men det finns visst färdiga att köpa i frysdisken.

När jag började skriva det här inlägget tänkte jag kort sammanfatta varför jag vill lära mig laga mat. På riktigt. Varför jag vill att mina barn, om jag får några, ska få ett naturligt förhållande till vad de äter.
Det blev inte precis kort och knappast mycket klarare heller.
Men jag har funderat så mycket på det och mitt hjärta bultar så snabbt nu att jag inte riktigt kan bena ut mina tankar.

Mat som lagas från grunden lagas också med kärlek.

Det var kanske egentligen bara det.

Ett litet urval från semesterveckorna

Överst vä: korvtallrik och mörk Bernard, Soldaten Svejk (Stockholm). Överst hö: sushi, Hai (Malmö). Nederst vä: thaifat, Mai Thai (Malmö); vårrullar, kycklingspett, kycklinggryta, nudlar med skaldjur. Nederst hö: ostbricka, balkongen (hemma); Guinnessost, Gruyère, Boltjärn Blå och - of course - portvin.

Vem släckte lampan?

Det var visst meningen att jag skulle städa. Eller i alla fall äta.
Men alltså.
Det är helt och hållet Ry Cooders fel.
På vägen hem, nöjd med mitt liv - ty himlen var blå, min cykel rullade i medvind och solglasögonen på min näsa var av bästa Hollywoodsnitt. Jag bestämde mig för att låta Nick Lowe vila i lurarna för att istället fega med mixen vi hade med oss till New York och i den blandningen (av lata skäl är den alfabetisk) kommer efter Ron Sexsmiths Hard bargain Ry Cooders version av Jim Reeves He'll have to go och jag liksom glömde allting annat, det var som om cykeln trampades framåt av sig själv, nästa låt var en alternativ tagning av Gram Parsons klassiker Hickory wind, den följdes av Bettye LaVettes The high road och när jag väl var hemma hoppade jag över posthögen på golvet, stängde dörren till köket, satte på datorn och började rota efter mer.
Min rygg är helt sned nu, efter fyra timmar i en ställning företagsortopeden hade drömt mardrömmar om i veckor.
När jag lyfter blicken mot fönstret ser jag att det tydligen
blivit mörkt ute.
Det gick fort.
Eller?
Men jag menar, vad kan man göra när Dolly Parton skriver om lilla Jeannie som är mörkrädd och det är så sprött och så sorgligt, den lilla flickan är så rädd och fem rader in i talpartiet som i smörigaste countryanda avslutar låten börjar jag gråta.

Jeannie was always afraid of the dark
and we never could understand why
'Cause we looked after Jeannie with the very best of care
because Jeannie was our only child
Perhaps it was death that she was so afraid of
'cause it took her one dark stormy night
I think we always knew that we'd never see Jeannie grown
'cause it seemed that she was destined to die
But on Jeannie's grave we've placed an eternal flame
that glows and never loses its spark
And on the darkest night there's always a light
'cause Jeannie's afraid of the dark
- Dolly Parton

Sex laxar i en laxask

Mina två år som vegetarian under högstadie och gymnasie fick i princip två följder:
- jag insåg att kött är alldeles för gott för att leva utan.
- jag blev så in i bänken trött på allt som hade med lax att göra.

Det här var nämligen under en tid då ingen visste vad man kunde laga till folk som inte åt kött - förutom sallad. "Kaninmat" var det stående skämtet som ekade runtom en (alltså, ärligt - inte så hög nivå på humorn, va?), quorn visste ingen vad det var, mycket få restauranger hade vegetariska alternativ och att ha mig som middagsgäst skapade mest huvudbry och djupa suckar. Så då fick jag lax. Grillad lax, kokt lax, ugnsbakad lax, gravad lax, laxpudding, laxburgare, laxpaté - säg en variant och jag har ätit den. Ett otal gånger.

Det var alltså inte direkt så att jag längtade efter lax när jag sedan började äta kött igen. Man skulle till och med kunna säga att jag kände avsmak bara av själva färgen - vilket kunde vara lite jobbigt när man växte upp på Näset, med alla dessa laxrosa skjortor och tröjor löst knutna kring halsen.
Det har hållit i sig länge. Under de tolv år som förflutit har jag faktiskt inte själv lagat lax i någon form en enda gång.

Men jag börjar visst komma över det.

Ett superenkelt recept i en superälskad mattidning gjorde mig nyfiken och det var faktiskt precis så enkelt och precis så gott som det lät:

Lägg så många laxfiléer ni vill ha på ugnsplåt, salta och citronpeppra (några flarn chili har heller aldrig skadat), gör en röra av creme fraiche och riven västerbottenost (snåla inte med osten, en generell regel att leva efter) - täck laxen med oströran, ställ in 35 minuter i 175 grader och servera med pressad potatis. I mitt fall skördade jag också några av de få hemmaodlade tomater som lyckats mogna trots denna sommars eviga solförmörkelse.

