Jag vet inte vad det är med mitt kärleksfulla förhållande till Tina, men jag tror det är så enkelt som att det var med henne det började på allvar – kärleken till mat. Inte likt en god vän som man har roligt med då och då, utan som följeslagare, som livspartner, som passion.
Bill Bufords bok Hett, som jag precis avslutat, är en enda lång kärleksförklaring till så kallad slow food, ett uttryck som – självklart – föddes i Italien som motvikt till den ökande närvaron av snabbmat. Bill Buford ville lära sig matlagning från grunden, han ville förstå den, behärska den – Jan Gradvall använder ett citat i sin recension av boken som kanske säger allt: "I didn´t want this knowledge in order to be a professional; just to be more human". Buford menar helt enkelt att närheten till råvarorna, hantverket, känslan – är på väg att gå förlorad i en värld med mer och mer färdiglagad mat, halvfabrikat och global import som saknar säsonger. Det är också det som driver mig och jag tror dessutom att det på många sätt kan bli helt avgörande för vår framtid och för vår miljö. Vi pratar så mycket om farmors och mormors mat, vi minns vår barndoms husmanskost (hur gamla är vi egentligen, hur snabbt gick det här förlorat?) men har varken tid eller energi att ta vara på kunskap som gått i arv i generationer. Sillen på julbordet köper vi färdig, skinkan kan vi tänka oss att griljera med inte mer, kräftor ligger i frysdisken året om, liksom alla typer av grönsaker. Jag känner inte någon som själv filear sin fisk, få som skulle köpa en hel kyckling och inte en enda som gör sin egen buljong. Vi har ingen närhet till råvarorna, vi äter kött men inte djur. Det ligger där färdigpaketerat, inplastat, redo att tillagas. Det här är ju inga skräckexempel - vad jag förstår finns det människor som aldrig ens tagit i rått kött eller rå fisk – utan en helt vanlig, stressad generation. Vi hinner inte. Vi orkar inte. Och vi är banne mig fruktansvärt bekväma.
Nu är jag själv såklart ingen ängel och befinner mig dessutom i en privilegierad tidssituation eftersom jag inte har småbarn – men jag tror att det är viktigt att vi behåller ambitionen och försöker tänka längre än tillfällig mättnad.
Det säger sig självt att om man försöker att i så stor utsträckning som möjligt äta närodlat så får man inte bara färskare varor utan varor som är mindre besprutade och som inte släppt iväg en massa avgaser på sin färd över jordklotet. Vi får dessutom tillbaka något som i princip försvunnit – säsongen. Sparris på våren. Färska bär på sommaren. Svamp på hösten. Rotfrukter på vintern. Allt detta som ger oss variation i kosten och – framför allt – längtan, den stora tillfredställelsen när man äter något för första gången på länge.
Traditioner är också viktiga att upprätthålla för att inte tappa sin historia. Så mycket annat förändras oundvikligen och utom vår kontroll att vi måste (eller, alla måste väl inte, ingen måste) försöka hålla kvar något. Mat. Det vackraste hantverket av dem alla, det som kanske säger mest om varje människas särprägel.
Min mamma har alltid gjort egen sill till jul, påsk och midsommar. Det gör jag också numera, tillsammans med egen senap, egen glögg och eget bak. Men jag vill inte stoppa där. Till jul tänker jag grava lax, göra sylta och leverpastej. Nästa år kanske det blir mer. Det spelar ingen roll vad man gör, det här är ingen tävling, men blotta tanken på att sätta sig vid ett julbord med bara köpta produkter skrämmer mig. Jag älskar julen för att den handlar om familj och gemenskap, om kärlek och umgänge – i det har maten en större roll än kanske något annat. Julstök, julstress – för mig är det positiv stress, det handlar om att skapa trivsel och något vi alla kan njuta av. Inte om egoism. Inte om prylar eller status. Det går mycket djupare än så.
Men det är såklart inte bara julen. Förra året åkte jag till min då
93-åriga farmor för att lära mig göra kåldolmar. Jag hade aldrig gjort kåldolmar själv. Jag kände ingen som kunde göra kåldolmar. Det är en av mina favoriträtter, bland den mest genuina husmanskosten – och ingen vet längre hur man gör. Men det finns visst färdiga att köpa i frysdisken.
När jag började skriva det här inlägget tänkte jag kort sammanfatta varför jag vill lära mig laga mat. På riktigt. Varför jag vill att mina barn, om jag får några, ska få ett naturligt förhållande till vad de äter.
Det blev inte precis kort och knappast mycket klarare heller.
Men jag har funderat så mycket på det och mitt hjärta bultar så snabbt nu att jag inte riktigt kan bena ut mina tankar.
Mat som lagas från grunden lagas också med kärlek.
Det var kanske egentligen bara det.
