Vad säger ni?

Det var sol. Inte brännande het, om man inte tror min make som svettades floder uppe vid taknocken - men så var han också närmare himlen. Min farmor var på strålande humör, träden var gröna, ja hela Ebbarp var grönt, korna hungriga som de brukar vara såhär års när nästan bara brännässlor och björnloka återstår att beta i hagen. Det var dessutom en historisk dag - för första gången på många år intogs middagen utomhus. Och vi åt grillat. Det har aldrig hänt förut. I över femtio år har vår släkt kommit till Tjörnarp - men ingen har någonsin tänt en grill. Det var en dag när det lilla röda huset visade sig från sin bästa sida, helt enkelt.
Ändå kände jag mig splittrad.
Fylld av kärlek inför denna plats, vårt paradis - uttrycket känns söndertjatat men jag finner inget bättre.
Kråkorna hade ätit alla bär. Fyra buskar med röda vinbär, två med svarta, tre buskar krusbär, tolv med hallon, två blåbärsbuskar, två plommonträd och ett biggaråträd - slut, tomma, öde. Resten har regnet tagit, bara potatisen tycks någorlunda vid liv.
Så mycket jobb för några förbannade fåglars skull.
Men det var inte bara det.
Liksom förra året var jag en ganska flitig besökare i Tjörnarp under vår och försommar, under förberedelser och förväntan - men nu, när det är dags att njuta och skörda slogs jag än en gång av dåligt samvete, självförbannande. Jag är inte där tillräckligt ofta. Jag njuter inte tillräckligt länge. Jag hjälper inte till som jag ska - och vill.
Det beror till större delen på avståndet. Utan bil och utan andra kommunikationsvägar blir det ett projekt som kräver planering och lån av fordon (som andra ska kunna avvara). Det håller inte.
Nu har möjligheten dykt upp att köpa en bil till vår lilla familj (eller ja, katterna kommer vid närmare eftertanke kanske aldrig att sätta sina tassar i den). Som den på bilden, men i en annan färg.
Jag är sugen.
Mycket sugen.
Men det är ju inte riktigt en påse godis vi talar om.