Vem släckte lampan?

Det var visst meningen att jag skulle städa. Eller i alla fall äta.
Men alltså.
Det är helt och hållet Ry Cooders fel.
På vägen hem, nöjd med mitt liv - ty himlen var blå, min cykel rullade i medvind och solglasögonen på min näsa var av bästa Hollywoodsnitt. Jag bestämde mig för att låta Nick Lowe vila i lurarna för att istället fega med mixen vi hade med oss till New York och i den blandningen (av lata skäl är den alfabetisk) kommer efter Ron Sexsmiths Hard bargain Ry Cooders version av Jim Reeves He'll have to go och jag liksom glömde allting annat, det var som om cykeln trampades framåt av sig själv, nästa låt var en alternativ tagning av Gram Parsons klassiker Hickory wind, den följdes av Bettye LaVettes The high road och när jag väl var hemma hoppade jag över posthögen på golvet, stängde dörren till köket, satte på datorn och började rota efter mer.
Min rygg är helt sned nu, efter fyra timmar i en ställning företagsortopeden hade drömt mardrömmar om i veckor.
När jag lyfter blicken mot fönstret ser jag att det tydligen
blivit mörkt ute.
Det gick fort.
Eller?
Men jag menar, vad kan man göra när Dolly Parton skriver om lilla Jeannie som är mörkrädd och det är så sprött och så sorgligt, den lilla flickan är så rädd och fem rader in i talpartiet som i smörigaste countryanda avslutar låten börjar jag gråta.

Jeannie was always afraid of the dark
and we never could understand why
'Cause we looked after Jeannie with the very best of care
because Jeannie was our only child
Perhaps it was death that she was so afraid of
'cause it took her one dark stormy night
I think we always knew that we'd never see Jeannie grown
'cause it seemed that she was destined to die
But on Jeannie's grave we've placed an eternal flame
that glows and never loses its spark
And on the darkest night there's always a light
'cause Jeannie's afraid of the dark
- Dolly Parton