Inlägg
4 kommentarer:
Vi är så rörande överens - återigen.
Dessa tankar utgör en del av liknande tankegångar som även pågår hos mig. Du har satt fingret på sanningen och den så uppenbart utstakade matstigen och livsmedelsutveckligen för de flesta moderna människor idag. Här vill även jag sätta ner hälarna. Ja, hela foten, och lägga mig ner om jag måste. Kanske t o m sprattla med benen som en trotsig treåring, för att få omgivningen att lyssna.
Vårt moderna samhälle, som jag faktiskt känner att jag vill spotta på ibland, kör likt en ångvält över så många viktiga värderingar och drar med mänskligheten i lögner och falsk lycka.
En av dem är att män och kvinnor måste arbeta lika mycket båda två för att tjäna ihop tillräckligt med pengar till ett påkostat liv som samhället manar på oss att leva. Vi ska vara så förbaskat jämlika att vi stirrar oss blinda på att vi måste göra samma saker (läs: jobba/tjäna pengar) för att nå dit. Att på olika sätt sköta om familjen verkar inte vara något riktigt livsuppdrag. Familjen och hemmet, kärnan i människans tillvaro, sätts åt sidan för resor, självförverkliganden, egentid och dyrt leverne.
Att som modern människa värdesätta familjetid och kortare arbetsdagar för att bl a laga ordentlig, näringsrik och med kärlek lagad mat anses oftast förlegat och bakåtsträvande idag.
Nu bultar mitt hjärta lika hårt... Inte f-n vill jag på ålderns höst se tillbaka på mitt liv och konstatera att jag fött upp mina barn på hel- och halvfabrikat, snabbmat och skitmat - bara för att slå följe i en evighetsjakt på karriär och moderna ovanor!
På frågan om hur mycket jag ska jobba nu, efter föräldraledigheter med två barn, är svaret förbaskat lätt: Så lite som möjligt! Övrig tid ska läggas på familj, mat och livets väsentligheter.
Tack för ordet, och för att du håller en livsviktig låga brinnande!
Jag kan inget annat än att hålla med dig! Jag älskar också att laga mat från grunden (okej jag gör inte egen buljong men ändå).
Fast plötsligt någonstans mellan att jag blev singel och Perstorp så tappade jag lusten att laga mat.
Jag orkar inte och får ingen inspiration av att veta att jag ska slafsa i mig maten ensam framför tvn.
Skönt då att veta att man har dig och min bror som fortfarande brinner för maten och som ibland bjuder in en singelpingla på en bit mat.
Jag gillar verkligen att det är just KÄRLEKEN till maten som lyser igenom när du skriver. Ingen präktighet, inget pretentiöst. Bara ren passion för god mat. Och för Tjörnarp (där JAG tror att allt föddes, medan Tina var den utlösande faktorn, men det är ju min lilla amatörteori).
Och en av anledningarna att jag gillar att läsa är ju att jag själv också älskar att få till god mat, men en annan minst lika viktig anledning är att det är så fascinerande att ha fått följa hur den här kärleken och passionen har fötts och utvecklats hos dig. Trots att vi bara varandra rätt kort tid så är förändringen så extremt påtaglig.
Dessutom - en passion jag förstår till fullo. Till skillnad från all den där konstiga musiken du tvingat mig att gilla ;o)
Visst har du rätt. Bra mat är viktigt. Både för vår miljö och för vår hälsa. Och visst är det sorgligt när kunskap försvinner med nya generationer. Det är väl på något sätt oundvikligt. Jag kan inte låta bli att tänka på alla de människor i vår värld som inte har tillgång till mat över huvud taget, som svälter medan vi funderar på vilken desertost vi ska välja. Det är på sätt och vis en orättvis synpunkt. Med det synsättet skulle man inte kunna diskutera mycket - varken bristen på förskoleplatser eller min nya digitalkamera eller att vår tvåa börjar kännas för trång. Vem har sagt att livet är enkelt?
Till anna: Ja, det finns mycket att spotta på. Men vårt moderna samhälle har tack och lov många fördelar. En är synen på jämlikhet. Att vi alla oavsett kön, ålder, etnicitet etc borde ses som jämlikar. En annan är den nivå av jämställdhet som hittills har uppnåtts - även om vägen kvar tycks vara väldigt lååång.
Att ge våra barn bra mat och bra förutsättningar i livet vill vi nog alla. En sådan förutsättning är just jämlikhet - eller rättare sagt jämställdhet, om vi nu talar om familjen. Att män och kvinnor tar lika stort ansvar både i och utanför hemmet, att våra barn får lära sig att de har samma rättigheter och skyldigheter och möjligheter oavsett kön. Bra mat bör inte innebära att vi återgår till stereotypa könsroller a la 50-tal.
Skicka en kommentar