Fiskfrosseriet fortsätter. Leve laxen!

Man får väl börja kasta popcorn då

Det började med Spegeln. 90% av i Malmö visad kvalitetsfilm försvann i ett nafs, framtiden kändes dunkel med Astoria som enda ljusglimt för oss som inte har läggning åt storslagna effekter och explosioner på duken. Nu är också detta andningshål tilltäppt, ikväll blir Malmö en småstad som alla andra.

Men det är inte bara ett spektra som förminskas, inte bara en mångfald som dör - i Biopalatsets lokaler har det visats film sedan 1925, då under namnet Scaniateatern. Karaktären ändrades förvisso radikalt när Biopalatset öppnade 1994, men atmosfären var ändå vida överlägsen ungdomsgården som SF driver.

Det är pinsamt att Sveriges tredje största stad inte erbjuder ett större filmutbud än det som från och med i morgon kommer att finnas till hands.

Skulden ligger sjävklart på alla dem som inte orkat, som tyckt det var för dyrt (men hundratals kronor för någon timme med Robert Wells går tydligen bra), på dem som hellre pillar sig i naveln med en nedladdad film i soffan, som inte begriper att utan intäkter kan inga konstnärer överleva, människor som nöjer sig med Gouda när det finns Gruyère, som föredrar grått när de står vid foten av en regnbåge.

Det finns alldeles för många idioter i den här världen.
Det är min bestämda åsikt.

La bella Puttanesca

Gatflickans spaghetti, eller puttanesca, skapades enligt legenden av en fattig gatflicka som tog vad hon hade hemma och fick ihop en strålande rätt som vi hade till middag för första gången idag. Snabblagat, salt (det är viktigt med sälta, brukar min svärfar säga) och otroligt gott.

Gör såhär:
Hacka 1 chili, 4 vitlöksklyftor och 4-5 sardeller och stek upp i rikligt med olivolja. När vitlöken fått färg (det doftar i detta läge gudomligt) häller man på en halvt glas vitt vin, två burkar krossade tomater (helst hackar man såklart färska tomater, men det var ändå vardagskväll), ett gäng hackade svarta oliver (slarva inte med sorten), en nypa torkad oregano, en hyfsat stor näve hackad persilja och ett helt gäng kapris. Salta, peppra och sockra (sockra alltid tomatsåser). Låt puttra i en kvart eller så. Serveras med spaghetti och riven färsk parmesan.

Det italienska köket, alltså. Finns det något bättre?

Vad säger ni?

Det var sol. Inte brännande het, om man inte tror min make som svettades floder uppe vid taknocken - men så var han också närmare himlen. Min farmor var på strålande humör, träden var gröna, ja hela Ebbarp var grönt, korna hungriga som de brukar vara såhär års när nästan bara brännässlor och björnloka återstår att beta i hagen. Det var dessutom en historisk dag - för första gången på många år intogs middagen utomhus. Och vi åt grillat. Det har aldrig hänt förut. I över femtio år har vår släkt kommit till Tjörnarp - men ingen har någonsin tänt en grill. Det var en dag när det lilla röda huset visade sig från sin bästa sida, helt enkelt.
Ändå kände jag mig splittrad.
Fylld av kärlek inför denna plats, vårt paradis - uttrycket känns söndertjatat men jag finner inget bättre.
Kråkorna hade ätit alla bär. Fyra buskar med röda vinbär, två med svarta, tre buskar krusbär, tolv med hallon, två blåbärsbuskar, två plommonträd och ett biggaråträd - slut, tomma, öde. Resten har regnet tagit, bara potatisen tycks någorlunda vid liv.
Så mycket jobb för några förbannade fåglars skull.
Men det var inte bara det.
Liksom förra året var jag en ganska flitig besökare i Tjörnarp under vår och försommar, under förberedelser och förväntan - men nu, när det är dags att njuta och skörda slogs jag än en gång av dåligt samvete, självförbannande. Jag är inte där tillräckligt ofta. Jag njuter inte tillräckligt länge. Jag hjälper inte till som jag ska - och vill.
Det beror till större delen på avståndet. Utan bil och utan andra kommunikationsvägar blir det ett projekt som kräver planering och lån av fordon (som andra ska kunna avvara). Det håller inte.
Nu har möjligheten dykt upp att köpa en bil till vår lilla familj (eller ja, katterna kommer vid närmare eftertanke kanske aldrig att sätta sina tassar i den). Som den på bilden, men i en annan färg.
Jag är sugen.
Mycket sugen.
Men det är ju inte riktigt en påse godis vi talar om.

