Sex laxar i en laxask

Mina två år som vegetarian under högstadie och gymnasie fick i princip två följder:
- jag insåg att kött är alldeles för gott för att leva utan.
- jag blev så in i bänken trött på allt som hade med lax att göra.

Det här var nämligen under en tid då ingen visste vad man kunde laga till folk som inte åt kött - förutom sallad. "Kaninmat" var det stående skämtet som ekade runtom en (alltså, ärligt - inte så hög nivå på humorn, va?), quorn visste ingen vad det var, mycket få restauranger hade vegetariska alternativ och att ha mig som middagsgäst skapade mest huvudbry och djupa suckar. Så då fick jag lax. Grillad lax, kokt lax, ugnsbakad lax, gravad lax, laxpudding, laxburgare, laxpaté - säg en variant och jag har ätit den. Ett otal gånger.

Det var alltså inte direkt så att jag längtade efter lax när jag sedan började äta kött igen. Man skulle till och med kunna säga att jag kände avsmak bara av själva färgen - vilket kunde vara lite jobbigt när man växte upp på Näset, med alla dessa laxrosa skjortor och tröjor löst knutna kring halsen.
Det har hållit i sig länge. Under de tolv år som förflutit har jag faktiskt inte själv lagat lax i någon form en enda gång.

Men jag börjar visst komma över det.

Ett superenkelt recept i en superälskad mattidning gjorde mig nyfiken och det var faktiskt precis så enkelt och precis så gott som det lät:

Lägg så många laxfiléer ni vill ha på ugnsplåt, salta och citronpeppra (några flarn chili har heller aldrig skadat), gör en röra av creme fraiche och riven västerbottenost (snåla inte med osten, en generell regel att leva efter) - täck laxen med oströran, ställ in 35 minuter i 175 grader och servera med pressad potatis. I mitt fall skördade jag också några av de få hemmaodlade tomater som lyckats mogna trots denna sommars eviga solförmörkelse.

Fiskfrosseriet fortsätter. Leve laxen!