En sommar för fem år sedan satt jag i en lägenhet uppe på en backe i Olofström. Tapeterna var bruna och vita i typiskt sextiotalsmönster, tv:n var minst lika gammal och tog in ungefär lika många kanaler som när den köptes. Det fanns en liten kyl och en spis, det fanns en säng och hade man tur kunde mobilnätet ibland nå fram till telefonen. Jag sommarjobbade på Sydöstran, det var juli och det var varmt, jag kände ingen och hade ingen att umgås med. De flesta kvällar satt jag vid köksfönstret och rökte medan jag lyssnade på Mikael Wiehe, Eldkvarn och Magnus Lindberg, jag läste en lång rad böcker men minns inte längre vilka. Tre kvällar i veckan köpte jag Estrellas grillchips och tacodippa.
Då visades Vita Husets första två säsonger i repris på tv.
Inte sedan jag som tolvåring såg pilotavsnittet av Beverly Hills 90210 har jag blivit så uppslukad av en tv-serie som när jag satt där i Olofström, ensam vid tv:n och förälskade mig i Jed Bartlet, försjönk i långa kamereraåkningar och blixtsnabba replikskiften, inspirerades av tonen, av viljan, av... att allt kändes möjligt att veta. Sedan dess har jag köpt samlingsboxar av Vita Huset i tre olika utföranden och sett om alla avsnitt minst en gång, de första säsongerna fem eller sex gånger. Jag älskar den fortfarande, jag dras in i precis samma drömvärld som när jag första gången såg Martin Sheen stoppa händerna i byxfickorna och le.
Mannen på bilden ovan är Aaron Sorkin. Han skapade och skrev manus till de första fyra säsongerna av Vita Huset. Aaron Sorkin är ett geni.
Ikväll hade hans tredje serie premiär på SVT och eftersom jag inte laddar hem varken tv eller film har jag förstås väntat i månader på att få se serien som utspelar sig bakom en komedishow på TV. Bradley Whitford är med (lovely), Matthew Perry är med (man måste älska Matthew Perry), Amanda Peet är med, Timothy Busfield (Danny Concannon!) är med... lika bra som Vita Huset är det inte (orimligt, of course), men omisskänligt Sorkin.
Ironiskt nog räcker det helt sjukt långt i dagens tv-utbud, vilket i princip sammanfattar hela tanken med Studio 60 on the Sunset Strip - Aaron Sorkin har aldrig skyggat för det politiskt korrekta.
Till skillnad från en värld där alla är så förbannat rädda för att ta saker på allvar och faktiskt känna något.
Inlägg
1 kommentar:
Har just sett första avsnittet, inspelat förra veckan, och tänker sätta en bokning i min kalender varje vecka så att jag inte missar fortsättningen. Jag behöver en sån här serie!
Skicka en kommentar