Vad är det som vattnas i munnen?

Kommen en tredjedel in i Bill Bufords älskvärda Hett - en amatörs äventyr som köksslav, pastabagare och slaktarlärling är jag nu, förutom konstant hungrig och upprymd, ganska säker på att Mario Batalis The Babbo Cookbook kommer att bli den första kokbok jag köper på engelska. Det går bara inte att låta bli.

Annars är jag också rätt sugen på Anna och Fanny Bergenströms Under valnötsträdet, som fru Jensen gjort så mycket reklam för.

Thaitanic

I nya Elle Mat & Vin finns ett uppslag med Thaiskafferiet - allt du inte visste att du behövde (och ni undrar varför jag älskar denna tidning, bah!), vilket ju passar ypperligt då ska åka just till Thailand i slutet av september.

Jag har aldrig varit en stor fan av thaimat, mer som det-är-gott-när-
jag-väl-äter-det-men-det-blir-inte-ofta-och-jag-lagar-det-aldrig-själv. Denna lista kunde jag dock förstås inte motstå (nu kan jag förvisso inte motstå några listor, oavsett vad de handlar om).

Så, inköpslista i Thailand:
Torkad chili, chilisås, fisksås, torkade limeblad, räkpasta, tamarind, jordnötsolja, ostronsås och, självklart, diverse kryddor.

Det ska nog bli bra det här.

Badabing

Har tillbringat varje avbrott i arbetet denna första dag efter semestern med att diskutera Sopranos med nyfrälst kollega, som just börjat på säsong 2. Det går att prata hur länge som helst om Sopranos. Allvarligt.

Vi är tämligen eniga om att vi båda skulle vilja vara Carmela, som lever det perfekta hemmafrulivet med obgränsad ekonomisk frihet och möjlighet att bara laga mat hela dagarna - och slippa städa och annat tråkigt (vi bortser i denna önskan givetvis från att hennes man är en mördare, utpressare och dessutom notoriskt otrogen, gärna med horor - hey det är ju Tony Soprano), men mest av allt är vi kanske rörande överens om magin, det perfekta soundtracket, de lysande skådespelarprestationerna och stämningen man så snabbt dras in i och stannar kvar i.

Som min kära kollega sade:
- Fan, när man går och lägger sig på kvällen efter ett par avsnitt känner man sig ju som en Soprano. Till och med att borsta tänderna känns coolt.

Hattarna på, bara två dagar kvar

Kan man inte höra dem nu, klapprande på sjöbottnen, springande från sten till sten? Ända sedan jag läste Barna i Bullerbyn första gången (det är, som ni förstår, ett tag sedan) har jag drömt om att fiska kräftor. Hela proceduren med nattliga burar, tidiga morgnar, kaffe i termos och kylig gryningsbris - ibland läser jag om bara just det kapitlet i boken för att hålla drömmen vid liv.

Nu blir det inget fiske i år heller.
Men kräftskiva, det ska vi nog kunna ordna.

I flera år nu har det legat på min lott att fixa västerbottenpaj, då just pajer tillhört min spetskompetens sedan jag var tonåring. Så det blir det i år igen. Till detta tänker jag röra ihop aïoli, parmesancrème, Västerbottenoströra, valnöts- och blåmögelbröd och en paj med späd spenat, svarta oliver, ricotta och parmesan.

Snapsen, däremot, låter jag vila den här gången.
Till kräftor vill jag ha OP.

Tjörnarp 11/8

Ett lyckopiller

När regnet faller och suger ut all den energi en stackars semesterfirare lyckats uppbåda - finnes då något mer upplyftande än ett nytt och vid det första ögonkastet lysande nummer av Elle Mat & Vin?
Möjligtvis några inspelade avsnitt av Tinas Mat, men de sparar jag till mörkare höstdagar.

Bye bye

Nu har till och med jag gett upp hoppet som SM-guld.
Heja di blåe.

Ta mig till jobbet

Asså - jag är trött, grinig och känner mig allmänt nedstämd men det beror knappast på vädret. Jag är bara usel på att vara ledig. Ingenting blir gjort, allt det där som man äntligen har tid med skjuts upp eller orkas inte med i semesterslöheten.
Bah.
Boken jag verkligen gillar och har kommit halvvägs i ligger och dammar bredvid sängen sedan vi kom hem från Gotland, idag ska vi laga mat för första gången på två veckor (visserligen till hälften tillbringad på annan ort), lägenheten är ostädad, på balkongen flyger blad från de snart utblommade pelargoniorna omkring i sommarblåsten, kylen är tom och jag orkar inte ta mig till affären.
Gud, vilken misär.
Snacka om att vara en person i behov av struktur.